105 I tre lotter: en (h/er biskopen, den nndro df/er kyrkan, den tredje de fattii/a.» (KyJia 17. SLL) V'gL 1 .säger ingenting oin den 1154 alla rikets inbyggare pålagda Pelerspenningen, »Roinskatlen», avsedd att giva nltrvek åt tidlstiindig underkastelse under påvedöinet.-’’ Avkastningslionden eller tionden i egentlig mening var kyrkans 1'rån judendomen ärvda normalskatt och, åtminstone under medeltiden, dess huvudinkomstkälla. Från hiirjan var den säkerligen frivillig, men den blev så småningom obligatorisk och var så vid den tid, som här behandlas.-'’^ Uppmaningar att betala tionde ha heller icke saknats i påvebrev från (Iregorius Ml och Alexander 111.-’’’* Om den i VgL l:s biskopslängd förekommande uppgiften, att tionden skidle ha införts sent i Västergötland, har fcirut talats. Flock 17 stadgade nu, att tionden skulle skiftas redan i)å åkern, llestiimmelsen gav en viss garanti för att intet undandrogs; alla kunde då se, att alla gåvo rätt tionde. Men den stod ock i niirmaste överensstämmelse med kanonisk rätt. som fordrade, att tionden omedelbart insamlades utan varje avdrag för kostnader. Först avdelades nu den del, som prästen skidle ha »efter som kyrkan är vigd till». Stadgandet förutsatte, att man redan vid kyrkovigningen avsatt eller fastställt ett visst tiondehelopp till prästens underhåll. Detta var särskilt av nöden i de delar av landskapet, där kyrkorna lågo mycket tätt, t.ex. omkring Miisseherg och Kinnekulle. så att fiirsamlingarne måste hliva små och intäkterna ringa. Det stod ock i närmaste överensstämmelse med den kanoniska rätten, som krävde, dels att den som innehade ett prehende, också därav skulle ha sin ståndsmässiga utkomst [honc.std .siislentdtio], dels medgav, att vid uppdelning av tionden 2(>1 257 Se Hildebrand, Sveriges Medeltid, I, sid. 291 incd hänvisn. t. .\naslasii brev 28/11 1154, DS I, nr 38; alt den personliga skallen betyder underkastelse enligt kanonisk riittsnppfattning, se c. 2, X. 3,39. c. 66, C. X\'I, qu. 1; Liljenslrand, Oni kanoniska rättens inflytande, sid. 50. .ST I, nr 28 oeh 49; Bååth. Bidrag, sid. 126; .S. Tunberg, .\ldre medeltiden, sid. 377. .Se ovan sid. 68. ee. 7 och 22, X. 3,30. 258 250 260 261
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=