Vive ut vivas 91 formerna rörande revisionsärendenas beredning. Det blev i egenskap av ämbetsman somStiernhöök komatt verka under resten av sitt liv. Han tjänade på många sätt Kristinas förmyndarregering (1632-44) och henne själv (1644-54), senare Karl XGustav (1622-60) och slutligen förmyndarregeringen (1660-72) för Karl XI (1655-97). Tyngst var verksamheten inomrevisionen, icke minst under krigsåren. Brahe och övriga i rådet hade stor tillit till Stiernhöök och hans trots blindhet bibehållna arbetsförmåga. Ar 1665 blev han jämte Berling förordnad att överse brister i lagstiftning och de avgav samma år ett förslag till straffordning. Det sista uppdraget anförtroddes dem 1669 och gällde revision av Sveriges lag. Det var icke Brahe utan Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686; son till Jacob), kansler för Uppsala universitet sedan 1654 och rikskansler sedan 1660, somtillägnades Stiernhööks skrift. Rikskanslern hade 1666 i rådet genomdrivit inrättandet i Uppsala av ett antikvitetskollegium med uppgift bl.a. att samla och utgiva äldre historiska handlingar och till preses låtit utse Stiernhielm. För Stiernhöök hade De la Gardie andra, påträngande arbetsuppgifter och lät 1666 förordna honomatt översätta »Svenska Lagen ifrån den gamla Svenska till den Svenskan som nu övlig och bruklig är». Samma år tilldelades honomtitel och ställning av hovråd (motsvarande kammarråd). Måhända hade kanslern också sin egen fars öde, att på äldre dagar drabbas av blindhet, i tankarna, när han därutöver ville ge Stiernhöök möjlighet slutföra sitt rättshistoriska verk. År 1668 fick Stiernhöök kunglig befallning att »fullborda Historiamjuris PATRI på det att vi sedan må låta densamma publicera och av trycket utgå» Liksom tidigare ställde kronan medel till förfogande för att hans tredje son Stiernhöök (1639-75), som 1669 efterträdde Berling somunderlagman i Uppland, skulle vara sin far behjälplig. Samtidigt ansökte kollegiet omstatsbidrag till tryckningen av verket. Av allt att döma måste arbetet på De jure sveonum ET GOTHORUM VETUSTO då ha varit långt framskridet. Utan kanslerns höga beskydd hade Stiernhöök icke ägt frihet att hysa och i tryck tillkännage sina på lärdom och erfarenhet grundade åsikter vilka nu på grundval av tidigare anteckningar (bl.a. för undervisningen och kommissionsarbetet) nu skulle ingå i en samlad framställning. Även omverket utkomförst två år efter angivelsen på titelbladet uppnådde bådeJohan och Olof Stiernhöök att få det utgivet under sin livstid. Han efterlämnade åt de sina adelskapet och sätesgården Koversta i Osterfärnebo socken, Gästrikland, och därtill en osäker fordran på kronan för innestående lön om 5.000 daler silvermynt samt sitt bibliotek. Koversta gick ur ättens händer vid den stora reduktionen (1680-86), biblioteket gick okända öden till mötes, lönefordringen frös väl inne och ätten utslocknade 1750 på svärdssidan. ViVE UT vivas! Förvisso styrdes Stiernhööks leverne av hoppet omett evigt liv, måhända påverkades hans gärning av förväntan om samtidens eller eftervärldens pris. Olof
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=