Rolf Nygren 72 Stiernhööks arbete på samma sätt som vi idag avfärdar Lundius för att ha fabricerat rent trams? Nej, naturligtvis inte. Stiernhööks äreräddning kom under 1830-talet och typiskt nog genomliberaler somHans Järta och den från konserv'atismen nyss »avfallne» Erik Gustaf Geijer. Järta beskrev Stiernhööks betydelse i »Försök att framställa den svenska lagfarenhetens utbildning», ett arbete som gav Vitterhetsakademins pris 1838. Järta skrev: »Sedan man avfallit från den Rudbeckska trosläran, att Noaks son Magog skall hava utrustat vara stamfränder med lagtavlor; sedan man vidare upphört att förlita sig på sannfärdigheten av den utav Lundius kungjorda gamla handskrift, enligt vilken en frigiven Pythagoras’ träl av götisk börd, benämnd Xamolxis, skall ur en jordkula, där han tre år igenom suttit och studerat, hava framkommit med Sveriges lag fullfärdig; sedan man även börjat betvivla Odens skriftliga lagstiftning så har man allmännast återgått till Stiernhööks mening att upplandslagmannen Viger med tillnamnet Spa eller den vise samt västgötalagmannen Lumber varit de första, som i skrift uppfattat den dittills endast uti plägseder vårdade och fortlevande rätten.»-- För en liberal politiker och publicist av Järtas natur innebar naturligtvis en sen datering av de svenska landskapslagarna att rätten kunde avmystifieras på ett sätt somberövade de konservativa deras argument mot lagstiftningsreformer i liberal anda - och dit hörde ju inte minst en företrädare för den historiska skolan somSchlyter. Ny makt skulle m.a.o. inte kunna begränsas med hänvisning till gammal rätt. Men därmed var naturligtvis inte sagt att Järta kunde fösa in Stiernhöök i den liberala fålla, där han själv hörde hemma. Samma år, 1838, diskuterade Erik Gustaf Geijer Stiernhööks betydelse i en artikel i Litteraturbladet. Hela 1600-talet hade bara frambragt en enda riktigt stor vetenskapsman i Sverige, menade Geijer, Stiernhöök, och denne, om någon, borde kallas den svenska lagfarenhetens fader, »genom den anda, varmed han omfattade svensk forntid och medeltid i deras sammanhang med det närvarande. Stor kallar jag en författare, som bryter nya banor, och som bryter dem så, att ännu en sen eftervärld blott behöver framgå i den givna riktningen till det antydda målet. En sådan röjare är Stiernhöök i den svenska laghistorien, vars begrepp (högst sällsynt för hans tid) han uppfattat; och omdet kanske ännu återstår att genom ett grundligt studium av de forna nordiska lagarna sprida ett klarare ljus över hela området av den gamla germanska lagstiftningen, så är det Stiernhöök med alla sina ofullkomligheter, som däri var föregångaren. För hans rena, billiga, sansade blick försvinner bländverket av lärda fabler, med vilken hans samtida och närmaste efterträdare åter mer än någonsin omhöljde Sveriges fornålder.»-^ Geijers uttalande, skrivet på den eleganta svenska som var så typisk för 1830talets stilistiska mästare, går i samma riktning som Järtas. Stiernhöök hade -- Cit. efter Almquist op. cit. s. 206 f. Cit. efter Almquist op. cit. s. 207.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=