SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTOHISKA STUDIER FÖRSTA BANDET I A.-B. NORDISKA BOKHANDELN I DISTRIBUTION
SKKl FTKR UTGIVNA AV INSTi rU FF^r FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCII CARIN OLIN
r* ^ r . '.V r • . :r7^-s- .• « ;*« i • .O-
SKHIl'TKIi TTC. IVNA AV INSTITUTKT FOR RAT T S H I S TOR I S K FORSKNING (,RUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN sr:iiii:x // WÄTT S HIST01 {ISK A STUI) IEH lOlUSTA BAN de: T A.-H. NORDISKA ROKHANDKLN 1 niSTRUUTlON
LUND 1951 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
I X X i: H A L L Föhetai Pethén, Sti’iik. Lagläsariui. Ett hictratj till det svenska tlomstolsväsendets liistoria I*Ai,M('.nEN, Ho. David Xelinnan EZhrenstråles bibliotek Edeinc., Nils. En domares xederiniidor på IGOO-talct. Ett l)elysande dokument Hemmeii, Haonau. Hålsingelagens upplysningar om j;irnb(ii-den Hemmeh. Haonah. Ett barprov i Skåne år 170(1 Hae'stiuIm, (ieuhahd. »Hamarskipt» Hafstiu)m, (lEiuiAni). \’ängåAan Dovni.Nii, Foeke. »Mark karlgill». Ett bidrag till det fornsvenska bötessystemets historia Ekvaee, Eic.ene. J<dian Stiernliööks tidigare utkast till den yttre laghistorien. Fai jämförelse mellan olikheter i utkastet och den slutliga redaktionen (iHÖNEoiis, KruT. Ur det sxenska militära riittegangsväsendets historia . . ‘JOtl ElTTEIiATi n : Fethé.n, Sti ke. .Vnmiilan a\ 1'pplands lagmansdombok 1.Ä81 och l.ä8(l jiimte inledning, förklaringar oeb register utgiven genom Xils Edling oeh Olof Svenonius DoviiiNU, F'oi.kic. .Vnmiilan av (lerhard Hafström. Ledung oeh marklandsindelning Utteusthöm, (ii sTAF. .-Vnmiilan a\ Sten C.arlsson. .Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700 18(15 samt Sten C.arlsson. S\ensk ståndscirkulation 1(180—1!(50 VII 1 41 70 !)2 08 104 157 184 180 257 2(11 2(1(1 VnETin.AiJ, Hii.i.Eyi. Xordisk riittshistorisk litteratur 1041—1040 274 MEnnEI.ANDEN 847 Den på titelbladet oeh omslaget a\hildade medaljen över .lohan Stiernhöök iir slagen av Sxenska .Vkatlemien 1887. Den är graverad av C. M. Mellgren. Samma avhihlning kommer att pry<la iiven följande hand av institutets skrifter.
* i i i
FORFTAL XSTlXrTKT Föli liÄTTSHISTOHISK FORSKNING, GRUNDAT AV GUSTAV OGIl CARIN OIAN luif till uppi^ift att vid sidan av redan beslående inslitnlioner inom samma cllcr närgränsande forskningsområden men i friare former än dessa fi’ämja svensk rältshistoiåsk forskning. Vid fullföljandet av denna iipi)gift skatt såsom dylik forskning anses ieke btoll bearbetning av den svenska offentliga och privata rättens historia, den svenska rättsvetenskapens historia samt rättslivets kulturhistoria utan även utgivandet av rättskällor, därest dessa utgåvor ftirses med mera omfattande vetenskapliga inledningar och kommentarer. Begränsningen av institutets verksamhet till sDcnsk' rättshistorisk forskning skall ej fallas sålunda alt denna skall avse endast den svenska rättens utveckling inom vårt lands nuvarande gränser. Att Finlands rättshistoria fiire detta lands skilsmässa från Sverige faller inom institutets arbetsfält år självklart. Likaledes hör dil hänföras de med Sverige införlivade forna danska ocli norska l)rovinsernas äldre rättsutveckling, oaktat densamma i första hand lillluh’ Danmarks och Norges rättshistoria. Med den nära samliörighet, som råder mellan samtliga de nordgermanska rättskällorna, faller det sig emellertid naturligt att våra grannländers rättshistoria även under andra perioder än de ovan angivna kan bliva föremål för behandling i den mån dåi'igenom kan vinnas belysning av den svenska rättens utveckling. Ulanfiir ramen för institutets verksamliet faller däremot övriga länders och kulturers rättssystem, såvida I
VIII FOHKTAI. ej dessa, såsom förhållandet varit med den kanoniska, den mosaiska och den tysk-romerska rätten, kommit att öva inflytande i)å den svenska rättens utveckling. Den forskning, åt vilken institutet önskar ägna sina krafter, har hittills inom vårt land bedrivits i mycket ringa omfattning. Förhållandet är ägnat att väcka förvåning, då jn de yttre förutsättningarna för dylik forskning äro synnerligen gynnsamma. Vårt lands arkivaliehestånd är trots de förödelser, som på skilda tider övergått detsamma, alltjämt rikt på källmaterial och vårt nuvarande arkivväsen gör detsamma lätt tillgängligt. Mönstergilla utgåvor av lagar och andra urkunder lämna värdefulla vetenskapliga hjälpmedel åt forskning. Men det förefaller som om själva forskningshågen och framför allt viljan till vetenskapligt författarskap på detta område icke förefinnes. De mest betydande verk om den svenska rättens historia, som frand'Commit under de senaste mansåldrarna, äro författade av utländska rättshistoriker. De fåtaliga svenska bidragen utgöras nästan uteslutande av akademiska specimina, ofta i form av inledningar till avhandlingar inom den gällande rätten. Här skall ej undersökas varpå detta sakernas tillstånd heror. Orsakerna äro helt visst flera och följaktligen även medlen att råda hot. Ett dylikt medel är emellertid att utvidga kretsen av vetenskapsidkare inom rättshistorien. Institutet betraktar det därför såsom en grundläggande ui)pgift att kring sig samla såväl äldre som yngre vetenskapsidkare, vilkas arhetsui)pgifter kunna samordnas kring det geniensamma programmet att så småningom åstadkomma en på djupgående forskning grundad framställning av hela den svenska rättens historiska utveckling. Denna jilan synes häst kunna förverkligas jiå det sätt, att institutet dels själv tager initiativet till, leder och bekostar utarbetandet och utgivandet av mer omfattande vetenskapliga verk dels efter ansökning lämnar ekonomiskt stöd för utarlietandet av specialundersökningar. I förstnämnda hänseende synes det hästa resul-
FÖHKTAL IX talet kunna vinnas därigenom att institutet tilldelar framstående vetenskapsidkare forskningsanslag, som sätta dem i stånd att till exemj)el genomerhållande av tjånstledighet mot avstående av lini under någon längre tid utan hinder av annat arbete ägna sig åt råttsliistorisk forskning och därpå grundat fihfattarskap. 1’tarbetandct av specialundersökningar torde bäst befordras genom att efter ansökning tilldela vetenskapsidkare stipendier, därvid nteslntande skall tagas hänsyn till s()kandens velenska])liga begåvning och betydelsen av det ämne, som av honom skall behandlas. Det återstår alt lämna några ni)plysningar om institutets tillkomst och de ytti-e formerna för dess verksamhet. Institntet, som till sin råttsliga natur år en stiftelse, har grundats av f.d. hovrättsrådet och ordföranden å division i Svea Hovrätt Gustav Olin och hans maka ('.arin Olin genom en den 19 november 1917 npi)rättad stiftelsenrknnd, som därjämte angående stiftelsens förvaltning och institutets vetenskapliga verksamhet meddelar utförliga föreskrifter, av vilka vissa ovan återgivils. I samband med stiftelseurknnden överlämnade hovrättsrådel och frn Olin tillika såsom grundfond ett kapitalbcloj)!), som ntgin- ett betryggande ekonomiskt underlag för institutets verksamhet. Stiftelsens slyrelse har alltsedan stiftelsens grundande utgjorts av hovrättsrådet Olin, ordförande, i)rofessorerna Jan-Eric Almquist, Ivar Wilhelm Sjögren och Henrik Mnnktell samt numera utrikesrådet Sture Petrén. Institutet har för avsikt att utgiva två serier vetenskapliga skrifter. Den ena, som skall benämnas Rättsliisloriskt bibliotek, är avsedd för mer omfattande arbeten, som var för sig kunna utgöra självständiga volymer. Första bandet av denna serie skall inneliålla en svensk tolkning av ,Tohan Stiernliööks verk De jure Sveonum et Gothorum vetusto, vilken genom institutets försorg är under utarbetande. För flera följande band hava vidtagits förberedande åtgärder. Den andra serien, av vilken fiirsta bandet härmed framlägges, skall inne-
FÖHKTAL X hålla stöiTc och mindre s])ccialim(lcrsökningar, litteraturanmälningar ocli litteraturöversikter samt notiser från det rättshistoriska arbetsfältet. Det har från början varit redaktionens förhoppning att kunna utgiva denna andra serie i form av en regelbundet utkommande årsbok, helst up])delad i två halvband. (ienom en dylik anordning skulle i recensioner och litteraturöversikter ui)pmärksamhet kunna ägnas åt den aktuella vetenska])liga forskningen, eventuellt även den utländska. De erfarenheter, som gjorts under förberedandet av detta första band, hava dock visat, att institutet ännu icke kan påräkna medverkan från svenska vetenskapsidkares sida i sådan omfattning att nya band i denna skriftserie kunna utgivas i någon j)å förhand bestämd tidsföljd. Institutets verksamhet har liittills stått under ledning av styrelsens ordförande, som även handhaft redaktionen av institutets skrifter. Stockholm den 30 mars 1051. styrelsens vägnar GUSTAV OLIN
LACiLASAHNA HTT 1^I1)HA(; FILL DE'f SVENSKA DOMSTOLSVÄSENDETS HISTORIA AV l^THIKKSHÅDKT STURE PETRÉN ETT FRAMTRÄDANDE DRAG i det svenska domstolsväsendets äldre historia är, att 1’rän mitten av löOO-talet lagmän och häradshövdingar i alltmer ökad utsträckning icke själva uppehöllo sina domarämheten. Förhållandet får sin förklaring genom de dåtida formerna för avlöning av Konungens och rikets högsta ämbetsmän. Medlemmarna av rådet samt åtskilliga andra innehavare av de högsta värdigheterna inom statsförvaltningen åtnjöto icke i denna sin egenskap fast avlöning men voro enligt konungaförsäkringarna berättigade till skäligt underhåll av Kronans län och uppbörd. Då lagmans- och häradshövdingämbetena voro förenade med mycket betydande inkomster genom lagmans- och häradshövdingeräntorna samt andelar i sakiiren,' blev det efter riksstyrelsens omorganisation under den äldre vasatiden vanligt att använda dessa ämbeten såsom fcirläningar åt rådets medlemmar och andra högre ämbetsmän med rätt för dessa att över- ' Såsom ett om oek från senare tid hämtat exempel kan anföras, att de inkomster, som laijmannen i \’ästergötland friherre Gahriel Oxenstierna ägde upphiira från sitt lagmansdihne år 1()18. beräknades motsvara värdet av ,8.00(1 tunnor spannmål. NonnsTUÖM, Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia. Första avd. sid. 18ö anm. ‘28; speeifikation hos L. (l. Linde, .S^■eriges finansriitt 11887) sid. 22!) anm. *. Se även Uohert Swedliind. drev- oeh friherreskaiien i Sverige och Finland. Donationerna och reduktionerna före 1680 (lOäO) s. 1!)6—201, 204.
STl'HE PETRÉN 2 lämna skötandet av de med domaräinbetet förenade göroinålen åt fasta vikarier, benämnda lagläsare. Efter en del tidigare försök att avveckla systemet med lagläsare blev detsamma omsider avskaffat därigenom att Kungl. Maj :ts resolution på adelns besvär vid ItiSO års riksdag ålade lagmän och häradshövdingar att själva förvalta sina ämbeten. Dessförinnan hade emellertid under ett för rättsutvecklingen i Sverige så betydelsefullt skede som början och mitten av löOOtalet rättskipningen ute i landskapen kommit att huvudsakligen åvila lagläsarna. Med hänsyn härtill måste dessa som yrkesgrupp tilldraga sig ett icke ringa intresse. I denna uppsats skall därför göras ett försök att något belysa lagläsarklassen ur olika synpunkter. Den första fråga, som härvid inställer sig, är ur vilka samhällslager lagläsarna brukade tagas och med vilken förutbildning de gingo till sin uppgift. Denna fråga nödvändiggör i sin tur en återblick på de tidigare förhållandena. I medeltidens Sverige och ett gott stycke in på 1500-talet låg ledningen av tingsförsamlingarna och därmed även av samhällets dömande verksamhet som regel i händerna på de genom börd och jordinnehav mest framstående männen i de olika hygderna. Bland dem utsågos - de tre män, vilka uppfördes på de förslag, inomvilka Konungen enligt landslagen ägde utnämna lagmän och häradshövdingar, och i deras släkter bevarades lagkunskapen genom muntlig tradition och deltagande i tingsförhandlingarna. Kännedom om rätten var sålunda något som samhällets ledande män ansågos böra besitta ungefär på samma sätt somförmåga att uppträda offentligt samt färdighet i vapnens bruk och ridderliga idrotter. Lagböcker och vapen kan man i adliga testamenten se sammanförda som något, vilket skulle tagas undan från boet i övrigt och skiftas för sig mellan sönerna.^ - De narinarc bestämmelserna angående tillsättande av lagmän och häradshövdingar — olika på olika tider — falla utanför vårt ämne. ’ Den vikt som tillerkändes lagboken, då en sådan fanns i en familj, framlyser tydligt, låt vara i ett senare tidssammanhang, då Ingeborg .lacobsköld i en supplik till Svea ho^•rätt den 20 april 1655 skriver: »Morgongåvobrevet som min k. man förmäler om, så lade jag det i den gamla lagboken, som min k. man pläger uti läsa, och den boken lade jag uti en ekekista, som stod uti frustugan, och däruti låge alla våre sparlakan av sidentyg.
T.AGI.ÄSARXA a Då ett sådant iiediirvt intresse för den inhemska råtten i enstaka fall förinåldes ined djupare lärdom, kunde den gamla svenska rådsaristokratien up])visa verkligt framstående jurister sådana som Hogenskild Bielke och Erik Sjiarre. Når domarniaklen på detta sått utövades av mån, som åven eljest på grund av sin stållning i samhållet stodo främst i anseende, är det tydligt att deras auktoritet som domare härav kraftigt stärktes. Ett återsken av detta förhållande förnimmes exempelvis i ett hrev från allmogen i Nora bergslag av den 8 april 1627,'* vaiå anhålles att den i Uppland bosatte lagmannen över Västmanland, Bergslagen och Dalarna Abraham Brahe måtte själv komma tillstädes och hålla lagmansting. Det heter i detta brev bl.a. att, om så skedde »då bliver utan tvivel myckin orättvise tillbake och nederlagd, som dristelig tillbjuder och segeren alltför ofta behåller då andre uti Eders (irevlige Nådes stad sig understå många höga saker avhandla, till vilka de icke så höga gåvor och förstånd have bekommit som de sig själve anse; höge personer have mäktigare änglar och (åre) med högre visdom och förstånd av (iud allsmäktig begåvade, ja, sådane myndighet hos allmogen, att de för personens myndighet och höghet hava alldeles fördrag myckin olika och osanning i rätta föra och för rättvisa och sanning handhava och dom tillfordra.»» Redan av det ovan anförda framgår, att till lagmän och häradshövdingar kommo att utses åven frälsemän, som icke bodde inom domkretsen.** Det förekom vidare även, att häradshövdingämbeten bortgåvos till kungliga fogdar och sekreterare. \hid beliinilar och saninietsbordtäckcn, nytt liirft ocli sölvskcdar 8 styckcii. l'ti samma lagt)ok lågc adeligc documentcr, bevis och andra skrifter etc.» * I Skoklostersamlingen, Riksarkivet. Jfr. R. Rokthu s artikel om .Ahraham Rrahe i .S\enskt Biografiskt Lc.xikon, femte bandet, ^ I detta och följande citat frän tidens handlingar har stavningen av svenska ord normaliserats till likhet med nutida stavning. Hiirvid har dock eftersträvats, att utfalsolikheter mellan det äldre och det nyare sj)räket alltjiimt skola framgä. “ Notiser angående ut\eeklingen beträffande häradshiivdingämbetena påträffas i ,1. K. Almqi ists uppsats Landslagens stadgande om val av häradsb()\ding. Svensk Juristtidning l!)4.ö s. 275. Se vidare J. Khkcc.eh, Ridrag till upplysning om de s.k. lagliisare och underlagmän, Naumanns tidskrift 1874 s. :i2i.
STIRE PKTRÉ.X 4 träffar lagmännen, vilka traditionsenligt utsagos inom riksrådskretsen," fortsatte dessa under hela 1500-talet att i allmänhet själva hålla laginansting, medan det däremot under århundradets senare del i allt större utsträekning blev vanligt, att häradshövdingarna anlitade lagläsare. Denna utveckling synes hava påskyndats av den inre oreda, som hlev en följd av striden mellan konung Sigismund oeh hertig Karl. Icke få häradshövdingar, som hlevo konungen trogna,*^ berövades nämligen sina ämbeten, och dessa gåvos av den segrande hertigen till män, vilka icke torde i lika stor utsträckning som företrädarna hava stått i ett personligt förhållande till sina domsagor.*' Redan i början av lOOO-talet hade det i allt fall gått därhän, att häradshövdingarna endast undantagsvis höllo ting själva. Från samma tid hlev det även vanligt, att också lagmännen läto sina ting förrättas av lagläsare eller, som dessa i hithörande fall även benämndes, underlagmän. I de norrländska landskapen, som saknade häradsindelning, höllos tingen redan sedan långt tidigare av sådana undertagmän. • .Ännu sä sent soin l(i34 förklarades under en overlagf'ninj' inom rådet att »lagmansdöniena böre \ara in Senatu». Svenska riksrådets jirotokoll IV s. 22. * Jfr Hertig Karls Slaktarebänk. “ Det år visserligen ett bä\ d\ unnet betraktelsesätt att uppfatta Karl IX;s insats i vår historia som ett i eniincnt grad nationellt verk. men det kan likväl förtjiina att frambållas, att några av de spår som tlenne konung satt i vårt rättsväsen peka bort från det nationella. Bl.a. kommo inflyttade tyskar att under hans regeringstid spela en större roll i utövandet av rättskipningen än under den föregående regimen. Ett eko av de känslor, som detta fiirhållande uppväekte ute i landskapen, förnimmes i en berättelse som kyrkoherden herr Per i Larv 1633 avgav infiir Svea hovrätt angående hur tlet tillgått vid en konungsnämnd i Skara 1603. Denna domstol hade haft att taga ställning till ett yrkande om att en adelsmans dotter, som ingått ett ofrälse gifte, av denna anledning skulle dömas förlustig sina arvegods. 1’ppteckningen av herr Pers berättelse härom (i Svea hovrätts liber eausarum nr 67) lyder: »Sedan sade han oek. att domen helangande som i Skara utgiven är skall ock väl annars hevises, ty när domen fälltes stege de förnämste oj))) ifrån rätten och sade sig icke kunne döme en ifrån sine arvegods, och sade (herr Per) där satt en tysk. som intet förstod vad hon talte och sade till henne, att hon skulle sitta vid sin rack (=:spinnrock), adelsmän hörer till att have jordagods —.» Här få vi sålunda bevittna en scen, där friimlingen i domarsätet dri\er en utifrån stammande rättsuppfattning, som står i strid mot den inhemska.
LAGLÄSAUNA Eftersom lagläsarinstitutionens upphov var alt liäradshöv- (lingarna själva tillsatte vikarier för sig, var det naturligt att till lagläsare i första hand logos personer, som häradshövdingarna redan tidigare lärt sig n])pskatta i andra egenskaper, främst säsom gärdsskrivare eller eljest säsom tjänare med skriv- eller npphördsgöromål. Ett typiskt exem])el })å en lagläsare, som var hämtad från denna klass, erl)jnder .lost Henkelsson, vilken under en följ(i av år gjorde tjänst i Itjörkekinds härad i Östergötland. 1 ett vittnesintyg av år lööl l)erältar han om sin debut i livet: »liekänner jag .lost Henkelsson i Lnndhy hoandes, fordom salig välborne herres lierr .löran Geras friherre till Björkviks tjänare oeh uti min barndom kom till välrhle min herre anno Kristi l.')(i2, att — kom oeh min kiire lierre mig dagelig under sin liand uti sine saker liade, intet annat vittnar eller visste — Man påträffar emellertid också lagläsare, A'ilka tidigare huvudsakligen verkat i kronans tjänst. Sålunda talar underlagmannen i Medel[)ad Peder Månsson i ett hrev 1(537 till sin lagman Axel Oxenstierna om »min långsamme tjänst, jag med mycket ont utstått haver i salig konung .lohans tid under krigsfolket i 18 år, sedan en tid uti kronones räkninge oeh nu här i laudet över fyrtio år».iTydligt är, att sådana lagläsare som de nu nämnda icke i allmänhet kunna antagas hava besuttit större kunskap om rätten än de kunnat inhämta genom studium av lagboken och egen praktik som tingsförrättare. Då det emellertid i hertig Karls stadga om rättegångar 1,')98 klagas över att lagmän och häradshövdingar »icke själva sitta i rätta ulan förordne andre i deras stad som varken läsa eller skriva kunna och föga förstånd i lagen hava», kan detta i allt fall icke uppfattas annat än såsom en väsentlig överdrift, åtminstone såvitt gäller lagläsarnas förmåga att läsa och skriva. Eftersomlagläsarna först och främst hade till uppgift att föreliisa lagen för bönderna och att utfärda domhreven, kan det nämligen icke rätt gärna antagas, att de annat -- uti försk:ne år, sedan jag till något förstånd .» I Svea hovrätts liher causaruin iir 74. " I Oxenstiernska saniHnfjeii, Riksarkivet. .Tfr N. .Ahnu ni). Sundsvalls historia I s. 47).
STURE PETRÉiV 6 än rent undantagsvis icke skulle hava besuttit dessa primära färdigheter. Ä andra sidan finner man vid denna tid också enstaka exempel på lagläsare, som hade en verklig juritlisk bildning. Ett sådant fall är Hans Bilefeldts. Denne, som var bördig från Westfalen och som mest är känd i sin egenskap av stadsskrivare i Stockholm under åren 1592—1597, tjänstgjorde på 1580- och 1590talen som lagläsare i en rad härad i närheten av huvudstaden.i'* Ehuru tyskfödd, skrev han en ledig, för tiden till och med elegant svenska. För svenska rättsförhållanden hyste han stort intresse, och i ett brev 1599 till borgmästarna i Stockholm talar han om »mine egne gamle lagböcker och många gamla handlingar, dem jag med stor lust och flit och mycket arbete uti 33 år av månge lagböcker och gamla handlingar haver tillhopa plockat, avskrivit och sammandragit». I likhet med så många andra hildade i Sverige tillhörde Hans Bilefeldt oppositionen mot hertig Karl, och 1598 gick han i landsflykt. Ät sina känslor inför den politiserade rättskipningen hemma och sitt förakt för dess verktyg har han givit pregnanta uttryck. Om 1605 års blodsdomstol i Stockholm skriver han sålunda, att Hogenskild Bielke och dennes medhröder nu hade att vänta sin dom av »den lagfarne jönsehopen».'» På sin flykt ur landet medförde Hans Bilefeldt materialet till flera hand av Stockholms stads tänkeböcker, vilka han sedan färdigställde i Liiheck och översände till Stockholm. Som en den landsflyktiges förtröstansfulla avskedshälsning till hans egen gamla domstol ljuder slutanteckningen i den sista av hans tänkeböcker: »Gud den al Ismäktige förläne oss fred och sanning i våre dagar. Amen. Amen. Amen. Hans Hansson Bilefeldt.» Hans Bilefeldt var utan tvivel en ovanlig lagläsare, men även längre hort från huvudstaden kan man påträffa en och annan Ani?ående Hans Bilefeldt se L. S.)i')niN', Om stadsskrivaren i Stockholm Hans Bilefeldt, Historisk Tidskrift 19,17 s. 38, ävensom förordet till Stockholms Stads Tänkeböcker frän år 1592 ulgi\ na av Stockholms Stailsarkiv. Del I 1592—1595 redigerad av D. Almqvist (1939'). " Tryckt av S.)öniN i Historisk Tidskrift 1937 s. 53. I rapport 1(505 till konung Sigismunds kamrerare Knut Persson, tryckt av Sjödin i Historisk Tidskrift 1939 s. 432.
LAGLÄSAUNA lagläsare med högre bildning. Under löOO-talets första decennier var sålunda Ambjörn Jakobsson lagläsare i åtskilliga bärad i norra Småland. Denne bade 1589 inskrivits som student vid universitetet i Helmstedt oeb })åföljande år även vid det i Jena. Studierna bade lett till magistergraden. Därefter bade mäster Ambjörn under elt antal år tjänstgjort i den kungliga kammaren i Stoekbolm, innan ban slog sig ned i Småland.''' Som jag i en vid denna uppsats fogad exkurs närmare utvecklar, föreligger det anledning att antaga, att Ambjörn Jakobsson under sin verksambet som lagläsare författat de i förhållande till Olaus Petris domarregler yngre liknande regler, på vilka uppmärksambeten riktats av J. Krf.ugeu ocb N. Edling och vilka sedermera tryckts genom J. E. Almquists försorg.*" En sådan skolning som den, Hans Bilefeldt och Ambjörn Jakobsson besutto, var emellertid endast sparsamt företrädd bland tidens lagläsare. A andra sidan kommo dessa att i fråga om praktisk rättskunskap intaga en ställning som första klassens auktoriteter i kraft av sin stora erfarenhet. Sålunda finna vi flera lagläsare medverka i det under Karl IX:s regering bedrivna arbetet på en lagrevision.I den första uppsättningen ledamöter i Svea bovrätt ingick också en framstående representant för lagläsarna, nämligen Hans Dober, vilken ursprungligen verkade som bårdskärare i Västerås ocb därefter kom att anlitas som AnjfiUMidc- .Ambjörn .Takobsson se P. O. AVilneh, Förteckning iifver svenskar inskrifvna vid tyska universitet under löOO-talets senare liälft. Samlaren 1904 s. 7, samt T. Hehc., .loban Skytte. Hans ungdom och verksamhet under Karl IX:s regering (.1020) s. 88 och 284, ävensom B. Bhoomé, Nils Stiernsköld (lO.äO) s. 17ö ff. Skrivelser från Ambjörn Jakobsson finnas i flera akter i Svea bovriitts arkiv samt ;i\en i Oxenstiernska samlingen, Riksarkivet. .Av hans domböcker finnas likaledes åtskilliga i behåll. Se J. Khecgeu, Bidrag till U])plysning om den fordna s^•enska nämnden. Juridiska Föreningens Tidskrift, sextonde häftet (18.")8) s. 7)2 oeb Försök att framställa den svenska kriminalprocessens ut^■eekling från medlet af det femtonde till slutet av det sjuttonde århundradet (.1884), s. 128, N. lini.iNCi, Sakfrågan och rättsfrågan vid ItiOO-talets rättskipning på 1’pplandsbygden, Svensk Juristtidning 1028 s. 164 samt Domareregler från den yngre landslagens tid med inledning oeb kommentar utgivna av J. E. .Almqcist (1037) s. 43. Se J. -A. Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia från slutet av se.xtonde århundradet till stadfästelsen av 1734 års lag (1830) s. 16 och 20.
STURE PETRÉN 8 lagläsare llcrstädes i \’ästinanlan(l. Dalarna och l’})j)lan(l.''' Soin ett ytterligare exempel på att lagläsare av eentralregeringen användes i viktiga juridiska värv kan anföras, att den ansedde småländske lagläsaren Nils Eskilsson i Hult 1624 sändes till Danmark med uppdrag att inför dansk domstol anklaga några upprorsmän från Möre, vilka flytt över riksgränsen.-'* Det låg likväl i sakens natur, att lagläsarna icke kunde besitta samma auktoritet gentemot tingsmenigheten som tingsförsamUngarnas tidigare adliga ledare. Det kunde därför hända, att lagläsarna ute på tingsplatserna råkade i ganska prekära situationer. Enderlagmannen i Gästrikland Hans Larsson Rizanesander berättar sålunda i ett brev 1613till sin lagman Axel .Angående' Hans Dober se Svenskt Riografiskt Lexikon, elfte bandet (1!)42—194.3) s. 318—321. I B. Hildehhanos släktöversikt över familjen Dober uppges bär, att Hans Dober inkom till Sverige troligen på l.ö80-talet. Vidare, omtalas, att han Hil.ö förhandlade om arvet efter sin moder i Liibeek. 1 källförteekningen till artikeln upptas bl.a. Svea bovrätts registratur fiir den 28 november 181.'), var\ id angives att detta källställe meddelats av .1. E. .Almqvist. Samma kiillställe är utsatt under den sistnämndes artikel om Hans Dober själv. I denna senare artikel säges intet om Hans Dobers födelseort eller om tiden fiir bans fiirmodade invandring till Sverige. .Av bovrättens registratur för den angivna dagen, den 28 november Hil.ö. framgår emellertid att Hans Dober var född på Norrmalm vid Stockholm. Registraturet upptar nämligen bär under en rubrik på svenska ett på tyska avfattat l)reA’ till borgmästare och råd i Liibeek. vari det bl.a. beter, att Hans Dober för hovrätten tillkiinnagivit »dass seine liebe mutter versebiener Zeit in (iott dem Herrn zu Eckborst selich verstorben und die Schuld der Natur mit dem Tode bezablet, wan sie den keinen nebern Erben als beter Hans Dober. der ibr einiger sohne. dem sie albie im land mit ibrem sebligen ebemanne Hans Dober auf der Norder Vorstadt Stockbolm. da sie mit einander ebelieb —.» Lexikonets onöjaktigbet synes endast kunna fiirklaras med att dess meddelare avstått från att läsa brevets tyska text ocb inskränkt sig till att taga del av den mycket knajipbändiga sienska rubriken, som endast anger, att Hans Dober skall hjälpas utfå arv efter sin moder. Hans Dobers födelseort är icke utan intresse i betraktande särskilt av de meningsbrytningar, som i början av (lustaf II .Adolfs regering förekommo beträffande frågan, huruvida andra än infödda svenske män skulle få anviindas i domarämbeten. Riksregistraturet 1624 fol. 192 ocb 199, Riksarkivet. .Angående Nils Eskilsson se (1. Hafström i Svensk Juristtidning 1938 s. 381. Detta brev ingår, i likhet med andra i fortsättningen omtalade brev till .Axel Oxenstierna från olika lagliisare. i den Oxenstiernska samlingen. Riksarkivet. gezeuget
LAC.LÄSAHNA HANS DOBKl^, lagläsare oeli assessor i Svea hovrätt, död 1027. Porträtt pä ett epitafiuni frän Västerås domkyrka.
STrUK 'PKTRÉN 10 Oxenstierna bl.a. följande: .socken have understått sig att överfalle både fogden och mig, när vi i våras vore där att hålla ting. Då sloge de en ring om oss på kyrkevallen och de ryckte och skuvade oss såsom oek ville hava satt fogden i fängelse .» I det förut omnämnda hrevet av 1637 från underlagmannen i Medelpad Peder Månsson anropar denne i liknande tongångar Axel Oxenstierna om försvar mot »orolige människor, som det mödosamma lagläsareståndet underkuva och nesa utan rättmätig skuld». Dessa två exempel äro nu emellertid från Norrland, varest enligt lagläsarnas vittnesbörd det var särskilt vanligt att myndighetspersoner av allmogen bemöttes med uppstudsighet och illvilja. »Den som av överheten haver något med dem beställa, han bliver intet aktad av en part», skriver sålunda Rizanesander till Axel Oxenstierna 1612. Och 1615 inberättar Peder Månsson till någre orolige uti Torsåkers densamme, att några bönder mitt i påskhelgen året innan knuffat landsskrivaren ur den bänk i Selångers kyrka, där han förut haft sin plats tillsammans med dem. De skulle därvid hava handlat efter en på förhand uppgjord plan av innebörd att »efter vi have nu kommit fogden Karl Olsson på obestånd, så vilja vi ock göra skrivaren någon skam». Härtill knyter Peder Månsson följande kommentar: »Så oförståndige och genvördige äre en stor part här emot sine förmän så snart de icke få sin vilja. beklaga de en och så med mun skämma.» Med Norrland får kanske i nu förevarande hänseende Dalarna jämställas. Om en syn i Ore socken skriver lagläsaren i Hälsingland Lars Kjellbjörnsson 1619 till Axel Oxenstierna: »Gud ske lov, som väl halp mig från samma syn, ty lagboken aktas så ringa hos de gode män på Oret.» Också i sydligare landsdelar kunde likväl lagiäsarna råka i liknande situationer. I ett av riksrådet 1632 utfärdat försvarelsebrev för den östgötske lagläsaren Anders Svensson -- heter det sålunda, att denne är »överfallen och undsagder på liv och välfärd, så att han uti sitt ämbetes förrättande snart ingestädes på landet säker förresa kan.» De nyss anförda exemplen må tjäna till att belysa, hur mycket -- Riksregistraturet den 11 februari 1632.
LAOLÄSAUNA 11 svagare lagiäsarnas sociala position var i jämförelse med de gamla adliga häradshövdingarnas. Till de senares självklara ledarställning kunde lagläsarna aldrig nå. Belysande härför är att, då det 1629 gällde att stilla oroligheter i Småland, riksrådet tillskrev Anders Olofsson Oxehiifvud till Sähy och Älmteryd »Så alldenstund oss är ingen känd där nedre som med bättre fogelighet och anseende hos allmogen skulle sådant kunna förrätta än Eder, vårföre är vår vänlige begäran, så ock ])å H. K. M:ts vägnar befallning, att I taga Eder underlagmannen Nils Eskilsson till assistens och begiva Eder båda ut på landet i alla dem länen där i Småland, kallandes allmogen härad för härad tillsammans Nils Eskilsson var en av de mest ansedda lagiäsarna, vilken 1629 redan i många år förrättat tingen i en rad småländska domkretsar. Ändå få vi, då det gällde att i en kritisk situation komma till tals med den småländska allmogen, se regeringen i hans ställe anlita en inflytelserik frälseman, vilken Nils Eskilsson likväl skulle åtfölja på rundresan genom häradena. k^rågan om lagläsarnas sociala ställning sammanhänger tydligen j)å det allra närmaste med den om deras ekonomiska villkor. Dessa reglerades i första hand av den uppgörelse, som i varje särskilt fall träffades då en lagman eller häradshövding antog en lagläsare. Det vanliga synes härvid ursprungligen hava varit, att lagläsaren tillförsäkrades en viss del av den från varje hushåll utgående lagmans- eller häradshövdingeräntan liksom ibland även av lagmannens eller häradshövdingens sakören. Det kunde emellertid också hända, att lagläsaren åtog sig att till ränteinnehavaren inleverera en viss fast summa för varje år med rätt att själv behålla vad som därutöver kunde indrivas. Båda dessa former av uppgörelse förekommo sålunda i förhållandet mellan Axel Oxenstierna och hans norrländska lagläsare. När Axel Oxenstierna 1611 tillträdde lagmansämbetet över Norrland, uppbar sålunda den förut omnämnde underlagmannen Rizane- .»24 Att skilja fran häradshiivdingon i Vedens härad i Västergötland Anders Olofsson Oxehiifvud till Oddetorp. -* Hiksregistraturet den 22 maj 1(129. ,
STUUK PKTUKN 12 Sander i Gästrikland ^ -j öre av de 2 1,2 öre, per hnsliåll oeh är, vanned laginansräntan vid denna tid där utgiek.-"> katter kort tid onilades detta emellertid därhän, att Rizanesander i stället hade att i ett för allt inleverera 80 daler om året för lagmansräntan. För exempelvis Medelpad tillämpades däremot den motsatta ordningen, oeh därifrån förmälte iinderlagmannen Peder Månsson 1013, att hans andel av lagmansräntan högst steg till 13 daler om året. Därvid är att märka, att detta sistnämnda landskaj) av Peder Månsson brukade beteeknas som »den ringaste ])rovinsen under Eders Xådes lagmansdöme är». Det förekom emellertid också, att allmogen utgjorde vissa särskilda skattepersedlar direkt till lagiäsarna. Exempel härpå erbjuda gengärden i Norrland, som utgick i korn, och domareskrindan i Bergslagen, som bestod av kol. Vidare hade lagläsarna även en viss inkomst från de belopp, som de fingo upj)bära i lösen för sina dombrev. Härom uppger från Medelpad Peder Månsson 1013, att han somliga år kunde för dombrev få 4 eller 0 daler, men ej mera. Dessa nu berörda, från tjänsten omedelbart härrörande inkomster synas emellertid icke på långt när hava brukat förslå för lagläsarnas levnadsbehov. Som regel satt därför lagläsaren på ett hemman inom domkretsen, som han själv brukade. Ofta lyckatles det också tagläsarna att utverka kungliga brev på personlig skattefrihet för dessa hemman. Sålunda erhöllo underlagmännen Nils Bengtsson i Ångermanland och Peder Månsst)n i Medelpad 1014 frihet från alla årliga utlagor, den fcirre för en skattegård Gånsvik på Härnön och den senare för Orsill i Timrå socken.-'’ Som exempel på enahanda skattefrihet för lagläsare längre söderut i landet kunna nämnas Lars Mickelsson i Kinds härad och Anders Persson i Vartofta härad. Den förre erhöll 1018 frihet från alla utlagor för sitt hemman Finnekumla och för Laguiansriintans l)elopp liöjdos sederinc'ra ihcn här till 4 öre och längre fram till 6 öre. .Angående äldre siffror fran .Ångermanland se J. Nordlandeh, Domare ocli präster, krigare och borgare. Norrländska samlingar, häftet l(i (1942) s. 21. .Ifr Norrköpings heslut l(i04. Dm dessa och i fortsättningen omnämnda fall stå upplysningar att vinna i riksregistraturet.
LAC.LÄSAUNA 13 (len senare utfärdades 1(121) ell motsvarande brev för hans heinman Svarlorp. Även skattefrihet av mindre omfattning kunde förekomma. Sålunda konfirmerades 1(126 lagläsaren Jöns Svart för sin oeh sin hustrus livstid i rätten till torpet Björndalen i Strängniis soeken, som de skulle njuta »fritt för visse partzeler oeh skjutsfärder men ärlige skatten utgöra». Utöver skattefriheten för den jord, lagläsarna själva brukade, kunde dessa erhålla ekonomiskt bistånd från kronan även i andra former. Ibland kunde de få uppbära någon del av kronans skatte{)ersedlar, oeh ibland kunde de få någon liten annan förlåning. Ihiderlagmännen i Medelpad hade sålunda under årtionden, alltifrån konung Johans tid, till sig upplåten Bremön utanför det nuvarande Sundsvall. Inkomsten av denna »kronones öd» bestod, enligt vad Peder Månsson 1614 uppgav, av några mark humle, som traktens bönder erlade fiir att dit få föra sin småboskap undan vilddjuren, samt av landlega från fyra till åtta strömmingsfiskare. Av kronan sålunda beviljade ekonomiska förmåner tillkommo likväl långtifrån varje lagläsare. Snarast framstodo de såsom en belöning för vederbörandes egen eller hans faders långa och trogna tjänst i sysslan eller oekså såsom resultatet av någon inflytelserik beskyddares intereession. Dessa förmåner måste oekså ständigt bevakas gentemot den kungliga kammaren, som i dem såg en irregidaritet oeh sökte tillfällen att indraga dem. Sålunda klaga de nyss omnämnda underlagmännen Nils Bengtsson i Ängermanland oeh Peder Månsson i Medelpad 1618 bos Axel Oxenstierna över att »kammarråd oeh kamerere hava gjort oss besvår oppå våre arme hemman och vilja ej bestå oss längre frihet, förebärandes att vi ej göre kronan någon tjänst, som (^ek att vi have stor lön av Eders Högvälborenbet». Alldeles särskilt aktionslysten blev kammaren, om lagläsaren på sin ålders höst nedlade sysslan men kvarbodde på sin gård. Ett exempel härpå erbjuder underlagmannen i Ängermanland Evert Hindersson på Holms gård, vilken nära hundraårig gick ur tiden 1624 men som redan i slutet på löDO-talet frånträdde sitt domarämbete. Kammaren gick då till attack och indrog hans friheter, varomdet vid hans namn i en tiondelängd antecknade lilla ordet »ute» bär sitt obehagliga vittnesbörd. Evert Hindersson lyckades emel-
STIHK PETUÉN 14 lertid vidtaga motåtgärder i Stockholm och uppnådde, att han bevarades vid sina förmåner.-' I allmänhet var det emellertid de kungliga donationsbrevens mening, att den skattefrihet som beviljades för en lagläsares hemman skulle gälla dennes livstid ut, ofta även att den skulle åtnjutas jämväl av änkan. Om sysslan och skattefriheten övergick till någon lagläsarens son, kunde änkan däremot icke j)åräkna något fortsatt bidrag till sin egen försörjning från kronan. När sålunda den förut omnämnde ångermanlandske underlagmannen Nils Bengtsson avlidit och efterträtts av sonen Klas Nilsson, anropade änkan Elisabeta Nilsdotter 1637 Axel Oxenstierna om dennes hjälp för att till henne utverka något spannmål ur kyrkohärbärgena, men j)å brevet finnes med rikskanslerns hand tecknat: »Blive hos sin son, låter sig nöja med det han haver fått.» De iakttagelser, för vilka i det föregående redogjorts, synas ge vid handen, att lagläsarnas avlöning i första hand brukade bestridas med någon del av lagmans- respektive häradshövdingeräntan enligt uppgörelse med tjänstens ordinarie innehavare, samt att härtill i växlande omfattning kommo skattepersedlar, som utgingo direkt från allmogen till lagläsaren, ävensom kronodonationer. Tidigare har i litteraturen hävdats, att lagmännen och häradshövdingarna ej själva brukade avlöna sina lagläsare. Detta uppgiva sålunda Hallenberg och Kreuger.-® Den förre hänvisar till en anteckning i Hälsinglands räkenskapshandlingar för 1612, enligt vilken Axel Oxenstierna såsom lagman skulle hava uppburit 4 öre av vart helt och halvt mantal samt underlagmannen sammaledes 1/2 öre. Av den förut citerade brevväxlingen mellan Axel Oxenstierna och hans lagläsare framgår emellertid tydligt, att rikskanslern medgav dem rätt att behålla en del av lagmansräntan. Man frestas därför att fråga sig, huruvida icke den ifrågavarande anteckningen i Hälsinglands räken- -■ Se J. Nordlander, Lndcrlagmannen Evert Hindersson i)ii Holms gård, hans släktingar och grannar, Norrländska samlingar, liäftet 17 (1!)43) s. 7(5 och 89. Se J. Hallenberg, Svea Rikes historia under konung Gustaf Adolf den Stores regering, III (1793) s. 128 samt .1. Krecger, Bidrag till upplysning om de s.k. lagläsare och undcrlagmän. Naumanns tidskrift 1874 s. 328 ff.
LAOLÄSAllNA 1.) skaper innebär, att underlaf^inannens vid sidan oni själva laginansräntan utgående 1/2 öre blivit av allmogen i Hälsingland beviljat såsom en särskild gärd utan allmän motsvarigbet på andra håll. KKi-:roi:H åter åbero})ar, att en kunglig resolution av den 10 deeember 1020 anbefallt Svea hovrätt att anvisa löner åt lagläsarna om 20 å .‘lO daler. Denna resolution måste emellertid ses mot bakgrunden av att ett stort antal häradsrätter genom ett kungligt brev av den 29 april 1028 anslagits till Svea hovrätt i den formatt de ifrågavarande häradshövdingeräntorna fördelades mellan de olika tjänsterna i hovrätten. Varje ledamot av hovrätten ägde sålunda u})pl)ära räntan från vissa bestämda härad. Innebörden av 1029 års resolution får med hänsyn härtill antagas hava varit, att bovrättsledainöterna av sina häradshövdingeräntor skulle till lagläsarna avstå belopp av den angivna storleksordningen, l^ppfattad på detta sätt, överensstämmer resolutionen tydligen väl med en ordning, enligt vilken häradshövdingarna i allmänhet själva avlönade sina lagläsare. Till st(")d för vad nu anförts skulle bl.a. kunna åberopas en handling av 1048,=’" vari lagläsaren Frans Davidsson Halmannus redogör för uppbörden av 1040 års häradshövdingeränta från Grimstens härad. Denna hade varit tilldelad assessorn i Åbo hovrätt Nils Liurenius men hade pantsatts till fru Brita Grönenherg. Halmannus uppger hela räntans belopp till 211 daler kopparmynt men avdrar därifrån vid sin redovisning olika poster, främst 80 daler för »min lagläsarelön som oek mine anteeessorer alltid haft have» samt 15 daler »som Frun mig för mitt omak förärt haver». I samma riktning pekar ett brev från Svea hovrätt till kammarråden av samma år 1048,3' vari hovrätten anmäler att lagläsaren i några härad i Bergslagen Lars Olofsson icke utfått någon lön under två års tid, eftersomifrågavarande härad ieke haft några häradshövdingar och häradshövdingeräntorna följaktligen gått till Kronan. I riksregistraturct. I detta jiåträffas däremot ieke resolutionen av den 10 december 1629. Khei’uem kan möjligen ha citerat densamma från det betänkande, som vid 1()4() års riksdag i Nvkiiping avgavs av representanter för rikets hovrätter och vari den ifrågavarande resolutionen av 1629 åberopas. I Örebro länsstyrelses arkiv, landsarkivet i 1’ppsala. Svea hovrätts registratur för den 7 december 1648.
STl'llK PETRÉN 16 Soiii ytterligare ett belägg lör att häradshövdingarna själva l)rukade avlöna sina lagläsare inå här slutligen anföras ett hrev av 1669 32 från häradshövdingen Johan Wattrang till landshövdingen över Örebro län x\hrahain Leijonhufvud. I brevet, soin är skrivet från Södertälje, förvånar sig Wattrang över den ihärdighet, ined vilken en jierson vid namn Nils Knutsson sökt den lediga sysslan som Wattrangs lagläsare i Bergslagen. Nils Knutsson hade sålunda kommit till Wattrang, medan denne låg sjuk, och hade icke velat låta sig avvisa, med mindre Wattrang lovade honomplatsen. I anslutning härtill heter det i hrevet: »Det haver denne tid varit fast månge som efter den ringe tjänsten have gjort sig hekyminer. Gud vet vad de för store tankar därom måge hava haft, emedan lönen av mig är icke stor att vänta, ty den långe vägen tre gånger om året tager upp en stor kostnad årligen av mig, att jag icke så stort kan have av min lön att spendera.» För kännedomen om lagläsarnas ekonomiska ställning kan det hava sitt intresse att se, hur denna bedömdes vid uttaxeringen till Älvshorgs lösen 1613. Vid den indelning av landets invånare efter ekonomisk bärkraft, som då skedde, bestämdes skattebeloppet för »underlagmän och lagläsare» till 12 daler eller till samma belojip som för »en knektehövitsman, löjtnant eller fänrik». Till jämförelse kan nämnas, att »en professor eller skolemästare» skulle erlägga 8 daler och »en fogde eller skrivare» 16 daler. Betydligt högre upp på skalan kommo sekreterare och kamrerare. vilka skulle betala 40 daler eller lika mycket som en biskop. En vanlig honde hade att utgöra 2 daler. När lagläsarna själva skildra sina villkor, sker detta ligt nog med tanke på framställningarnas ändamål —i regel i mörka färger. Vanligt är, att det klagas över att tjänsten hindrar lagläsaren att vid sidan därav i erforderlig utsträckning ägna sig åt annan verksamhet, främst det egna lantbruket. Sålunda skriver Lars Kjellhjörnsson 1614 från Hälsingland till Axel Oxenstierna, att han har ringa lön men ändock mest dagligen är »överlupen med landsens krakel, spörsmål och trätor, som den ene haver mot den andre, så att jag ganska litet får vara på mitt eget gagn och hästa.» På samma sätt klagar lagläsaren i Närke Zacharias Andersson Ringstadius 1641 hos landshövdingen I Örebro länsstyrelses arkiv, landsarkivet i 1'ppsala. natur-
LAGLÄSARXA 17 Över »huru jag liela året intet kan fa se på mitt bästa hemma utan måste lita till de drängar, jag då hava kan, onda eller goda.»•>•■> De flesta lagiäsarna synas hava önskat att få bo ute på landet för alt kunna trygga sin försörjning. Axel Oxenstiernas underlagman i Ångermanland Karl Karlsson Burman anhåller sålunda ]()40 all få flytta ut från Härnösand för att i likhet med andra lagläsare bosätta sig på landet. Med staden, skriver lian, hade han nämligen intet alt beställa i sin tjänst, och icke heller vore han van att driva någon handel. Vidare funnes i Härnösand lika litet som i de andra Norrlandsstäderna att köpa vad som erfordrades till hushållet, varemot man på bygden liksom en bonde kunde hava »en god hjälp av årsväxten såsom ock nytta av boskapen till sitt hushåll». Emellertid gives det också exempel på lagläsare, som bodde i någon stad och hade annat än lantbruk till binäring. Ihiderlagmannen i Västerbotten Jakob Andersson anhåller 1621 hos Axel Oxenstierna om att få behålla arrendet av Ihne lappmark. Av brevet framgår, att Jakob Andersson var borgare i Ume stad och en av de hirkarlar, som drevo handel med lapparna. Hans Larsson Rizanesander i Gästrikland klagar K) 13 över att inkomsterna av underlagmanstjänsten icke försloge till maten och tillfogar: »Där jag icke med någon annan tjänst såsom ock för del jag instruerer ärlige mäns barn något bekomme, så hade jag intet.» Bakgrunden härtill var tydligen, att Rizanesander icke satt på något hemman, vilket framgår av ett brev av lO.äO från hans son och efterträdare Lars Hansson Florangius till Axel Oxenstierna. Det vanligaste synes sålunda ursprungligen hava varit, att lagläsaren bebodde och brukade ett hemman i sin domkrets, samt att han i stor utsträckning för sin bärgning var hänvisad till avkastningen av detta. Samtidigt voro lagläsarna likväl måna om att hävda, att de i samhällsställning stodo över bönderna. Detta kunde bl.a. komma till uttryck genom att lagläsarna omI ()rol)r() länsstyrelses arkiv, 1’ppsala. ■’* \'id riksdagarna i mitten av ItJOO-talet krävde städernas horgerskap, att lagläsarna skulle flytta in till städerna. Att sä skulle ske blev oekså tvä gånger i princip beslutat, nämligen genom Kungl. Maj:ts resolutioner pä städernas besvär 1649 och 16r>5. Ovisst förefaller emellertid att vara, i vilken mån besluten i fråga verkligen blevo efterlevda. 2
STl'HE PKTRÉN 18 nämnde bönderna såsom näsvisa eller »näsedjärve». En illustration till lagläsarnas sätt att uppfatta skillnaden mellan dem och bönderna erbjuder en till Svea hovrätt lOdS) ingiven supplik av den sörmländske lagläsaren Per Nilsson Ram,'^’ vilken däri bl.a. skriver: »Nu haver jag uti stor fattigdom tjänt här uti 7 ar oeb haver mig utav mitt ämbete intet kunnat nära utan måste sitta för skatt och skuld som bonde, i ingen måtto exempt, måste ock ofta nock tage uti arbetet, därav mitt äml)ete för gemene man synes att vara fast ringa till värdet.» I själva verket synas lagläsarna emellertid ej sällan hava i egen person deltagit i olika sysslor j)å sina gårdar, något varpå åtskilliga notiser i arkivmaterialet tyda, liksom deras kunskap om lantbrukets förhållanden lyser igenom i domböckernas avfattning. Med bönderna förefalla de också att hava umgåtts })å tämligen jämställd fot, vid ölbägare och eljest. Ibland uppkommo våldsamma trätor mellan lagläsare och bonde. Om ett tragiskt sådant fall förmäler Svea hovrätts j)rotokoll för 1()44.-’'* Av protokollet framgår nämligen, att den förut omnämnde lag läsaren i Närke Zacharias Andersson Ringstadius hade slagit ihjäl en bonde, medan denne gick vid plogen och plöjde. Därefter hade Ringstadius lyckats taga till flykten. Den härigenom uppkomna situationen medförde stora besvärligheter för rättskipningen, eftersom på Örebro slott sutto många fångar, vilka fått sina domar vid häradsting hållna av Ringstadius utan att denne ännu insänt domarna till hovrätten för underställning. Icke heller visste man var Ringstadius gjort av domarna. Landshövdingen Gustaf Leijonhufvud hade därför tillskrivit hovrätten med förslag, att Ringstadius skulle erhålla lejd, mot vilken han skulle få sitta i en kammare på Örebro slott och färdigställa sina tingshandlingar. Denna framställning kastar ju ett sällsamt sken över tidens samfundsförhållanden med lejden som förbindelsemöjlighet mellan rättssamhället och dem som höllo skogen efter att hava kommit i konflikt med lagen. De sistnämnda voro icke få, och i detta fall se vi lagläsaren själv sälla sig till dem. Man skulle onekligen gärna hava viljat veta, huruvida det sedan tillgick på sätt landshövdingen föreslog eller så, att lagläsaren mot Svea hovrätts liher suj3plicati()iiuni. För den 18 september l(i44.
LAGLÄSARNA 19 beviljad lejd satt i en kammare i)å slottet oeh skrev ut domar över andra dråpare, som »)ekså funnos i byggnaden, eburu i mindre komfortal)la lokaler. Av senare anteckningar i liovrättens l)rotokoll framgår emellertid icke mera, än att Ringstadius erhöll Kungl. Maj :ts lejdebrev för att närvara vid rannsakningen angående det av bom)m själv begångna dråpet. Frågan om de materiella villkor, under vilka laglåsarna hade att fullgöra sin uppgift, innefattar tydligen också spörsmålet huruvida de hade nuijligbeter att hålla sig med skrivare eller huruvida de voro mulsakade att själva utföra allt skrivarbetet med dombok oeh dombrev.I denna del ger arkivmaterialet närmast vid lianden, att det visserligen fanns ieke få lagläsare som hade skrivare till sin hjälj), men att detta i så fall för lagläsaren utgjorde en mycket tung ekonomisk belastning i förhållande till hans inkomster från tjiinsten. Peder Danielsson lU)saliensis, vilken var lagläsare i en rad hårad i Västmanland, skriver sålunda 1(14(1 till Svea hovrätt:’'' mig fast besvärligt faller av min ringa lön för 9 tingsställen någon person uppehålla, som mig arbetet hjälper förfärdiga oeh rent skriva, dårföre jag oek mest fjårde})arten av mitt salario för skrivarelön givit haver och sedan icke haver så mycket som jag nödtorftigt uppehälle för kost erlägga kan, mycket mindre med kläder försörja — ». Samma år anhåller lagläsaren i Stockholms lån .lohannes Laurinns om entledigande frän sin syssla med följande motivering haver förfarit vad hesvår såväl som vad utilitet det ämbete (som » och såsom jag nu j)å tre års tid någorlunda » i sig själv årligt och gott är' med sig haver, alltså år jag förorsakad om ett nådgunstigt avsked iitlmjukeligen anhålla, helst emedan jag nogsamt hej)r(")var mig allena icke kunna med allt skrivande som hehiivs vara sufficient, (^ch diir jag en amanuensem hålla skulle, vill uppehållet och lönen icke för mig och honom tillräcka. Ä^arföre Till de lagläsare, som själva brukade utföra allt skrivarbetet, hörde tydligen den i början av denna uppsats omniimnde Hans .Ifr Stchk Pkthkn. recension a\- .1. E. .Ai.mqi iST. Häraästinffsprotokollen före His; li>47 s. 9!) f. 1 Svea hovriitts lil)er supplieat ioniiin.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=