SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TOLFTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
TI* i ?
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET F()K RÄTTSHISTOHISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
'1% m ■ •k :i;.! ■<m .-. • *.• ■ ■Vi r. * V- •'.V.‘ -. . /'iä ; :^4 ; ■ ■-* • ;:-■ T- • : M ■ C*.*’'♦“ ’ r :4-' ' ■ ' f. :^rh Jr t-.a t il;- r: • KP. ^ *•. m ■ ■ :m m >;-; j ■ w rcA- • ■ ---f^ ; ‘rt - : V ■-jm • r tw'J m pSS ■V i . ■Sr- ■ m *s fe-'.. ■■■^ ■m ■ tii t.>: * il.-. i.
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TOLFTE BANDET A.-R. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
TRYCKT MED ANSLAG FRÅN STATENS RÅD FÖR SAMHÄLLSFORSKNING
• • i)i:n kanoniska hatten OC H • • • • • • A L1) HE \ASTGOTAE A 0 ENS KYHKOHAEK KN .lAMl^OKANDi: STUDIK AV (UlORG J. V. RRICSSOX lA Nl) l‘)()7 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
LILLY — CONIUGI SUAE CARISSIMAE ADDICIT OPUSCULUM HOC AUCTOR
INNEHÅLL Förord I. Inledning. Vad menas ined kanonisk rätt? II. Oin inneliörden av liegreppet lag enligt kanonisk riitt III. Stat och kyrka IV. Äldre Viistgötalagens inlednings- och slutord y. Några hegrejip och termer VI. Äldre Västgötalagens kyrkohalk och tillhörande kommentar. VII. Sammanfattning Kiillor och litteratur och därtill hörande förkortningar Index, omfattande sakregister och vissa termer 1 12 Iti :i() dö 41 117 127 Idt)
FOKOKl) \'åra hiltillsvarande iilgivare av Äldre Väslgötalagen synas genoingående ha halt den npplattningen, att vår äldsta bevarade landskapslag helt eller nästan helt representerar en äldre, alltigenomgermansk rättsuppfattning, endast föga berörd av en friimmande, kyrklig rättsäskädning, detta trots att den katolska kyrkan såsom en väldig, expanderande makt iite i det övriga luiropa alltmera högljutt började framföra sina anspråk även inom det viistgötska landskapets lagstiftningsomräde.^ Den meningen framf(‘)r Heekman i sin översättning av lagen,- oeh samma mening hävdas av Ilohnhäck—Wessén i vär senaste, förnämliga tolkning därav.'* Visserligen har för något mera än etthundra är sedan Liljenstrand gjort den kanoniska rättens inflytande pä vär lagsliftning till fiiremäl hir en akademisk avhandling^ oeh likaså f()r något mera än ett halvt århundrade sedan Bääth i sin djuppl(")jande dissertation över samma ämne.^ Ingendera har dock funnit något mera omfattande inflytande frän kyrkans lag pä vär äldsta landskapslag. Helt nyligen gjorde jämväl Nyländer en ' \';tslerf»öllitii<l oml';ill:ule förutom det mivaraiule Vii.sleritcillaud iiven Nto liiirad i scider, som lui riikiias till Småland, samt hela Dalsland västan \’änern». S. Tunheri,', Sverii^es Historia, II, sid. 4. Skara stift omfattade diindciver hela ^’;irmland. I.undahl. Det medeltida \’:i.steri^ötland, sid. l.'t. - X. Deekman, .\ldre A'iisttJotalagen civersatt oeh förklarad. VfjL 1 iir »det åldcnalomtigaste minnesmiirket av den germanska rasens rättsåskådning». a. a. sid. Wll. Svenska landskapslagar tolkade oeh förklarade för nutidens svenskar av .\ke llohnhiiek oeh Hlias Wessén. V. .\ldre V'ästgötalagen. .Se anm. sid. <S i a. a. 1 föreliggande undersökning har denna översiittning genomgående anviints; om del ej angivits, avses del V. Axel Liljenstrand. Om kanoniska rättens inflytande ]iå .Sveriges lagstift¬ västgcitar --- » ning. •’ L. M. Bååth. Bidrag till den kanoniska rättens historia i .Sverige.
XII uttiininiande redovisning lör benefieialväsendel i Sverige under landskapslagarnes lid.** Den rikl givande avhandlingen behandlar doek bloll en snävt begränsad del av kanoniski inflytande. Oinfallande oeh ingående specialundersökningar beträffande konfirinalionen ’ ha verkställts av Andrén, beträffande det kyrkliga visilalionsinslitiifet ^ av Inger och beträffande relationen den nordiska religionen och kristendomen *' av Ljungberg. På sin tid gjorde även Sjögren förhållandet mellan den kanoniska rätten ocli våra landskapslagars kyrkobalkar till ftiremål för en specialundersökning. Han kom till det resnllatet. att våra kyrkobalkar visserligen i stort sett vila på andra rättsnormer än de svenska, att de givetvis i stort sett återgiva kanonisk rätt. sådan denna då uppfattades i Sverige^** men han framhåller också, att de kanoniska rätlskähorna icke här erkändes såsom någon snbsidiär rätt. Man bör därför enligt Sjögren — och så långt har han otvivelaktigt rätt — icke i våra landskapslagar siika efter mer eller mindre utförliga utdrag och översättningar ur den kanoniska rätten. \Md de kyrkliga domstolarne måste visserligen kanoniska regler och rättspraxis ha tillämpats i större utsträckning än våra kyrkobalkar visa, men deras verksamhet har tydligen betraktats som en intern kyrklig angelägenhet. I de yngre lagarne finner man stundom stadganden. som stå i direkt strid emot kyrkorätten. Så enligt Sjiigren.^' Xu torde vissa motsättningar aldrig ha kunnat undvikas i något lands lagstiftning.*'- Kyrkans frihet och hela del inflytande hon kunde utöva berodde dock i hög grad på den världsliga makten och dess gynnsamma inställning gentemot henne: i gengäld hlevo de kristna också lojala medlemmar i staten; men deras liv »i världen» {(l(ins Ic siecic) reglerades icke enbart av den borgerliga lagen utan jäm- ^ Ivar Nyländer. Da.s kirehliehe Bencfiziahvcsen Sehwedeiis wiihrend des Mitlelalters. " Carl-Giistaf .\ndrén. Konfinnalionen i Sverige under inedellid «eh reforinationstid. ** Göran Inger. Das kirchlielie Visitationsinstitut iin niiltelallerliehen Seliweden. ® Helge Ljungberg. Den nordiska religionen och kristendomen. Wilhelm Sjögren. De l'orns\enska kyrkohalkarne, sid. 12.) ff. W. Sjögren anför DgL KyRa 29 § 1 pr.; a.a. sid. 126. ’- Hiirom mera i det följande under iiis pnrticiilarc.
XIII väl av den kanoniska i do^nnals eller moralens namn.'* Om vi nlj^å 1'rän all Äldre \’ästg(')lalagem sådan vi ha den i den berinnda handskrillen H 59, tydligen nedskrivils på 1280-lalet »sådan den etl sextiotal år tidigare samlats oeh redigerats av lagman b^skil»," så kunna vi naturligtvis ieke vänta oss så särdeles mycket av rent kyrkliga synpunkter på »människans evighelsmål» direkt återgivna i borgerlig lag. Kanonisk rätt före 1917 års kodifiering och framlVh' allt hire (iregorius lX;s ryktbara Dekrelaler av år 1254 är synnerligen svårbemiislrad. Det är ingalunda nog med att slå upp Magister (iraliani Dekret, iiven om detta alltid kommer all fiirbli huvudkiillan. Denna undersiikning vill bidraga med att söka påvisa de källor och deras anviindning, som slodo tidens biskopar och rättshirde i \’iisterg(’)lland till bnds, då de måste åberopa »Onds lag». Därför har också en ingående kontakt sökts med den tidens teologi. f()rsl då naturligtvis med Angnstinus, som i hiig grad dominerade den västerländska kyrkan fram till 'riiomas ah .\(puno. Hans stora verk om Gudsslalen (De civitdte Dei) har lämnat viktiga bidrag till denna studie förutom andra av hans verk. .som flitigt citerats i Dekretet och räknas bland de våkligasle av dess källor. Med bänsyn till irländsk och anglosaxisk mission i vårt land kunde man väntat sig finna Beda oenerdbilis vara en rikt givande fyndgrnva l(")r vår slndie. Så har dock icke varit fallet. lÄidasl enstaka citat hos Magister Gralianus ha hidragit till alt bringa klarhet i vår nndersiikning. Bernhard av (dairvanx var en jätlegeslall som behärskade 1100- och 1200-lalen. M se i IVirsta rummet i honom kloslerreformatorn. teologen och birkinmaren av den kristna kärlekstanken. Just hans kärleksnilälskan har drivit honom att stiilla krav på furstemakt och påvediune. som himnat outplånliga spår i historien. Här b(")r kanske nämnas ännu en teolog av hiig resning, Isidorns, biskop av Sevilla (500—050). (i. Ia‘ Oras. Ilistoire du Droil ol dos Institutions de Obgliso ou Oooidout. I. sid. 4. N. Oookman. IV vår iildsta l>oU. siil. .4 sauil SI.L V, sid, XV. Fiirokomstiui av en t'raf,'mentari.sk to\l forusvouska», två blad av V^’l. 1 1'uuua i rof,'dor:ikonska|)er tråu Tidemarkon, l)or()ros av G. llafstriun. Laiut oeh lag, sid. 25, diir iiveu lagman Fskils verksamhet redovisas. »vår iildsta haudskrifl på \’gL 1 Fragmeidet
XIV Ilan bidrog till den spanska kyrkans nyorganisalion eller västgoternas övergiing från ariansk till katolsk tro. Han var oekså en av de främsta förinedlarne av antikens vetenskap till medeltiden. I-^tymologi blev hans skarpaste vapen. Grundlärd men osjälvständig excerperade han äldre författares arbetep; hans etymologiska böcker hlevo för många århundraden framåt en av luiviidkällorna till medeltidens visdom. De kunna än i dag läsas med luije av den som är kritiskt inställd. Ur modern synpunkt sett hålla hans tolkningar icke måttet, men vi hehiiva dem för att förstå, hnrn medeltidens människor tänkte och reagerade: Vi härleda icke ordet rex (konung) nr hcne rcgciido (styra väl), men medeltidens lärde gjorde det. alldenstund auktorilelen. Isidorus. givit just denna förklaring. Khurn senare än VgL I har »Teologen». Thomas ah Aquino här behandlats ofta och utförligt, emedan han fiu' sin tid sällsynt noga redovisade de tidigare källor, som han iiste ur. och sällsynt översiktligt disponerade sitt stoff. Att hans verksamhet inföll inemot ett halvt århundrade efter den antagna tiden för lagman Eskils redigering av ^’gL I. betyder därför ingenting i detta sammanhang. Samtliga dessa lärda teologer ha av den katolska kyrkan tillerkänts helgonnamn, vilket väl också får tagas som en viss garanti fcir deras renlärighet. I ett antal fall har utvecklingsgången klarlagts och tolkningens riktighet kunnat bekräftas därigenom, alt nndersiikningen belysts med våra dagars kanoniska rätt och modern katolsk teologi fiire Vaticaniim II. Till sin innebörd omstridda formideringar (t.ex. att döpa i vatten, om vatten finns) ha lösts eller it.ex. att bedja sig Gud nådig) analyserats och ställts i sådan belysning, alt deras godtagande av kristna prelater blivit möjlig alt förstå. Några it.ex. huvndtionde) ha insatts i sitt sammanhang såsom rent kanonisk partikularrätt. En del andra fall slutligen (t.ex. dopet såsom villkor för arv. ersättning för ämbetsförrättning) ha förts fram till en klarare frågeställning. Även därmed torde mycket vara vunnet. Av den rika litteratur, som genomgåtts. ha i lilteratnrförteckningen endast de källor och arbeten upptagits, som av olika anledningar måst citeras. Källanvisningarne i noterna ha förkortats till vad som är nödvändigt för att återfinna dem. I ett särskilt index har under arbetets gång sammanförts ett stort antal bland kanonister och skolastiker nyttjade termer, som ej alls eller blott
XV ined svårighel kiiiiiia ålerriiiiias i vara vanliga lexika d och fercnda seiitenthi), till tjänsl lör dem, som vilja syssla med ämnet. Den djupgående Irågan, i vilken utsträckning kanonisk rättsiipplattning kan ligga till grund liir germansk lag eller själv bygga })å sådan, kan blott lösas i ett större sammanbang ocb bar därtor blott i enstaka, tydliga fall berörts. Även i denna fråga torde man ba rätt att tilliimpa. vad Lizzie Carlsson konstaterat om våra landskapslagars inbördes förbållande: »Om det t.ex. finns ett lagrinn i Äldre ^’^istgötalagen oeb ett motsvarande men annorlunda iilformat i en senare lag» plet skulle bär gälla Dekretalerna). »är det ingalunda siikert, att del är den västgötska lagens, som är den äldsta».*'’ Däremot ba genomgående de fall påvisats, där ren överensstämmelse råder p.ex. prästs residensplikt) eller rent motsatsförbållande äger rnm (t.e.x. klerks ansvar inför tinget). I stor oeb varaktig tacksambetsskidd häftar jag till framlidne Professor Dr (iottfrid Cdrlssou oeb hans maka Fil. Dr Lizzie Cdrlsson, som båda under många år med oavbrutet intresse fiiljt mina undersökningar på detta område och bistått mig med välvillig kritik oeb goda npi)slag. till Professorerna Dr Elids Wessén, Dr Åke Holmbdek ocb Dr Gerluird Hdfström, som låtit mig få taga del av sina rika erfarenheter på landskapsrättens område ocb av sina tolkningar. 'Fill alla dessa och till Teol. Dr Cdrl Sfrdiidhenj, som bjiilpt mig med den krävande korrekturläsningen, ett varmt ocb förbindligt tack. k’tt anslag från Statens Råd för Samhällsforskning bar möjliggjort undersökningens tryckning, som även iinderliittats genom att Institutet fiir Rättsbistorisk forskning låtit den ingå i sin kiinda serie Riittsbistoriskt Bibliotek. Även bärfiu' frambär jag mitt viirdsamma tack. I^skilstnna den 18 Maj 19ö7. Georij ./. V. Kriessou. L. Carl.ssoii, ».lag giM'r dig min dotter», sid. 16.
I INLEDNING. VAI) MENAS MED KANONISK RÄTT? luida.st och allenast ined ntgångspnnkt från den romerskkatolska kyrkans uppfattning och lära omsig själv kan man bilda sig en rätt upplallning om hennes krav på självständighet och frihet gentemot staten och om innebörden av hennes fordran på makt över människan. Det är bindande dogm [dotjimi de fide), att kyrkan stiftats av Kristus personligen, som också fastställt hennes karaktär som ett till sina egenskaper oföränderligt institut, som ett synligt samfund under ledning först av Petrus och apostlarne, sedan av deras rättmätiga efterträdare, påven i Rom och biskoparne, som till sitt väsen en, helig, katolsk och apostolisk kyrka med uppgiften att leda människorna genom denna värld fram till evig salighet. Medeltidens tänkare räknade både med denna värld, som omger oss, och med en annan, översinnlig.^ Människan såsom jordisk pilgrim [homo uir/tor) blir alltså objektet för hennes verksamhet. Blott f()r denna uppgift har Kristus utrustat henne med nödiga fullmakter, främst det ofelbara läroämbetet samt hise- och bindenyckeln, och med rätten att, oberoende av varje världslig myndighet, utfärda egna stadganden, bindande fiir alla.- ’ Lechard .lolianiiesson. Medeltida tankelinjer, sid. 228. - Denna sainnianfattning friiinsl efter Mannens, Theologia* Doginaticie Institiitiones, I, Tractatiis III De Eeelesia Chrisli, nr 438, 438, 460, 471, 478, 511. Men sainnia inålsättninf’ och princii)er hos Thomas, .Summa Theologia', I—II, 98, 1, cp. l lgångspunkten är Mat. Ev. 16, 18, där Eeelesia av katolska teologer alltid översättes med ki/rka, ieke med församling. Den romerska kyrkans absoluta primat hiinföres också direkt till Kristus, se c. 3, D. XXI; den bindande kraften i hennes lagstiftning betonas på flera stiillen, l.ex. c. 1, X. 1,2. 1 Georu J. V. Ericsson
2 Vad som nu verklij^en måste godlai^as såsom kyrkolag i åldre lider är ingalimda alltid liitt. simuiom knappasi ens miijligt all derinitivt lastsHilla: den fiirsta verkliga kodifieringen av kanonisk riill lilkomsom bekant först 1917 med ('odcx inris c(tnonici. Dessfiirinnan räknar man med Irenne perioder, varav den fiirsta. gamla rätten (ius (intiqinim), omfattar liden fram till (Iralianiis omkring mitten av 1 lOO-talet, den andra, nya rätten {iiis noviim), tiden fran Gratianns fram titt tridentinska miitet tö4,^—t äöd. Den tredje, yngsta tiden (ius nouissinuim]. sträcker sig fram till vära dagar.F(’)r denna nndersiikning äro blott de fcirsla tvenne av egentligt intresse. Den kanoniska rättens ursprung måste siikas i Den heliga skrift. Frän Gamla testamentet ha sålunda fiireskriflerna om tionde direkt (ivertagits fiir alt utvecklas och omarbetas.^ .\tl redan frän iildsta tider Xva testamentets hiicker lämnat rika l)idrag till den kanoniska rättens idveckling. heluiver väl hiir endast antydas. Sålunda har lagen om äktenskapets ouppFislighet hämtats direkt ur 1'Ivangeliet.'’ Redan hos Paulns finna vi en antydan om den kyrkliga hierarkien,“ och fcireskrifter ur Xya lestamenlet annullera eller modifiera Moselagens hud, t.ex. omskärelsehudet hir icke-Judar.” Det är dä märkligt, att Riheln First relativt sent fär en s J ii 1 vs t ä n d i g plats hland de erkända kanoniska samlingarne.*^ h'(ir de fiirsta fem ärhnndradena bliva vi huvudsakligen hän- * Codex turis Canonioi Pii X Pontificis Maxiini iussu difjesliis. Hciiedicii Papa' X\' auctoritatc proniiilfjatus. Sanimanfattningcii ovan eller kardinal Petrus (iasparri i Pra‘l'atio till C. j. c. Men nian torde nog kunna våga påståendet. all en ny, fjiirde ejiok liörjal med år 1917. C. j. e. liar rättskraft från I.S.,').I‘)I<S. * (ien. 14.20 ni. fl.; lies. 4,5 oeli liiirpå enligt Hieronymus e. 1. X. 5..10. Mal. l'iv. .'). ;il—;12 oeli parallelltexter. Sv. (Irek. oeli \’g texter samsliimma. Xovum 'restamcnlum. sid. 13. « 1 Tim. ;i, 1-12: Til. 1, 0 ni. fl. st. ■ (ial. .5. 0. ** »7,0 Bible est fréqiieiiiiuent iitilisée dtins les écrits écelésidstiqiies de tout (jenre: elle ne pénetre toutefais å titre (iiitonoruc dons les collections c(inoni(jucs (/ii'usse: tordiucment^. 1 Traité de Droit nr 21 riiknas med Xva Teslanienlets grekiska text såsom erkänd cnnon först från det b århundradet, men redan .\ugustinns gör giillande. alt .Skriftens hud går före varje hiskojilig föreskrift, c. 8, 1). IX. likaså enligt Gelasius i c. 3, D. XV.
3 visadt* till do s.k. psoiuloaposloliska sainliniLjarne. Aldst bland dein är iitan Ivivol lolvapostaläran (Doctrina XII Apostolorum, on skril'l, soin man l)nikar dalora till lidon 80—100 o.Kr.. men som hlev kiind l(’)r modern rorsknini^ Itirsl mol slnfel av 1800lalel,** vidare inj^a i dem Didascdlid Aposloloruin, oeksa en aposilalära, som med all sannolikhet skrevs under bura hiillten av andra ärlumdracUd. oeli 1)(‘ helii^a apostlarnes kyrkostatnter {('.duoncs rcclcsidsfici ss. Aposloloriim) frän senare hiillten av samma ärhundrade,'" Aposllakonstitnlionerna {donstitiilioiies dposlolictv). imijli^HMi trän *218, samt slnllii^en de ofta aberopade Apostlarei^liMiia ((Amoncs Ajtosloloriim) Iran sjätte ärbimdradel." rillsammans nti^öra alltsä dessa de [)sendoapostoliska samlini^arne.'- Men iiviai allmänna kyrkonuitens beslut oeh de erkända kyrkoliidernas skrilter brukade ^odta^as såsom normer bir tro, moral oeh levnadsregler.'’* Hiirtill komma shilhi^en såsom ett syniu'rligen viktigt led de påv(d)rev, stiillda till alla kristna, enstaka provinser eller enskilda biskopar, som voro av så allmänt intresse, att de senare kinuh' åberopas såsom prejudikat, båi viss tvekan hos domarne buanledch' dem slimdom alt viinda sig till synoden eller Den heliga Stolen. Svaret bh‘v tlå prejiidieerande, oeh rätten 1'iek i dylika tall en kasiiistisk j)r;igel.'^ Myckel tidigt insliillde sig behovet av en systematisk sammanlallande kollektion. Över tidigare l’(‘)rs()k — från år 580 skola ” Toxltai lrvi-Uli‘s l'()rst;i liSS.'t. .\vi-ii fjiirilo arliimdnxU'l har iii)[)i,’ivils. l)i‘ IraiikiiiKios aiiklorilol redan av Isidorus. c. 1. 1). X\’I; Leo I\ i^odlog av dem. De ålerliiiiias i lli-ra iddre iipijlaf^or a\’ ('. .1. (’.. Denna sammaidallnin^ efter l•'.l)itome .liiri.s (’anoniid. nr 2t). lliirlill ovan anf()rda notis om Nya Testamentet. (iralianns f’er en fiirteekning över vad som ansaj^s vara erkiinda eoneilier samt (')\cr lieretiska skrifter i e. d, 1). X\’. Men även rent ])ro\ineiidla synoder lia\a liaft stiirsta l)etydi't.se. .Som exemi)el kunde niimnas den vaekra serien av il)eri.ska synodi-r. mäirklijiia l)t. a. fi')r sin kam]) mot godsäigare, som f(')rs)')kte slå under sis^ de kyrkor, de sjiilva grundat, (i. I.e Hras, Ilistoire (tu Droit, sid. l.')(S. ij 1(1 e. d, D. XV; e. 7, C. XXX. (pi. 1; e. 120. 1). IV De consccr.; LdiS oeli ett stort antal ee. diirulöxer. .1 X. Ö.
4 vi icke här yttra oss utan stanna vid det försök att till ett helt samordna sinsemellan stridiga regler, Concordia Discordantiiim ('.anoniiin, som den lärde camalduensermunken Johannes Gratianus gjorde omkring 1140 och som efter hans död blev känt som Decrctiim Gratiani. Det komatt så småningomutgöra grunden till den ryktbara lagsamlingen Corpus Iiiris Canonici. Gratianus själv var helt gripen av de gregorianska tankarne om påvedtimets absoluta dominans och kyrkans fullständiga oberoende av lekmannainflytande, d.v.s. av tankar, som ännu ingalunda kunnat helt ff)!'- verkligas men säkerligen enligt hans mening voro väl värda att kämpa för. Ursprungligen skrivet till tjänst ftir de rättsstuderande i Hologna var och förblev Dekretet en helt priixit textsamling, aldrig tillerkänd någon autenticitet av den heliga Stolen. Flera av dess regler, canones, äro, som redan titeln anger, direkt sinsemellan stridiga och måste då jämfiiras med andra källor, främst de stora teologerna. Flera äro tagna ur de beryktade pseudoisidoriska dekretalerna, en samling kyrkorättsliga dokument, som falskeligen tillskrevs Isidorus av Sevilla, ehuru de tillkommo först o. 850. Dessa canones förtjäna överhuvud icke någon tilltro, men allt detta hindrar icke, att Dekretets canones utövat ett mäkta stort inflytande och i stor utsträckning åberopats.Och varför icke? Ingen canon blir i och för sig riktig eller oriktig emedan den upptagits i Dekretet. Det stora flertalet i detta står i närmaste överensstämmelse med kanonisk rättsåskådning, sådan den ifrågavarande tid utvecklades och fastställdes, och de auktoriteter, som åberopas, äro ofta obestridliga. De kunna därför med fördel brukas och åberopas, under förutsättning att detta sker med tillbörlig kritik, varvid de måste tillerkännas precis samma auktoritet, som tillkommer just de källor, de återgiva. 1 omtvistade fall bör därför även den av Gratianus åberopade källan anföras.^' Att .Se kardinal Gasparis ål)eropade företal till C.j.c. samt Introduction i Traité de Droit Canonique. ** Sålunda ha de åberopats i .\lexander Ill:s skrivelser till vårt land. I ST 1. nr 47 ha icke mindre än 11 citat återfunnits: cc. 16. 17, 18. 20, 23, 24 och 25, C. XI, qu. 7; cc. 3 och 114, C. I, qu. 1; cc. 1 och 2, C. I, qu. 2, och Thomas åberopar dem ofta i sin Summa TheologiiP. y>Cette collection fut ct (Icmeiire toiijoiirs iine anivrc privée. nuiis (I'line importance pnrticuliere^, Traité de Droit Canoniiiue, sid. 40. Satsen: »Den romerska kyrkans omsorgsfullt utbildade traditioner och rättshegreiip hade
o Dekretet sedan 1582 alltid tryckes tillsammans med Dekretalerna förtjänar även att observeras. (iratianns har fiirvärvat sif» bestående berömmelse genom sina strävanden att systematisera det rika materialet. Många anse honom, icke alldeles utan orsak, som fader till hela det kanoniskträttsliga systemet; andra anse, icke omotiverat, denna uppskattning vara överdriven. bäir den kanoniska rättens utveckling hlevo naturligtvis de reformer, som med stor kraft inleddes vid Gregorius VIl:s tronbestigning år 1078, av stcirsla betydelse. De viktigaste av hans krav voro: a) (kdibatbestämmelsernas fullständiga genomförande. Det är bekant, att celibatkravet var vida iildre men också, att det icke kunnat fidlt upprätthållas.^^ Dessa sladganden skulle efterlevas liven här i Sverige, men man vet, att en synnerligen stark opposition funnits i Tysktand, och här i Sverige framträdde det starka motståndet med all tydlighet på kyrkomiitet i Skeninge år 1248, som synes förutsätta, att Dekretet varit bekant här men icke Gregorii Dekret aler.'*' omsidor samlats i ott ulliildat systom, kallat don kanoniska lajion», L. M. Häåtli. Oidraf,', sid. V. innohiir alltså en viss överdrift ocl». vid okritisk tilliimpning, on stor fara. Då Cirogoriiis \1H år 1.082 l;it tryoka Dokrotalorna, anbofalldo han ook (iratiani Dokrot. ^lihcr incndi.'i ct dc/irdixitionihiis jilcnissinuis^y. alltså on hok fnll av fotaktifihotor ooh förvriiiifininjiar. till tryokninf^ ined <lo korrii;oriiifiar, som gonom don heliga .Stolons försorg genomförts. 1 iildre tryok av (k.står diirför ott (df vid do oanonos. diir Ciratiani misstag riittats i <)voronsstämmolso mod ortodox katolsk lära. ('.R hotydor ('.orrcctio Honuind: ott IM) i Dokrotah'i nas rogistor, likaså insatt på hofallning av (Jrogorins XIII, \ ill \ isa, atl kapitlets innehåll hotraktados såsom definitivt fastställt i Ifom ooh alltså hade karaktiiron av prejudikat. IM) hotydor hiir P(irs Dccisd. Man gör klokt i att ohsorvora håda hiir nämnda tilliigg. Datoransynodon 10.')9 fiirhjöd envar att åhöra miissa, liist av priist, som h(")ll conciibindiu ollor siihintrodiictdin imdicrcin; co. .ö och (>, 1). XXXI1 oftor Xioolans 11 ooh .Vloxandor 11; Mirht nr 280 § 8; Flioho sid. 8 i>oh 71 ff. non dhstdntc o. 80, 1, (|ii. 1. Y. Rriliotli, Modoltidon, sid. 108 f. .\tt kraven ej kunnat genomföras i vårt land iir allhokant: Honorins 111 klagade 1220 hos .Skarahiskoi)on över att priister hogingo dråj). anlado viirldslig driikt ooh trädde i n]ipenl>art gifto, DS I, nr 187. ooh hokant är Vidhcms|)riistons antookning om hiskoj) llier\varöa'r: hdii dtti bdbi kono oc börn i ccnylondi oc lopp fro l>crn oc hit til Idiiz oc mor Invr biscuppd'r. oc öctc lurortii stdf adUrr stoll. luin sonka'i^i tjiill oc sijluxvr.
0 h) (ienoint'iirandet av den ganda, segslitna, till synes oHisliga frågan oin kyrkans oberoende av staten. Grundläggande dokninent bliva härvidlag dels bidlan »Qiio (id perferendos» till biskop Ilerinan av Metz den lö/d 1081, dels den kanske viktigaste bullan y>l)ict(diis PdjHV», ofta I)cusdedity> kallad efter sin uppgivne författare, kardinalen med samma namn. Senare forskningar synas emellertid hava ådagalagt, att Gregorius själv var fiirfaltaren. 1 27 olika punkter sammanfattade ban de påvliga anspråken som vi biir nuita i deras mest tillspetsade form.-** e) Kn tredje uppgift, måhända i själva verket den fiirsta oeh en verkligt svar sådan, som (iregorius försöikte Hisa, erbjculo simonien oeh iucol(dsmcn. Den liura gällde en osed, som under tidernas lopp insmugit sig och innebar, att kyrkliga ämbeten oeh nådemedel mer eller mindre iippet såldes oeh kiiptes, en osed, som fiirvisso redan tidigare om än med mindre framgång bekämpats.-' Den senare gällde äktenskapets belgd och därmed sammanhängande trosläror.-- Det saknas anledning att i denna nnders<")kning heriira den. oc stdls snxi oc (itt(vr i (rn(jl(in<) till sininrr kono oc till sininr hnriur. \'gl. 1\’: 16 .SGL 1: .sid. 605. .Scluick Ixdiandlar notisen i sin uppsats oin »skifta» biskojjar i medeltidens Sveriiie. .\nteekningen i hiskoij.sliinijden skulle enli^'t lutnoin blott innebiira. »att man i 1‘240-talets \’:istergötland ansäs,'. att en biskop måste leva i eelibat». Han jiiinför ined den ortodoxa kyrkan, som tilliit (oeh tillåter) den enkle priistinannen att vara gift men ieke bisko|)en, oeh tänker sig möjligheten, att liknande regler giillt för vårt laiul. Han menar därför, att Ögl. .loBa 20: 2 då den talar oin biskojis arvinge åsyftar hans legitima barn. »då intet hinder finnes i den kanoniska riitten för att en änklini/ kan bliva vald oeh vigd till biskop», a. a. sid. 646 f. Den senare iakttagelsen ;ir riktig men giiller i lika grad för vanlig priist. .\ntagandel åter oin jiarallellfiirhållande till ilen ortodoxa kyrkan behöver styrkas. Kanske blir det svenska l)r;i.sterska])ets ställning omkring .Skeningemötet något liittare att förstå, om man erinrar sig, att något muntligt h">fte om eelibat aldrig avkriivdes jiriistkandidaten enligt romersk ritus: han blott erinrades av biskopen vid subdiakoin igningen om att det dittills stode honom fritt att återviinda till viirlden. men att han icke löiKjrc vore fri. om han mottog vigningen, utan då måste framhiirda i att tjiina (iud i a\ hållsamhet. Deusdedit återfinnes i ett flertal lättillgiingliga arbeten, t.ex. Mirlit, nr. 2.00, .Sålunda tillskrives c. 6. ('.. 1, qu. l (lelasius oeli e. 7 ibidem .\mbrosius. 1 vårt land inskiirper .\lexaniler III i sin bekanta bulla yConstitiiti n Domino» fiirbiidet mot simoni. ST I, nr 47. -- »Nieolaiterna» anlogos ha fåll sitt namn efter diakonen Nieolaus, en av
7 Det stora genombrottsåret i den kanoniska riittens långa utveeklingshistoria blev dock 12d4. då Gregorius IX ined bjålp av Ibiynumdiis de Penalorte utgav »Liber Extru». traditionellt birkortad »A'» men vanligare kiind under namnet Gregorii Dekretaler {l)ecret(iles). De iiro strängt metodiskt ordnade i lem biieker el ler innebållet. llelt naturligt tortgiek det kyrkliga lagstiriningsarbetel under biljande påvar, oeh sa tillkommo 1294 Liber Sextiis, 1317 ('Jelueiitiiue, låOO Extravatjantes och Deeretales ExtraiutyaiUes Eominiines. Ibinned var kyrkans stora allmänna lagsamling, Eorpus Iiiris (jtiioniei, tryckt liirsta gången genom Gregorius XI11 år ir)82,-’* färdig. Av .1. (7 ba vi fiir här beriirda tid endast att räkna med Graliani Dekret och Gregorii Dekretaler. De senare innebära nämligen icke någon alldeles ny lagsliflning ulan äro till stor del en kodifiering av tidigare gällande lag, alltså avseende även Sverige, eburu det stundom är ovisst, i vilken ulsträckning de bär offentligen pälysts och sålunda varit bindande, varom mera nedan. Skeninge miile 1248. ett kvarts sekel efter den antagna liden fiir Äldre Västgiitalagens tillkomst, betydde ju ur dessa synpunkter blott deh ett vid ordinarie visitation konstaterande av svåra lirister i den svenska kyrkoprovinsen. med åläggande alt avveckla dessa, dels en pålysning av Dekrelalerna, av kyrkans allmiinna lag, iiven fiir Sverige. Fill denna allmiinna lag. giillande fiir hela den romersk-katolska kristenhelen, kom elt ganska omfallande anlal speciallagar. Fäireskrifterna fiir Xorden eller för den svenska kyrkoprovinsen hade på grund av ])åvens ställning inom kyrkan förpliktande <li‘ fyra l'(■)l•.sla (liakoiuTiia. .som skulle lia (ivergivit sin luistru oeh lålil henne inisshrukas. Isidonis. h'tvm. ^’1I1, v. ') =^ 4, e. Hl), C. XX1\', c]u. .4. -■* Den som l)eh()ver rå(ifråf,'a (’-..hC. lillrådes all vid siilaii av Friedherf.'s edition anviinda iiven en iihlre upplaga, som är avsedd för ])rakliskl hruk oeh fiirsedd nu'd ulf<")rliga sakregisler. Många av Dekrelalernas kapilel —ile indelas ieke i eanones —äro iildre iin Dekrelalerna oidi tidigare promulgerade: del vore diirför ett svårt fel att förhigå dem vid hehandlingen av här förevarande lid; men iiven om dem giiller, att mau måste granska dem var fiir sig ocli siika fastställa tiden fiir deras tillkomst.
8 verkan, alltså karaktär av lag för provinsen {ius pdrticiihire).-^ Begränsad betydelse hade också synodalstatiiterna, oin och i den mån, som sådana funnits vid ifrågavarande tid. Stadfästa regler för munk- och nunneordnar hade ock karaktär av lag, gällande blott för en viss grupp av medborgare {ius speciule). Pocnitentidlid f(‘)r olika fiirseelser hade slutligen även giltighet såsom allmän lag. Då den anglosaxiska missionen, stundom understödd av, stimdom i hård konkurrens med missionen från Hamburg-Bremen. verkade i Västergiitland, inställde sig redan från början vissa stora svårigheter, främst den. att det icke fanns miijlighet att från blirjan genomfiira en fullständig stiftsorganisation. Tydligen biskopsvägdes de första missionärerna, innan de avsändes, för att de skulle bliva i stånd att utfiira de fiirrättningar. som blott kunde av vigd biskop fiirrättas giltigt: konfirmation, vigning av altare, kyrkor, oljor till dop och konfirmation, prästvigning. Uppenbarligen fiirde de från sina hemland med sig vissa traditioner, som i deras hemland hade bindande kraft och verkade såsom lag. Dessa inplanterade de sedan i del nya landet. Sedvanahs kraft är inom den katolska kyrkan stor,-'* och många av våra kyrkorätlsliga traditioner kunna spåras tillbaka till anglosaxisk, respektive tysk-romersk partikularrätt. \’idare må vi erinra oss, att denna mission icke ägde rum hos något barbarfolk utan hos ett kidlurfolk med fullt genomfiird samhällsbildning, låt vara. att dess kulturella ståndpunkt var vida lägre än de gamla kulturfolkens vid Medelhavet. Missionärerna Då :irkel)isko[)cn i Uppsala l)egärde. att den heliga .Stolen skidle hekriifta av honom för ärkestiftet utfiirdade stadgar, fiek han av Innocentius 111 till svar, att dessa stadgar viil kunde gälla inom provinsen, men att påvlig kontirmation ej kunde givas, då stadgarne därigenom lätt kunde tagas för allmiin lag; ne tanien per confirmationem huiiismodi ius commune stutuere videmur, 19 1 12(M). 1).S 1. nr 126. .\tt alla av den heliga Stolen utfiirdade Decret(des måste räknas till kanoniska skrifter framhåller redan .\ugiistinus. c. 6, 1). \1X, och Leo n' betonar, att andras skrifter icke må sättas före den romerske ])åvens dekret, c. 1. 1). XX. -® Om sedvanan som fiirpliktande se nedan. Redan Isidorus kände från Digesterna en internationell riitt, Etym. V, vi. »som kallas folkrätt, emedan nästan alla folk begagna den». Denna definition upptogs av Gratianus. § 1, e. 9, D. I. Såsom exempel anföres hl. a. siindehudens oantastlighet.
9 in()tte ett gerniansamhälle med germansk rältsåskådning och med därpå byggda lagar, som, ehuru äuuu oskrivna, ingalunda kunde förbigås. Den romerska kyrkan erkände i princip rälIskraften hos den bestående borgerliga lagstiftningen och begränsningen i sin egen rätt att fordra ändring därav till mera överensstämmelse med kyrkans egen lära och moral; detta sagt med fullt medvtande om hennes anspråk på att ställas öucr mänsklig samhällsbildning. Sist men icke minst måste vi också komma ihåg, att även där kodifierad kyrkolag saknades, var fältet ingalunda lämnat fritt ocii okontrollerat åt de enskilda missionärernas godtycke. De främsta av dem voro biskopar, och fordringarne för att erhålla iimhetet voro så hiiga, att vi måste förutsätta, att de voro miin med f()r sin tid fidlgod teoretisk utbildning.-’ Stora delar av kanonisk rätt var intet annat än dogmatisk teologi (läran om sakramenten, om kyrkan och påvens (iverhöghet m.m.) eller moraloch pastoralteologi, som man måste förutsätta, att de grundligt studerat. Vid en nndersökning av här föreliggande aii måste man därfiir också upprätthålla kontakten med de stora medeltida teologerna. Att i det följande Thomas ah Acpiinos Siiiniiui Thcolo<iia' (riöt)—1273) ofta åberopas, trots att hans fiidelse inträffat några årtionden senare än den allmänt antagna tiden för Äldre Västgötalagens tillkomst och att hans verk icke kunnat utöva något som helst inflytande på denna, har sin grund däri, att Thomas teologi icke ger några genomgripande omvälvningar. Det är allmänt godtagna läror han IVirkunnar —av hela hans produktion har blott ett fåtal teser förkastats.^*^ —Dessutom ger Thomas i sin Summa en sällsynt klar (iversikt över ämnet och slutligen redovisar han i h(")gre grad än andra medeltidsförfattare sina källor. Aven diir ordagrann översättning från katolsk teologi eller kanonisk rätt icke kan iakttagas i VgL 1, skola vi finna, att tankegången bakom dem ;ir mer eller mindre gemensam i vida flera fall. än man hittills antagit. Kyrkorätten i objektiv mening är enligt katolska kyrkans lära -' Kravet ])å gedif^iia kunskaper i teologi oeli kyrkolag franiföres otIa i Doctarcni (iiitcni Dekretet: e. IS, D. .XXXVl samt flera ec. i 1). XXXVIl; Episcopiim oportet esse^ . . . Gratiaiuis in pr. Distinetionis. Ett fåtal, M. Grahmann uppgiver 0, sid. 14. Ottawaupplagan av 'fhoinas .Suinina I'heologia' angiver i a])i)araturen förekoniinande fall.
10 .saminani'altningon av de av Gud och kyrkan givna besfäninielser. som reglera den kristna geineiiskaj)ens förhallanden, kyrkorätten i subjektiv mening åter är summan av de rättigheter och hefogenheter, som jiimlikt den nämnda objektiva rätten tillkommer kyrkan eller hennes medlemmar. Visserligen bottnar enligt kyrkans ni)j)fattning ull rätt. världslig eller kyrklig, ytterst i Gnd själv, men man skiljer noga mellan följande huvudtyper:-'* A) Rent gudomlig rätt liiis mere (livinuin), stiftad av Gnd själv genom positiv tag, såsom Moselagen och Kristi hnd om äktenskåpet, eller såsom natnrrätt {iiis nutiirule. iiis nuturic) d.v.s. riittigheter. som av (ind själv nedlagts i den mänskliga naturen och som i och med skapelseakten tillkomma det skapade väsendet såsom sådant [in qiiulitate et quulditute) Som exempel kan man nämna det nyfiklda barnets rätt att leva. individens rätt till självf(>rsvar, fiiräldrarnes rätt (iver barnen. Gentemot sådan gudomlig lag har kyrkan ingen pernndationsrätt och ingen dispensriitt. Delta är ytterst viktigt att hälla i minnet. Bj Bent kyrklig rätt [iiis mere eeelesiusticum). stiftad av kyrkan. Denna kan av henne i laga ordning ändras efter tidens krav eller helt npphiivas.'** Såsom exempel torde man kunna taga fasteoch ahstinenshnden. samt, åtminstone i viss utsträckning, bestiimmelserna om släktskap såsom äktenskapshinder och lagarne om celibat.*^- Beträffande den rent kyrkliga rätten gcir man ock åtskillnad mellan å ena sidan av kyrkan stiftad och promnlgerad lag {ills. le.v. euuon] och hävdvunnen praxis, tradition eller sedvana {eonsiietiido. truditio) å den andra, varvid iir att miirka, alt den senare ofta så småningom fasfslälles såsom lag. Om sedvaneriittens auktoritet mera längre fram. lU'tzharh. .sid. 1. Donna indelnini’ motsvarar holt do f’ainla kaiionistornas uppfattning. o. 1. 1). I; o. 7, 1). I. Mot natnrrätt må ingon handla, o. 2. 1). \’I11; oj hollor fiirstolag må strida däromot. o. 1. 1). IX; mot naturriitt giillor ingon tiispons. 00. 1 —2, t). XIII ooh Gratianus in pr. Dist. So ook Thomas. Summa. I. (JU. 1. art. 1; 111. (pi. (lO, 7) ad fS; I —II. <pi 91.2. o. ;i X. 1.2. •*- »F()rl)jiidna lod» ha minskats rodan under modoltidon. ooh disjions för gifta priistor. som konvortorat till Kom. att trots l)0.ståondo iiktonskap mottaga prästvigning inom romerska kyrkan och utöva äml)otct har i enstaka fall gix its i senaste tid i Danmark ooh Tyskland.
11 Sluli'illii'l iniisfe vi också faslhalla vid all kanonisk rätt kan vara alliniin [ins conimiine) och då gållcr I'clr kyrkan i sin helhet, såsom 'Fio (Inds hnd. lydnadshudet ifenleinol den helij^a Stolen eller kyrkol)iidel om påskkommiinionen,^'* eller parlikularrält [ills jxirticiiUirc), då den blott gäller 1'ör ett visst område, l.ex. ett still, en kyrkoprovins, såsom sladgandena om huvndlionde Icir vår lagsaga oeh Allt som nu på något av ovan angivna sålt i regelbunden ordning stadfästs oeh av katolska kyrkan hålles feir riitl måste oekså alla underkasta sig oeh hålla.*’ hela Skara stift. sannolikt c. I, X. 1,2 ocli (iraliaiiiis ad ^ I, 1). Ill iti pr. Disl.; c. 12, X. Itvin ad § 1, 1). 111 in ])r. Disl. 1'duiru huvudlioiide irko Dmiiiimiies i kaii (k'li ic'ki‘ anses vara nkiind liir kannnisk lag utan har just karaklitr av iux fxirticuliire, varom mera liiiigre fram. ee. 10 11, I). XI; e. 2. 1). Xll oeh flerstädes i ('...I,C.
II OM INNEBÖRDEN AV BEGREPPET LAG ENLIGT KANONISK RÄTT F()r.s()ka vi mi fill en biirjaii göra klart fiir oss. vad de gamle menade med lag, vända vi oss först till Isidoriis, som härleder ordet lex ur Icyere, läsa. emedan romarne brukade anslå sina lagar på tavlor.' Cieero åter vill härleda ordet iir elujcre, välja, emedan undersåtarne före handlingen ställdes inftir valet mellan att lyda eller icke lyda.“ Thomas menar, att ordet bör härledas ur li<f(tre, binda, emedan lagen faktiskt nödgar [obliijat) människan att handla.'' Enligt Isidorus är lagen en förordning (coiistitiitio) av hela folket, som de styrande (indiores luitn) tillika med gemene man (p/eö.s) stadfäst.' Isidorus konstaterar också, alt vissa lagar kallas Iribuniciska, konsidära, juliska o.s.v. efter dem som ut- * Ktym. 11, X, 2: le.r a leycndo vocdta. quid scriptd est. Men lafjen är ieke tiela rätten: lex iiiris est species, ibidem V. iii. 1. Förklarinf»en kan anse.s ty|)isk för (ten »Italvkritik», som Isidorus brukar. Lex kan säkerligen föras tillbaka till leyerc. men detta ord l)etyder även samla. Se K. HelUiuist, Svensk ICtymologisk Ordbok s. v. Lag. - l)e I.egibus. L. I nr 6. ^ Summa, I—11, 90, 1, cp; I—II, 92, 1; I—II, 90, 4, ad 1, s.c. oeb ep. ^ e. 1. 1). 11 (Etym. xl: Lex est eonstitutio populi. qud nudores rudii simid cum plebihiis (diqnid sdnxerunt (Etym. II, x, 1: . . . qudin nudores natu simiil eiim plcbibus .sanxerunt). Tolkningen kan diskuteras: nuiiorcs ludu bar i klassiskt latin grundbetydelsen de till åren iildre men nyttjas i överförd betydelse även om senaten (Georges, s.v. maynus, II. 2), bos kristna förf. även om de överordnade: (Hegula Benedieti. eap. 2, ö, 71; i samma betydelse nuiiores iiestri bos (iregorius d. .Store, nudores syndyoynrum (Blaise s.v. nudores). För synagogans och den kristna församlingens äldste brukar Vg. där jag kunnat kontrollera, seniores. Medan popidus betecknar folket i sin helhet. »nationen'> brukas j)lebs mest om »(/er yrosse Hdufe. die yerinyere Ktdsse^ (Georges), bos kristna förf. även om le people de Dieu. les fideles, les hues (Blaise).
13 färdat dem. Isidoriis och med honom Gratiamis brukar alltså här den romerska rättens termer. Den kanoniska lagens motsvårighet benämnes med det grekiska ordet Cdiwn, på klassiskt latin rcijuUi^ F()r denna studie torde Thomas tolkning vara den hästa; en disposition av fiirniiftet, given till del allmänna bästa och pronudgerad av den, som därtill har det allmännas uppdrag,särskilt om man därtill fogar ett yttrande av Gregorius IX; »Och sålunda skapas lagen, f(‘)r att människans skadliga begär skola hållas inom gränser under rättens regel, genom vilken människosläktet hires att leva ärbart, icke skada någon annan och att giva envar sin rätt.» ~ Gregorius ger diirmed uttryck för moraliska krav på lagen, som äro mycket gamla. Isidorus har kanske häst formulerat de kanoniska kraven på en lag; den skall vara ärbar {honesta), rättfärdig, möjlig att genomfiira, vara i eidighet med naturens krav, fäderneslandets sedvanor, anpassad till ortens och tidens fordringar, nödvändig, gagnelig, uppenbar, så att den ej genomoklarhet leder någon i fälla, skriven icke till någon enskilds fördel utan till medborgarnes allmänna nytta, en tolkning, som Gratiamis upptagit i sitt Dekret och Thomas godtagit i sin Summa.® Dessa fordringar c. (), 1). Il, (Ht. (I'tym. V, V, 1—2; canon=rcijuht, ibm. VI, xvi, 1). ” .Summa, I II, 1)0, 4 cp. ^ Idcoqnc Icx proditiir. ut up/x’U/ii.s noxius siih juris rajiila liniitctur. per (plain (jenus Iiunianum ut honeste vivat, alterum non laulat. jus suiini unicuiipie tribuat, inforniatur, hämtat ur Digesterna I, 1, 10, i hullaii »Rex paeitieus», tryekt som aiihefallning av Dekrelaleriia. Isidorus hyllar samma tanke, Etym. II, X, .ä: ut corum metu coberccatur humana audacia. Etym. y, xxi, 1; e. 2, D. IV; Thomas. Summa I—II, 95, 3 se och ej). Erit autcin Lex honesta, justa, possibilis, secundum naturam, secundum patriic eonsuetudinem, loco tcmporiipic conveniens, nccessaria, utilis, manifesta ipiorpie, ne alirpiid per obseuritatem in captionem continent, nullo privato cornmodo, sed pro eommuni eivium utilitate eonscripta; c. 2, D. IV har här anförts med CR och i överensstiimmelse med Isidorus-texten, varifrån den hiimtats. Eriedherg: . . . per obseuritatem inconveniens continent . . . Uttrycket in captionem leder osökt tanken till »krokar i lagen» om .\lle i V'gL;s lagmanslängd, men något direkt sammanhang kan ej uppvisas. —F. ö. inleder Gratianus sitt Dekret med att åberopa den högsta moraliska princip, som någonsin uppställts. Mat. l'2v. 7.12: .4111 vad I viljen, att människorna skola göra luler . . . Gratiamis ad D. I in pr. Disl.
14 ^'älhi allljäint. liåde gamla och moderna kanonisler fordra: lagen skall hava ett moraliskt värde, dess föreskrifter skola vara nuijliga att uppfylla; den skall till fnllo respektera rättvisans alla krav.” Den skall ha utfärdats till det allmänna bästa och skall träda i kraft då den proimilgeras eller vid då angiven dag.'” skall vara bindande fiir alla. den skall av domaren anktoritalivt och ej godtyckligt tolkas." Lagen skall gälla fiir ohesliimd lid framåt och har diirfiir relativ perpetnitet. medan gudomlig lag och s.k. natnrrält av kanonisterna anses ha ahsolnt perpetnitet. Då lagen avser framtiden, får den i princip icke verka retroaktivt.'- Ihi särställning intaga därför de lagar, som gcira en redan verkställd handling ogiltig eller kraftlös \h’(fcs irrit(intes). Men även här giiller i princip enligt kanonisk riitl. all lag syftar framåt, icke bakåt.'-' 1 nndantagsfall ktin dock lagstiftaren av mycket viktiga skäl utfärda en lag. som gcir redan gjord handling ogiltig. Förnlsiittning ;ir da. all det riir sig om en handling, som på grund av sin nalnr eller i kraft av gudomligt medgivande k(in annnlleras. t.e.x. ett testamente eller ett ordensliifte {profcssio rc//V//o,s'o)." Såsom motiv hrnkar man då åheroj)a. att den handlande i sjiilva handlingen gjort sig skyldig till en fiirseelse eller ett misstag, eller blott anfiira luinsyn till det allmänna hästa. Fcir att taga ett exempel, sknlle vid avgivande av ett ordensKifte felaktig ålder hava nppgivits, så gäller nnllileten tillhaka till Uiflesdagen. I frågan om t.ex. ett nytt äktenskap, medan den andre maken ännu lever, hehiives icke någon sådan lag. alldenstimd i det senare fallet enligt kanonisk rätt intet äktenskap fiireligger iiudtriiuoniinn uiillnm). 1 vårt land illustreras kanske fcirhållandet häst genom .Skeningeheslnten 1248 om prästhnstriir eller prästhushållerskor. Här måste man dock erinra sig. att lag. som icke längre ^ 'rriiilt' <lo Droil. 1. nr ‘2. .soin .sli'xler sii; på .S. .Vlpliouse. Thool. Mor., 1. I. nr 100: »/c.s- exigences de In justice distrihutiue et de lu justice eoniniutcdiue . Clratianus ad c. d, t). t\'; Tlioinas. .Summa, 1 -11, 00. 4. sr. >' c. 1. .\. !.•_>. t T. 2 orh i;i X. 1.2. Trailé do Droil, 1, nr 101. Så ook numera i kanonisk riitl: C.j.o. oann. n~'2—r)73. lan. (>40 § 1 ooh oan. f)4<S. Dokrelalriitten är rik ])å nullitetslall ooh mutationsrall. De senare erkiinnas i prinoi]). om den apostoliska Stolens sentens är så formulerad, att ändring iir möjlig, o. 4, C. XXXV. (jn. 0.
15 lill:iin]);i.s. IVuloral sin riiltskrall.''’ Del rcirljänar (lärlTn’ också ol)serveras, all lagman k]skil vail »all saminanslälla en lexl av hlott i kral'l varande lagar».*” All han härvid också noga granskade rt'dan helinlliga lagar, »Linnhers lag», var hloll i 1'nll överensshimmelse hade med hans plikt som lagman och med den aklning lor hävdvunnen lag, som även kyrkan kriivde. \’gL I ger ingen dc'linilion på hegia'ppel lag, ingen niinnare riirklaring av dess nppgiller. Beckmans mening, all lagen Iriiinsl var lill rör all n|)prällhålla Irid mellan ällerna, är säkerligen riklig nuMi kan ick(‘ vara nlhnnmande.*” l"ör visso ger den också nlirvck r("»r moraliska värdesällningar, ehnrn del formella kravet på i“ll moraliskt värde hos lagen icke formnlerals. Likaså ohservera vi, all del kanoniska kravet på all lagen skall ha en fostrande ni)pgifl, saknas i \’gL 1. Kyrkans fordran på lydnad lor hennes t'gna lagar respekleras i \’gL I i slor nlslräckning i flera fall heträffande giflermål och arv,*” medan \’gL 1 avvisal eller icke npplagil de kyrkliga kraven på i)riinlc(iiiiin fori och på präslcelihalef och förkaslal förhuden emot lekmannaval av präsl och hiskop och lekmannainveslilnr.-” Härom emellerlid mera nedan. Xagol fnllsländigl g(momf()rande av de långt gående kyrkliga kraven har sålunda icke skett i Äldre och för (ivrigt icke heller i Yngre Västg("»lalagcn. 17 Si' (iöiiicot, 1 nsliliiliones. 1. ur 14(v 147. Or.sakou iir. all laj^on icko l;"uii,'ri‘ J4(")r iiägoii iiytla. Sc orkså 'I'lioma.s. Summa. I—II. 97. 2—.4. .Säsom cxciujicl skulle mau kanske kimua Iiäuvisa till ileu siriiuga tiireskritteu. all k(iuua skall ha heliiekt huvud iimh'r gudsl jiiusleu. e. 19. (7 XXXIII, (pi. ä. el ler .\mhrosius. kxarslåeude i C.j.e. eaii. 121)2 ^ 2, men långt ifrån efterlevd öxeralll i våra dagar. totdlciiicnt [tar I'lisage contraire. lonyiic obli(i<ition et sanction-». Diet. 'I'h. ('.ath. 111:2. SJ). 2001. »L’ohligation cessc (jiiand an ne pent pas 1'ohservcr». Diet. fh. Calli. I.X: 1. s|). iS9iS. N. Beekman, ^'år iildsla hok, sid. 9. *' SLL. y, sid. XXI f. oeh \. Beekman. .\ldre \’;istgölalagen. sid. \’1I. X. Beekman, .\ldre \';istgölalagen. sid. DS. (iiBa 7 oeh S in. fl. -» KyBa 11. BsBa 2 o. fl. st. »La loi cessc d'exister par la coiitumc». »La loi est pcrimcc
III STAT OCH KYRKA Många forskare ha hävdat, afl Gregorius ^'II i de världsliga furslarne endast velat se den heliga Stolens vasaller, och kommentarer pä skilda häll till »Dictntns Papa’» synas även giva vissa skäl till denna allmänt spridda uppfattning, likaså terminologien i de pävliga encyklikorna. Dessa ställdes ofta till alla den heliga Stolens trogna, omnibus fidelibns S(tncti Petri. Men den viktiga frågan här är den, om man ur denna adress verkligen kan utläsa en även av mottagarne erkänd vasallställning. Adressen kan nämligen också tolkas så, att encyklikorna riktats till alla som erkände den av Kristus åt Petrus och hans efterträdare anförtrodda rent kyrkliga överhögheten. För denna mening gör sig bl.a. Fliche till tolk.^ I Sverige ställde konung Erik Knutsson sitt rike under påvens beskydd och erkände alltså dennes överhöghet.- I det anglonormandiska riket fortsatte emellertid konungarne att utnämna biskopar, och i Sverige tillerkände VgL I RsHa 2 konungen samma rätt, ehuru redan ett koncilium i Rom 1075 medgav utfärdande av ett dekret emot all lekmannainvestitur. Man erkänner visserligen ej dess ordalydelse, men det bör ha nära överensstämt med de kända dekreten av 1078 och 1080.^ Utgående från principen om den romerska kyrkan såsom den enda av Kristus stiftade kyrkan förutsatte »Dictatns Papa’», att Kristus åt Petrus och hans efterträdare givit en absolut suverän ställning inom samma kyrka till att styra henne i överensstämmelse med gudomlig lag. Men den krävdeockså, att 1 e k m a n n a- ' Fliche. La Réfornic, sid. 111, 113—114. - Enligt Innocentius III, 1216, ST I, nr 64. * .\. Fliche, a.a., sid. 73 f.; . . . »de manu alicuiiis Idiccr personer», c. 12. C.XVI, qn. 7. VgL I RsBa 2, stadgandet oförändrat kvar i VgL II. RsRa 2.
17 s a m 1 11 n d o I, s I a I e n, skulle slyras el'ler s a ni lu a g r u ii ds a I s e r.^ (iregoriiis själv lager sina teorier på djupaste allvar, påven kail baiiulysa oeh avsätta, beniva kejsare deras kronor oeh Irikalla uiulersålariie 1'råii deras trohetsed till en orättfärdig monark, 'reorierna i y>I)ict(itiis Paptv» äro ingalunda nya. kåir alla eller nästan alla torde tidigare kanoniska grunder kunna åberopas. Men y>I)ict(itus P(ijhv>^ iitgiir ett helt genomarbetat program l(")r styrelsen av såväl kyrkan som hela kristenheten.'^ Slika vi nn få ett grepp om kyrkans egen syn på sin lagstiftningsmakl oeh lagsliftningsnppgift. måste vi nIgå fran att hennes lagsliftningsobjekl är miinniskan såsom en vandringsman (homo oiotor), sladd på viig till en annan oeh bättre värld, som hon skall uppnå under kyrkans ledning oeh fostran. Kyrkans lagstiftningsoeh domsriill omfattar därfiir enligt hennes åsikt alla diipta men oekså cnhort dessa.'’ I r denna synpunkt måste vi fiirsta hennes krav pa att alla barn skola diipas oeh hennes fiirsiik alt genomdriva delta krav endera giMiom hliga biitessladganden såsom i anglosaxiska oeh norska lagar eller genom hot om arvliishet såsom i svenska." Kyrkan gör vidare anspråk att vara domare liver varje den troendes handling rotione jx’ccoti, alltså i den nlsträekning som denna handling skall betraktas såsom synd eller ieke-synd.'' Delta är (lopmo de fide, lastslälld troslära, som den troende vid risk av sin salighet har alt aeeeplera. Därjämte sitter kyrkan till doms iiver varje den troendes handling med hiinsyn till dennas iirbarhet eller ic‘ke-ärbarhel {de honeslfde vel inhonest<de) Så långt är ' A. Fliclu', a.a., sid. <S0 1'. 'I'lioinas hiiviiar, ålioropaiulo .Vuguslimis. alt iMi slalfiis lag. soin irkc ;ir rältlTirdig, icke kan erkiiiiiias såsom l)iiulaiule lag. ■Summa. 1 II, 9;), 2 cj). •* Fliclie. l.a ttélonue. sid. S,'!. Den absoluta maklstiilluingen inom kyrkan liiiMlas I. ex. a\’ påvarne (iregorins 1, (lelasins 1 och Nicolaus 1. Fj>ili>nu“ nr iS; C'.j.c. cann. 12 oidi <S7. Man torde observera, all ('..j.c. endast förpliktar den latinska kyrkan, ('-.j.c. can. 1. icke den orientaliska annat iin i sådana fall. som ligga i sakens natur. t. ex. belriiffande i)åven.s (iverböghet. ‘ Faws of Ibe earliest fbiglish Kings. Ine. 2 i; 1. ^’gF 11 KyHa 1, enligt ■N. Beckman iivcn i \'gF I K> Ha 1. Se t. ex. c. 1, C. W. cpi. 1 samt (iratiani Qiiod (iiiteiu ca till inlmnda (pi. 1 in ])r. Disl. *• l'ä)ilome. nr 1,‘{. 2 Gcori/ J. V. Ericsson
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=