VÄNGÅVAN 181 stånd, exempelvis vid förlöpande av heininel eller vid äktenskapshrotl.*'^ I den äldre rätten karakteriseras i allmänhet förlikningar såsom »vänskapliga». I dessa fall hade vängåvan till uppenbart syfte att hefiista det genom förlikningen skapade vänskapliga förhållandet mellan parterna, resp. deras släkter, och därigenom medföra ökad säkerhet för förlikningsavtalets bestånd. De rättsliga vänskapsäskädningar, som ofta kommo till uttryek i tidens rättsliv, voro mähiinda även jiäverkade av den kristna iippfattningen om förhållandet till nästan, oeh de stimulerade vängåvans bruk. t). OFFKXTLIGU.ÄTTSLIG VÄXGÄVA Vängåvor kommo som väntat iir till användning ieke bara vid förlikning oeh andra avtal mellan ätter och enskilda ulan även mellan skilda folkstammar eller mellan konung oeh folk. Som exempel härpå kan nämnas den ärliga skinnskatt till Sverige, som fjordfinnarna erlade. Vid en undersökning är 151)1 uppgävo de, att denna skatt ledde sitt ursprung frän en skänk eller vängåva, som man i gammal tid brukat giva kvänerna eller östfinnarna för att fä njuta fred.'*'' En liknande »bägskatt» utgick under Finlands hela svenska tid frän delar av Kemi lappmark till Ryssland som ersättning för garanterad gränsfred. I Danmark utgick också under medeltiden en skatt \v i ngift, det vilt säga vängåva. SAMMAXFATTXIXG .Av den ovanstående undersökningen har framgått, att vängåvan, vilken ägt hemortsrätt inom hela det nordiska rättsområdet, förekommer redan i landskapslagarna och med visshet återgår till det fornnordiska ättesamhället. På grund av dettas uppbyggnad hade vängåvan där sin stora betydelse vid de vikligaste rättshandlingarna. Dessa verkställdes ju icke av de handVäxjö Domkapitels ])rotokoll är 1(174, s. 4.0(1 oeli 4(12. ■'* Nils Kiu“\ald, Sverif^e och Finnmarken (1!)20'). s. 120. — Nils .AhnluiuL Xorrliindska skinnskatter (Saf^a och sed 104(1), s. .ö4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=