Gammal rätt och Ny makt 83 lagda eden icke desto mindre fördes kring genom landskapen och måste lämna garantiförklaring till vart och ett för sig både angående bekräftelse av deras lagar och att icke införa några nya.» Ville han därmed visa att lagstiftningen inte utgick från konungen enligt den äldsta rätten? Att dessa lagar på något sätt går tillbaka till Viger spa eller Lumber måste tas för givet liksom att mycket i »våra dagars lag» har samma ursprung, säger han, men hur mycket som bevarats är osäkert, liksom av de lagar somtillkom under Erik den Helige, kung Knut, Birger jarl och Magnus Ladulås, med det maliciösa tillägget »även om det finns de som påstå sig hava sett dempå något annat håll». Av allt detta är Upplandslagen-pålyst 1296 - sammanställd. Då, under 1290-talet, börjar i praktiken den gripbara svenska rättshistorien. Det är väl ungefär vad vi fortfarande anser sannolikt. Stiernhöök går därefter igenomde svenska landskapslagarna och lyckas mer eller mindre i förbifarten få framfört att de nedtecknats på andras intitiativ än kungarnas, t.ex. som det heter om Västgötalagen. Den innehöll även andra rättskällor »ty sådana och så många folkliga lagbud som upptecknaren har funnit före sig, har han även kvarlämnat efter sig utan någon mellankommande censur eller stadfästelse av konungarna». Men även kungliga stadfästelser blir föråldrade. Det gäller inte minst den landslag kung Kristoffer lät revidera med ärkebiskopens hjälp 1442. »Denna har hittills hos oss varit i bruk, men den har rönt samma öde somföretrådarnas lagar och har genom förändrade tidsförhållanden blivit till mera än hälften föråldrad, ehuru det är uppenbart, att den icke heller förut har överallt varit i lika mån iakttagen.» Menade Stiernhöök med detta att rätten sökte sin egen utvecklingsväg oberoende av maktbud, ungefär som historiska skolan menade, och att drömmen om den stora kodifikationen bara förblev en dröm? Det vet vi inte. Eller var han rädd för - precis som det riksdagsutskott som knappt 200 års senare yttrade sig om kommunallagen - att banden mellan historia och framtid inte skulle bli tillräckligt starka och på så sätt göra lagen alltför litet respekterad? Det vet vi inte heller. Men det var i alla fall en luttrad lagstiftare som, mer eller mindre uppgivet, avslutade De jures kapitel omden svenska laghistorien med konstaterandet att man under 1600-talet vid upprepade tillfällen försökt få till stånd en genomgripande lagrevision, »men har ännu icke intill innevarande dag bragts till resultat, och det har icke heller senare, kanske av flera skäl, synts vara tjänligt». Talar här en blind gubbe, vorden cyniker efter alla upplevelser i maktens närhet, eller en insiktsfull rättspolitiker somvill hålla rätten borta från politikens tummelplats? Jag tror det senare. I slutet av kyrkorättskapitlet gjorde han en personlig deklaration somröjer en imponerande självständighet:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=