Minne af Hof-Rädet Johan Stiernhöök. högre skolan i Westerås nödgas gå till den lägre i Arboga. Dock vann han, genom det han för sig sjlef läste och eftertänkte, en sådan skicklighet, att han kunde förordnas ifrån lärjunge till lärare i samma skola, innan han ännu besökt Akademien. Det förhöll sig med honom, såsommed många, kanske de flesta, somi ringare och fattigare villkor födde, genomförtjenster omStaten eller Kyrkan eller Vettenskaperna uppstigit till lycka och heder. Sjelfva de hinder och svårigheter, som mött dem under deras lärotid, hafva bidragit till deras fullkomligare daning, så väl genom det inskränktare lefnadssätt, som genom det ifrigare bemödande, hvartill de af demvarit tvungne. Kropp och själ hafva derigenomöfvats och härdats till en lika uthållande, somkraftfull färdighet och arbetsvana. Ofta skickar ock Försynen så, att en medellös yngling af ädlare art finner ett [40] oväntadt understöd. Den i sina åtgärders framgång, så väl somi nit och kraft, ojemförlige Biskopen i Westerås, Johan Rudbeckius, har ibland sina många andra stora förtjenster den, att han bemärkt och uppdragit flere unga män, som dels på lärdomens väg, dels i Statens värf vunnit ryktbarhet och anseende icke blott hos sin samtid, utan hos efterverlden. Här må nämnas jemte Stjernhöök, blott Stjernhjelm, begge födde under ett lågt tak i Dalarnes aflägsna bygder och begge värdige det gemensamma, somlyser i deras namn och sköld. Den förre var ett af de första föremålen för den uppmärksamhet, hvarmed den vaksamme Ephorus vårdade sig omungdomen så väl somlärarne vid Stiftets läroverk. Samma år (1619), som han hade tillträdt sitt embete, hjelpte han den då redan 23-årige ynglingen till Upsala, för att taga det sällsamma steget ifrån Collega Scholx till Civis Academicus. Men att han då redan hade på egen hand lärt mera, än dertill behöfdes, kan man sluta deraf, att han ett halft år derefter ansågs mogen till en utrikes resa, hvartill Biskopen skaffade honomunderstöd af Stiftet. Vid samma tid skulle Axel Oxenstjerna begifva sig till Tyskland, för att afhämta Konung Gustaf Adolfs brud, Maria Eleonora af Brandenburg. [41] Genomförord af Rudbeckius, hvars dåvarande insteg hos Rikskansleren först i en sednare tid blef stördt af striden emellan Aristokratien och Hierarkien, fick Johannes Olai (såsom hans namn nu böjdes enligt den tidens sed hos dem, som, hörde till det lärda ståndet) den lyckan att åtfölja sviten af denna beskickning. Dock skildes han derifrån redan vid landstigningen i Liibeck, ej af dess lysande föremål förledd att i Berlin förspilla någon del af den tid, han skulle egna åt sin bildning vid de förnämsta af Tysklands protestantiska lärosäten. Emellertid hade Oxenstjernas skarpsynta blick då redan tyckt sig i denna skickliga yngling finna ett ämne icke blott till en utmärkt lärare, utan till en i statssaker användbar man. Förmodligen var det af en sådan anledning, som Konungen sjelf på honom fäste den uppmärksamhet, att, då han ifrån Tyskland var hemkommen, han lät kalla honomupp till sig, för att göra redo ”för hvad derute hördes och i synnerhet det Tyska och Danska väsendet angick”, hvilket 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=