HALSINGEL AGENS UPPLYSNINGAR OM JÄRNBÖRDEN AV Phofessorx RAGNAR HEMMER, Helsingfors MED JÄRNRÖRD FÖRSTODS ett bevismedel i rättegång, varigenom en anklagads skuld eller oskuld avgjordes.* Det bestod däri. att denne bar glödande järn med bara handen eller trädde på sådant med blottade fotter. Om järnbörd förekommit i Sverige redan under hednatiden framgår ej av de historiska källorna, och den frågan lämnas här å sido. Att dess utfall under kristen tid betraktats såsom en gudsdom ger ÖgL vid handen. Om den anklagade vid järnbörden ådrog sig brännskador, ansågs han skyldig, i motsatt fall ansågs han hava blivit räddad genom (iiids ingripande och vara oskyldig. Av två urkunder framgår att järnbörd varit i bruk i Sverige på 1170-talet. Den ena av dessa utgör ett brev av påven Alexander III till den svenska kyrkan år 1171. Påven förklarar här bl.a. järnbörden vara ett ur kyrklig synpunkt förkastligt bevismedel mot vem det vara må, i synnerhet mot en biskop.- På det fjärde ' St“ för det följande Hoi.Mu.icK ocli We.sskn, Svenska landskapslagar 1. östgötalagcn s. 49 f. och III. Ilälsingelagen s. 323. En vidlyftig, ännu i flere a^■seenden beaktansvärd framställning angående järnbörden ger Stiehnhöök, l)e jure Sveomiin et (lotborum \etusto. Holmi:v 1072. s. 82 ff. - Se angående denna urkund Bååth. Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige. Stockholm lOO.ä, s. 20.1; Knct B. "Westman. Den svenska kyrkans ut\ eckling från S :t Bernhards tidevarv till Innoeentius III;s. Stockholm s. l.öl. Bååth framhåller emellertid, att den kanoniska rätten ej kände till ett sådant absolut fiirbud mot gudsdomar, som uttalas i påvehrevet, utan den fiirhjöd endast att någon tvingades till att underkasta sig sådana.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=