Frans Michael Franzén 26 män redan i Carl IX:s tid burit, hvarföre det ock i hans fullmakt uttryckligen heter: att det var ”ett honorabelt avancement.” Förmodligen var hans börd ett hinder för hans upphöjelse till Riksråds-embetet, hvilket dock både Adler Salvius och Björnklou, ehuru ofrälse födde, på diplomatisk väg uppnått. Utan tvifvel gjorde Stjernhööks blygsamhet derpå intet anspråk; men att han på sin ålderdom skulle heta Hofråd, han, somaf skygghet för hoflifvet'"’ ) hellre velat stanna på sin lärostol i Westerås, än i lyckans branter klifva upp till lysande äreställning, torde hafva väckt hans egen småleende förundran. Dock kunde denna titel, ur en viss synpunkt, haft en betydelse, somför honom sjelf [67] tillfredsställande, ännu hos efterverlden hedrar hans minne. Både Drottning Christina och Konung Carl Gustaf hade af förtroende till hans uppriktighet och klokhet, så väl som trohet och nit, ofta kallat honomtill hofs, för att inhämta hans enskilta rådVid dessa lika vigtiga somhemliga öfverläggningar förhöll han sig med ”en synnerlig retenue,” såsom det heter i ett samtida vittnesbörd ), och af det fria tillträde, han till de Kongliga ägde, betjente han sig mycket sällan till sin egen förmån, aldrig till någon annans förklening eller förfång i någon måtto.” En större och varaktigare utmärkelse bereddes honomaf samma regering, då den två år derefter i nåder befallte (så heter det i det Kongl. brefvet), att han skulle utföra och fullända sitt vid Akademien i Åbo begynta arbete i Svenska laghistorien. Redan förut var honomuppdraget, att på den då brukliga Svenskan öfversätta de fordna landskapslagarnas föråldrade språk. Huruvida det sednare arbetet hann blifvaverkstäldt, är osäkert: men det förrablef icke endast ?:• fullbordadt, utan ock redan i hans lifstid utgifvet. Detta klassiska verk utkomsamma år, som Carl XI:te sjelf tillträdde regeringen, och blef honom tillegnadt. Såsom anledning dertill anmärker författaren, att Themis har sitt säte vid Jupiters thron; och tillägger en jemförelse, somförtjenar anföras både för sin naiva sinnrikhet och med hänseende till någonting dylikt, som landets nuvarande Fader i samma bygder nyligen erfarit: ”Jag mins”, säger han, ”att, när för 50 år sedan den store Gustaf Adolf besökte min fosterbygd Dalarna, och folket, ifrigt att få se sin Konung, ifrån alla sidor trängdes på isen der han åkte, kastade många in i hans släde sädeskärfvar, nystan, lärftsstycken och annat slikt af ringa värde, men alster af deras egen flit och möda: hvilket Konungen, mildt leende, med nöje emottog och skattade såsom ett uttryck af det enkla folkets hjertliga välvilja och bemödande, att på hvad sätt de kunde visa sin vördnad och tillgifvenhet. Likaså dristar jag”, fort- [68] ''■) ”Som hans tankar och uppsåt mera syftade på ett stilla väsende och profession, än hoflefvernet, så obtinerade han derifrån dispensation.” Personalierna. ”Hans högtsaliga Majestät, så länge han här hemmastadd var, låt som oftast sjelf på de stunder, somandra nyttjade sin ro och hvila, till sig kalla denne salige mannen, hvars id han omdess nådigste vilja utförligen underrättade, så ock med god patience alltid hörde hvad han hade att förebringa.” Personalierna. ) De samma.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=