(iUXXAH lU DSTHDT LÅNGHOLMEN Spinnhuset och fängelset under två sekler
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK ADERTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
♦ ?
S K lU I' T K H V Tc; 1 N A A V I N s r n r r i: r för rät ts h i s t o r i s k for s k n i n g GRFNDAT AV GUSTAV OGH GARIN OLIN
• * \ 1^^ -m **.=■' ■i i"
SKHIKTKH rT(.I\NA AV iNs ri ri Ti:T f()h uättsiiistouisk forskninci (iHFM)A'r AV (it STAV OCH CARIN O IH N si:rii:\ i • • HATTSHISTORISKT BIBLIOTEK ADEHTONOE BANDET VXDS i A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIIUTION
. t
o LÅNGHOLMEN SPINNHUSET OCH FÄNGELSET UNDER TVÅ SEKLER AV GIWNAR RVDSTEDT I DISTKIBITION A.-H. NORDISKA HOKHANDIM.N. STOC.KHOI.M
« I.l'Nl) (AKI. BLOMS BOKTBVCKKUI A.-B,
FÖHOHI) I''(">Ijaiulo jMiu'lt' om Lani’holmstan^olscls historia är rosiiltafol av mäiijLfa ars an^eniiina incklor i arkiv, l)il)liotok och licmma vid skrivl)ord(‘l. På i,M'imd av milt dagliga arl)ctc har hokcn tillkommil ])å semestrar oeh annan trilid oeh slnirinls eller min pensionering. k'ran 19*20 har jag i stort sett själv levat med i vad som hänt. .lag har Ixirjal min skildring, fransett tillhakahliekar, med året 1724. oeli jag slnlar med 194()-talets mitt. Det är en naturlig gränsperiod. .Sven .\xi lämnade 1944 Långholmen, oeh en iildre lids fångvårdslänkande Ixirjade g(' vika. .\r('l därpa kom en f(")r sin lid epokhildandt' lag om v('rkslällighet av frihetsstraff, vilken hl.a. avskaffade ec‘llslraffi'1 oeh iidedde den period, där vi ännn i huvudsak hefinner oss oeh på vilkiai man knappast kan ha några historiska |)i‘rspekliv. Ödet har fogat diå så all jag i stor ulsräekning fått hedriva forskningen i del numera rivna hus, där jag är fixld, del s.k. ()slermahnsfäng(4sel. .Sedan byggnaden tjänat ut som fängelse 1924. var en avdiåning av riksarkivet inrymd där i mer än 40 år. .lag ninle stort lilhnidesgående av samtliga tjänstemän och fiek gå i de gamla nuxl arkivalier fyllda cellerna nästan som jag ville. .Särskilt lackar jag fiirsle arkivarien Hengt Lihv, som ägnat milt arbete tålmodigt intresse genom åren oeh givit mig många goda rad. 'I'aek iir jag oeksa skyldig f. rektorn (iöran Palm, ()lands .Skogsby, f(‘)r imxldiåanden från hans uppväxttid i Långholmens tidigare direktihshostad omkring sekelskiftet samt fin' lån av fotografiskt material. Kriminalvårdsstyrtåsens f()rre chef, generaldirekliu' 'rorslen ha iksson. som sysslat åtskilligt med den inlernalioiuäla oeh svenska fangvard(“ns idéhistoria oeh har publicerat ett stort arbete i ämnet.
VIII har med älskvärt intresse f(’)ljt mitt arbete och j'ett mi}* tips. Han liar framför allt drivit pä mig att fä nägot färdigt, när jag ibland kört fast. Professor Mats Hehnberg. Stockholm, och alldeles särskilt professor (liiran Inger, Lnnd, tackar jag för kraftfnllt stikl och })rofessor Åke Holmbäck, Uppsala, för värdefidla päpekanden i korrekturet. .Sist men framför allt är jag i tacksamhetsskuld till Institutet f()r rättshislorisk forskning, som berett arbetet en jilafs i dess skriftserie. Uppsala i ajiril 1072. (iiiniKir liudstedt
I. SPINNHUSET 1724—1825 1. UTLÄNDSKA OCH SVENSKA FÖREGÅNGARE OCH FÖRERILDER^ l'>ft »ra.sphiiis» för män och etl »spinhnis» för kvinnor j:'rnndades i Amsterdam resp. 1596 oeh 1597. Ännu äldre, redan frän 1500talets mitt, var nåf^ra liknande inrättningar i haigland: bridewells eller houses of correction, men de blev aldrig mönsterbildande som de holländska eller f()r värt vidkommande också de tyska. Både de engelska, holländska och tyska anstalterna var avsedda fiir tiggare, prostituerade och småtjiivar; stundom kunde också folk med grövre brottslighet ifrågakomma. Amsterdams rasphus och spinnhus var ganska små anläggningar med etl 50-tal arrestanter i varje. De sorterade under stadsrådet,- som fiir den närmare tillsynen tillsatte för rasphuset fyra och för spinnhuset sex styresmän.'* Det lokala chefskapet (■)ver anläggningarna utövades dock av en manlig resp. kvinnlig inspektor.^ Styresmännen hade ingiMi l(")n, men blev befriade från att vara stadsvakter, hade fritt inträde till staden eftta* stadsportens stängning och hade särskilt idsedda platser i kyrkan.-^’ Rasphusets styresmän sammanträdde varje onsdagseftermiddag på anstalten och gick då igenom vad som f(")revarit under den gångna veckan. l''rån rasp- och spinnluisel i Rotterdam noteras ett intressant inslag i anstallsrulinen. De fem styresmännen hade på anstalten ett särskilt riim, där de sammanträdde. Men också deras fruar m()lle upp i ett annat rum för att ge råd angående linne, proviant, arbi“l(' m.m. Fruarna turades också om att vara niirvarande vid middagsmål och vid andra tillfällen, och meddelade sina intryck till styresmännen.*’ HiKlKfrdl
2 I'^n 1'åiii' om året strax före maiidatfidens utgång l'(")r slyresmiinnen hesiiktes anstalterna av stadens fogde oeh representanter fiir magistraten, oeh då l)eslöts, efter rapport från styresmännen, om hh'kortning eller förlängning av anstaltstiden alltefter arrestanternas goda eller dåliga nppf()rande. .\rbetstiden varade på rasphnset från kl. 6 till 12 oeh från 13 till 16. På spinnhuset räckte arhelsdagen till kl. 20. På fritid tilläts extraarbete med förfärdigande av tohaksskrin o.dyk. som såldes till folk. som ville hese anstalten. Sådant tilläts mot en avgift av 2 stiiiver. På sj)innhnset förekomolika arbeten, mest spånad. senare ersatt av sömnad. Rasphnset hade fått sin benämning av att man där åtminstone till en hlirjan raspade l)resiljeträ f()r garnfärgning.” Senare sågade man npp lämpliga träbitar för raspning i kvarn. Man sov oeh arbetade i samma rummed plats för 10 å 12 personer i varje. Mathållningen synes ha varit någorlunda god. doek med färskt kött bara på stindagar sommartiden. Två liter spiscil beslods ])r person oeh dag. Under tre marknadsdagar pr år bjtHls på starkare (»1 oeh vid de stora kristna hr)gliderna fihhätlrad kost. Genomgående synes rasphuset i Rotterdam ha haft en betydligt bättre matsedel med bl.a. rikligt inslag av ost samt kött eller fläsk tändigen ofta.^ Inspektoren-anstallsehefen var strängt hållen. Ilan (eller hon) fiek aldrig anfiirtro några nyeklar åt sina anställda samt måste själv visitera arrestanterna oeh deras britsar innan han ])ersonligen låst om dem. kl. 18 om sommaren oeh kl. 16 om vintern. Han hade hostad i huset men fick inte utan särskild permission ofta med lämna huset nattetid, oeh han bestraffades strängt avsked om någon fånge genom hans ftirvållande rymde. Han hade fri kost och fritt logi. någon lön ^ och hälften av de avgifter, som uttogs av hestikande. Rasp- och spinnhusens ekonomi upphjälptes av särskilda beskattningar, i Holland av en årlig mindre skatt från tobakshandlare och krögare och fjärdedelen av vad som inflöt vid marknader och folknöjen. Helst ville man att husen skulle vara självförsiirjande. Det är dock orealistiskt att tro, säger den engelske fångvårdsreformatorn John Howard om 1700-talets fängelser i allmänhet. att de pengar som fångars arbete inbringar skall ekonomiskt
3 kuiiiut bära vi'rksan\lu“ten. och dessa pengar skall ej lill nägon del utga till sporlli'r al de ansliillda. Han erinrar oeksa oni all skillnaden i elieklivilel är slor vid pälviinget oeh vid vallrill arbele.*® I Holland liksom i Tyskland fanns i de flesta av rasphnsen särskilda tMikelriiin, där f(>räldrar pä egen bekostnad kunde lata insälla sina lasibara odägor till söner, tills de visade teeken j)å bällring. llestraffningarna fiu’ förseiäser inom de holländska ras{)- oeh spinnhusen bestod av s{)(")slilning eller vallen oeh bnid-diel under viss lid. l)iseiplinprobU*men j)ä fängelser har genom liderna varil sig liimligen lika. oeh orsakerna kan grovt sammanfatlas i rymningar oeh sprithirtäring. 1 Rotterdams rasphus bestraffades 1781 elt par män fiu- all dt* smält ner sina tennskedar oeh gjort nycklar av dem. 'reniu't hade härdgjorts genom en blandning, som de fält ut frän medieinhirrädet under förebärande av tandvärk.” Nyekeltillverkning i olika nyanser har oup[)h()rligl hirekominil pä fäng(‘lser, oeh den nämnda meloden kan vara aktuell än i dag. 1 Tyskland uppstod tidigt efterhildningar av de holländska raspoeh spinnhustMi. frainfiu' allt i Hansastäderna. Strax efler är 1600 stod sädana färdiga i Bremen. Liiheek oeh Hamburg oeh 1629 i Danzig. Medan de holländska inrättningarna tycks ha sökt upprätthälla tanken pä klientelets fiirhättring. förfidl de tyska liksom senare de svenska s|)innhusen snart till krasst vinstbegär oeh elt härt lUnytljande av arreslanlerna.'- .Som kommer alt framgä av del följande togs mänga inslag frän rasp- oeh spinnhusen i Holland upp i del stockholmska spinnhuset jjä Länghohnen. \’issa kontakter torde ha uppehällits i frägan mellan d(* häda kinderna. Tr!)an Hjärne hes()kte spinnhuset i Amsterdam 1667, ICrik Dahlhergh samma är oeh Nicodemus 'I'essin d.y. 1687, uumi inie som nagra utsända kunskapare ulan slumpvis oeh privat. .Spinnhuset i .\mslerdam torde vid den lid(Mi ha h()rl till stadens mänga sevärdheter. Urhan Hjärne räkade en smula illa ut vid sitt hescik i spinnhuset, »där skökor och andra kvinnor avsämre slag spunno och sydde, kai av dem, en smula vackrare än de (ivriga, gick emot mig. kanske uppmanad av de andra, och bad mig komma ihäg vär gamla kärlek. .lag blev alldeles vimmelkantig av blygsel; jag hade aldrig förut med mina (ig(jn skädat kvinnan och utskrattades oinätlligen av de kriugstä-
4 ende; hon blev oförskämdare och pockade på att jag ej skulle lämna hennes och mitt barn i sticket utan giva pengar och mat så att hon kunde lindra sin nöd. Till slut gav jag henne två styver och gick min väg.» Dagen därpå besökte han rasphuset, där fångarna klöv hresiljeträ.^^ Erik Dahlbergh hade varit där en dryg månad tidigare men nämner i sin dagbok besöket bara i förbigående. Snart efter det spinnhuset i Stockholm tagits i bruk eller i november 1724 skrev kommerskollegiet till residenten i Hamburg greve Reenstierna och till agenten i Amsterdam Ralguerie och begärde »en noga och fullständig underrättelse», hur och på vad sätt de i nämnda städer inrättade rasp- och spinnhusen underhölls, omderas stat och anslagna medel och varmed de där intagna arbetade. Man ville också ha förordningar och reglementen.^^ Intet är känt om vad dessa förfrågningar ledde till, men den 17 december 1755 skriver kollegiet ånyo till Ralguerie och ber honom inköpa ett exemplar av Casparus Commelius »Beschryving van Amsterdam» från 1691, där även en redogörelse för verksamheten vid rasp- och spinnhuset skulle finnas. En del fullföljda eller bara planerade uppslag när det gällde Långholmens spinnhus fick man vid 1700-talets mitt från motsvarande anläggning i Berlin, .som av Howard får väl så i)ositiva omdömen som anstalterna i Amsterdam. När spinnhuset på Långholmen 1754 skulle utarrenderas, förklarade sig ett par spekulanter villiga att anlägga »ett verkhus enligt den berlinska metoden», dvs. med folk. som frivilligt ville ta arbete där.^® En tidig avläggare till de holländska arbetshus, som ovan beskrivits. blev i Stockholm det s.k. tukthuset.'^ lui tukthusordning med detaljföreskrifter om en sådan inrättnings administration är daterad den 12 februari 1622. 1 ledningens topp finner man borgmästare och råd, som i sin tur utser »2 av de fiirnämste borgare, som skola låta sig bruka till föreståndare till detta huset». De skulle varje dag besöka tukthuset, bese varje nyintagen och utröna hans eller hennes arl)etskapacitet. De skulle också avlöna husets folk. De utsågs på två år och avgick växelvis, så alt en alltid blev kvar ett år vid sidan av den nyutsedde. Vägrade de att antaga uppdraget. fick de b<>ta första gången 50. andra gången 100 dal. Vägrade de tredje gängen, fiirklarades de för alltid ovärdiga att bekläda något
5 iiinbole. Den lokala ledningen i tukthuset skulle ntövas av en »ålderfader» och en »ålderinoder». Liksom i Holland skulle ålderfadern ha hand om nycklarna l)åde natt och dag. Vid huset skulle finnas två uppsyningsmån, som hade till uppgift att »hämta folket hit från gator och gränder». Den omänskligt långa arbetstiden för tukthushjonen varade från kl. 4 på morgonen till kl. 19 sommartid. På vintern började man en timme senare. Måltidsrasten kl. 11 skulle göras kort. Holland: sladsstyrelsen i ledningen, därefter ett par utsedda borgare och på själva anstalten ålderfadern och åldermodern. Delta tredelade system skulle komma igen också vid Långholmens spinnhus. .\r 1024 inrättades ett kombinerat tnkt- och barnhus på Riddarholmen, i mångt och mycket efter dessa riktlinjer. Där skulle intagas »skalkar och bovar», varmed bör ha förståtts manliga smärre och gr(')vre brottslingar samt »skiikor» och barn. lui tuktmästare .locbuin Firbrandl —vår fcirste fångvårdsman benämnd nolikt inkallad från Tyskland, fick fullmakt i april. Han skulle kläda och föda skalkarna, skiikorna och barnen på egen bekostnad mot att han .själv fick vinsten av deras arbete, som bestod i att dra handkvarnar, hugga sten och att »spännas för kärran», dvs. användas f<)r gatnrenhållning. Även spånad och vävning fiirekom. .\rbelsledare skulle inbirskrivas från Tyskland, dit Firbrandt och hans efterträdare fick giira resor (Liiheck, Hamburg). Rarnen skulle deltaga i arbete om de så kunde men i övrigt undervisas. Om styresmannainstitntionen kommit till stånd är oklart. Firbrand! synes liksom den birste Långhohnsinspektoren Liwijn ha varit en självständig herre, som helst styrde och ställde på egen hand. Mot mitten av löOO-talet flyttades tukt- och barnhuset till skilda hyggnader på S:ta (dara gärde på Norrmalm, området på norra sidan av nuvarande Rarnhusgatan från Drottninggatan till Norra Rantorget.'rnkthnset profiterade länge på de inkomster, somharnhuset hade av lilla tullen och av vissa smärre industrier, t.ex. ett stampverk i Viillinge ström och ett tegelbruk nära Rålambshov. Omsider sades klart ifrån, att tukthuset var en stadens institidion, som skulle underhållas av dess medel. .\r 1779 (iverfördes tnkthnsfångarna slutgiltigt till Långholmens spiniduis efter att redan på Man känner igen åtskilliga drag från san-
6 17()0-lalel ha hysts där under en femårsperiod. Om J)arnluiset kan till slut sä^as att det KUiT fick en sorts hiis^ste styreman i själve Jean de la \’allée. Skillnaden mellan tukthusets oeh det 100 år senare inrättade Långhohusspinnhusets arrestanter var viil inte skarp. Med tiden kom tukthuset att hli en anstalt enbart för kvinnor diimda för i^rova hrott, medan liisdrivare oeh småtjuvar av håda könen hänvisades till spinnhuset. 2. SPIXNHUSSTADGAX 1008. KÖPKT AV LAXGHOLMSTOMTPX. JOGHUM AHLSTKDT OCH IIAXS AHVIXGAR khi kuniflig stadiga om inrättande av ett rasp- och spimdms i Stockholm utfärdades redan 1008. men ett par decennier av krif» kom emellan, och det skidle driija mer än ett kvarts sekel, innan planerna kunde förverkligas och da inte helt enligt stadgans fcireskrifter. Hasp- och spinnhus var enligt stadgan i första hand avsedda för »vanartige, så kvinns- som manspersoner, oansett de till lemmar friske, eller icke sa lytte (K-h vanföre iiro. alt de ej kunna göra något arbete, endast av lättja och självsvåld slå sig till liggeri (R‘h under sken av fattigdom skyla sitt okynne samt allehanda laster.»* .Stadgan var i stort sett främmande IVir de industriella nyltosynpunkter. som senare kom alt (iverväga. utan ville vara ett medel att bekämpa kisdriveri och liggeri. Den talade om ett flertal arbetsgrenar, som kunde tänkas förekomma vid anstalten: raspning av hark. spånad av lin och vävning av homsiden och parkum men också mindre industriella arbeten som stampning av tegelmj<)l. huggning av sandsten och renhällning av stadens gator. .Sysselsättningen vid det färdiga spinnhuset många år senare l)lev i stället så gott som uteslutande spånad. fiireträdesvis av idlgarn. Situationen var nu en annan. Det giillde att skaffa fram yllegarn till frihetstidens raskt framväxande klädesfabriker, som i sin tur var pressade av leveranser till armén, där uniformstVirslitningen under krigsåren varit enorm. Betecknande för den nya industriella synen är att anstalten komatt sortera under kommerskollegiet.
7 l)(‘l i sladi'an avsodda rasphiisol komaldrig till stand. Orsakerna kan ha varit flera: de manliga arreslanterna - kom oftast att ntgöras av smapojkar oeh gid)l)ar med klen fiirmåga att hantera tunga stoc'kar av hresiljeträ. All arhetskralt måste oekså utnyttjas för själva spånaden. .\ll stadgans huvudsakliga avsikt var att hekiimpa hisdriveriet g(")r det frestande att ilrågasätta dennas hehiivlighet. Man hade ju tukthuset, oeh dtd lanns nuijligheler att utskriva hisdrivare till hiiren oeh Ilollan. Wieselgren'* far komma till tals. Ilan målar situationen så här, oeh man hlir onekligen övertygad om att nya resurser f(")r omhändertagande måste till. l,ösdriviMicls tunga tryektv rätt hårt dcai hotasta hetolkningen i landet, och under de hårda åren 1(>84, l(i88, 1689 oeli på 169()-talet torde den hava icke l)lott känts ntan verkligen varit ontliärdlig. \’icl riksdagarna 1682 oeli 1686 l)egärcle ständerna kraftiga åtgärder däremot; men om än sådana vidtogos, såsom då t.ex. 1688 på en gång 120 lösdrivare i Stockholm anhölls och skickades att tjäna i)å flottan, eller då det stadgades att var lösdrivare, som anlände till hnvndstaden, skulle straffas med tukthus och den som härbärgerat honom med höter av 40 mark osv. strandade dock alla försök under de ohyggliga nödåren fr.o.m. 1689. rnsentals svältande människor lämnade under dessa år sina hem och strök tiggande kring i landet; till huvudstaden styrde de flesta kosan, varav hände att stora skaror, »många tusen från alla orter» som det sägs i kungl. Icrevet den 26 okt. 1706, där måste upi)lagas från gatorna och sammanj)ackas var helst något utrymme fanns. .Stadens magistrat föreslår under dessa förhållanden att »för de 6 000 och några hundra claler för av de reformerande för deras mot kyrkoordningen begångna förseende äro vordna exekverade och de fattiga tillgodokomna» måtte inrättas några ])uhlika verk, såsom huldansväveri, raspande av främmande trä, harkstampancle och sanclstensslii)aiule för tiggares sysselsättande». — Kom så det fruktansvärda hungeråret 1697. Från olika delar av riket ingick de hemskaste underrättelser om den härskande nöden; i Estland, låvland, Finland, Pommern var tillståndet det fchfärligaste; man ui)pgav från Finland redan i mars 1697 att där 80 900 människor lidit hungersdöden. \Mcl denna lid började man även i Stockbohn hårdare ansättas. 1 april månad beskrivs förhållandena därstädes så här: »Många tusen fattiga ha från landet begivit sig bit till huvudstaden. De vackla, krypa eller ligga överallt |)å gatorna. Ingen vill taga dem i sina hus. Sålunda måste dessa arma olycksoffer tillbringa de ännu vinterkalla nätterna under bar himmel, liggande än här, än där vid väggarna. .Många stå aldrig npj) igen. och om morgnarna kommer stadsvakten och för
8 bort de dckla kropparna, vilka kastas i stora {»ropar och där pä en {jan{' jordfästas.» Det lIpp{^es att 2 029 av hunger och vanvärd omkomna människor l)livit i)å en gång nedgrävda ])å Adolf Fredriks kyrkogård. Ktt antal av 9 000 nödlidande inkvarterades i flottans re])slagarhana på .Skei)j)sholmen och hespisades ur kronans förråd. Även på harnhuset inrymdes så många, som där kunde få rum. Det nya rasp- och spinnhuset skulle enligt 1698 års stadga under en första tid förläggas till barn- och tukthushyggnaderna. inen redan 1699 utsågs en tomt med åbyggnad vid Lilla Riirsfrand,^ och man hade anskaffat raspar och andra verktyg samt stora mängder hresiljeträ.''^ Allt var sålunda väl förberett, när Kungl. Maj:t den 8 juli 1700 bestämde att med utförandet av de beslutade åtgärderna, hl.a. iståndsättande av Rörstrandshuset, skulle anstå till bättre tider. Sådana tider lät vänta på sig. Först den 28 juni 1722 uppdrog regeringen åt kommerskollegiet att fullfölja de gamla planerna. Aren hade gått, och de ursprungliga riktlinjerna hade ändrats. Under 1600-talets sista år hade man avsett att raspoch spinnhuset skulle vara en stadens angelägenhet som i Holland och som i Stockholm, när det gällde tukthuset. Det var också till staden, som konungen skänkt Rörstrandstomten, och det var på horgerskapet .som kostnaderna skulle slås ut. Det var staden .som i gengäld skulle dra nytta av rasp- och spinnhuset genom att tiggeriet kunde förväntas avtaga och man fick hjälp med gaturenhållningen.*^ Ar 1722 blir det alltså kominerskolletjiet, en statlig myndighet, som får uppdraget att fullfölja anstaltsplanerna. Lokaliseringen till Riirstrand hade övergivits. Kommerskollegiet påpekade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 april 1722 att Riirsfrandsgodset visserligen på sin tid hade reducerats till kronan men hade av det Rosenstiernska sterhhuset återsökts »så att det med ingen säkerhet av puhlico kan nyttjas». Om det skulle inlösas, skulle det också hli för kostsamt. Nu krävdes alltså statsmedel till nytt tomt- och fastighetsköp och till igångsättande och underhållande av verksamheten. För underhållet fann man särskilda lösningar, som strax skall redovisas, men till tomtköpet fanns inga andra pengar än de 12 000 dal. kmt, som för ändamålet testamenterats av kommerserådet David Hildebrand, dtid 1720. 1 sin skrivelse föreslog kommerskollegiet inköp av en handelsmannen Johan
9 Spalding tillhörig egendom på Långholmen, tor vilken Spalding hegärde 37 000 dal. kmt. Den 23 jnni 1722 godkände Knngl. Maj:t detta förslag, som föreföll både bättre och ekonomiskt förmånligare än Rörslrandsegendomen, och uttalade att det vore önskvärt att rasp- och spinnhuset komme igång snarast möjligt. Så blev dock inte fallet, ty det visade sig mycket svårt att få fram medel. Det var bara de Hildehrandska medlen som slod till omedelbart förfogande. 1 angnsti 1722' undersökte man möjligheten att ta resterande25000 dal. kmt av vissa konfiskationsmedel. I oktober följande år började Spalding bli otålig, och kommerserådet Adlerstedl anmäler i kollegiet: »Spalding hade begärt att med första bliva förnöjd den köpeskilling som kollegium bonom betingat för det hus, som han till rasp- och spinnhus upplåtit emedan han eljest haver tillfälle detsamma på annat sätt försälja.» Otåligheten är ftirklarlig; han hade ännu inte ens fått de Hildebrandska pengarna, men nu fick Adlerstedl i uppdrag alt fråga honom om han läte sig niija med att nu få dessa pengar och resten senare.^ Spalding svarade nej, han ville ha hela kiipesumman på en gång.” Mot julen 1723 utfärdade statskontoret en assignation på 8 333 dal. 10 2/3 öve smt (motsvarigheten till 25 000 dal. kmt). men räntmäslaren Råfelt anmälde all så mycket pengar fanns inte inne av de konfiskationsmedel, som skulle anlitas fiir kiipet. Ännu på våren 1724 hade Spalding ej fått allt vad han skulle ha och hotade åler med all sälja ål andra. Resisumman delades upp på två omgångar, av vilka den sista. 12 000 dal. utbetalades genom protokollsbeslut den 13 juli s.å. Den 3 juni hade köpebrev utfärdats.’” Delta må belysa den statliga ekonomien efter de många åren av krig. All det fanns ett betydande intresse inom kommerskollegiel och i manufaklurkretsar alt få till stånd rasp- och spinnhuset, visar redan Hildebrands donation. Nu gällde det inte längre stadens behov av gaturenhållning och det allmänna behovet att ta hand om tiggare och lösdrivare. Nu gällde det ett kraftigt handtag åt klädesfaktorierna med .spinnhushjonens hjälp. Spånad av klädesull var niimligen bland fria spinnerskor en dåligt betald och alltså f()ga eftertraktad sysselsättning.” Anskaffande av medel till inköp av tomt och fastighet för inrättningen orsakade som visats åtskilliga bekymmer. Bättre var del
10 inte när det gällde pengar till dess underhäll. Det var en pläga, som i stort sett varade under hela 170()-talet med avl)rott för några kortare perioder när man var vid kassa och t.ex. kunde göra tillbyggnader. Under det tVirsta året hade man bokstavligen inte mat bir dagen ät hjonen utan fick så småningom taga upp lån med inteckning i huset. Redan 1098 ars stadga hade anvisat en det inkomstkällor: vid kö]) av fast egendom i staden skidle en »gudsi)enning» erläggas till husets understikl, och »sasom del ofta händer, alt åtskilliga fran främmande orter komma hit till staden, vilka med skadespel, gycklerier. lindansande och annat, som de för penningar se lata. fiirsamla nagra medel och dem sedan utom landets eller stadens nytta med sig utföra: fördenskull finna Vi i nåder för skäligt det Ixira alla sådana, när dem alt s|)ela tillåtet varder, till de fattiges eller detta arbetshusets underhåll avgiva det de j)å tvenne dagar, en dag kort efter deras ankomst och en dag kort birr än de härifrån resa. med sitt skådespel birtjäna kunna, om vilken avgifts riktighet magistraten bör draga behiirig omvårdnad». 1 kungabrevet den 23 juni 1722 tilläggs uttaxering av 1/4 “ o av alla testamenten sjimt »vad trädgården pa Långholmen av sig kastar». Vidare borde invanarna i Stockholm tillhopa betala in en summa av 30 000 dal. kmt för alt de slipper besvär med tiggare. Kollegiet skall »genom tjänliga bireställningar birma dem därtill». Man hopi)as i kungabrevet också i)å lan från manufakturisterna. »Manufakluristerna av strump- och Inijväverierna samt rask och flaggduk skall med andra yllefabriker birmas att ga delta verket till handa med de av luler (kommerskollegiet) förslagsvis utsatta birsträckningar till arbetsfolkets underhållande, varemot de i)å delta spinnhuset kunna lata tillverka det garn, som de till deras fabriker betarvar.» Genom olika senare beslut fick huset åt sig anvisad den birut till hos|)italet utgående andelen av »på dobbel vågade och utsatta penningar» samt hälften av de biiter, som ådömdes för brännvinsbränning av råg eller vele.‘- Allt detta skulle utgöra den s.k. spinnhusfonden, och som senare skall visas kom denna fond att med åren ytterligare kraftigt förstärkas. Kungabrevet beriir också frågan om det administrativa mellanledet, bireståndarna. direktörerna, som de omväxlande kom alt kallas. Kfter kända mönster skulle enligt brevet »direktionen»
11 aiilVu-tros al »naj^ra vissa pvrsonor av dv fiirnäiusla iilav stadens hori'erskap». Deras instruktion skulle utarbetas av kominers-, kammar- oeh ber^skollej^ierna samt statskontoret ffemensamt. Denna naj^ol underlij^a t'()reskritl Ix'n'irde kommerskolief»iel myekel illa, oeb redan i augusti beslöt man iramslällning till Kungl. Maj:l om all ensamt fa handlägga denna fråga, vilket bifiills. Del tänkta dellagamhä av bergskollegiet i fiirvaltningen lydde kanske |)ä alt man levde kvar i stadgans synsiill från 1698 om mångskiflandc' arbelsforint'r, bl.a. stenbuggning, vid inrättningen. Xagol skall nu sägas om Långbolmens bebyggare fiire si)innbusels lid oeb om den fiirsålda egendomen. Om man bortser från eventuella forntida boplatser på den bi'i’giga oeli tidigare karga oeb olillgiingliga bolmen oeb från dess användande vid 1’bigelbrekls belägring av Sloekbolm 1480 oeb (lustav \’asas 1528, så bör dess första bebyggare ha varit de vid Sjötullen anställda. Institutionen »lilla lidlen», dvs. tidlen på till sliidt'rna från landet införda varor, kom till 1622, oeh Långbolmens sjötull, beliigen vid en vik på (ins nordsida, l>ör ba inrättats vid denna lid. \är Kungl. Maj:l genom privilegielirevel den 27 mars 1647 skänker Långbolmen till släden, beler del i brevet: »allenast Oss oeb Kronan förbehållet att alltid, .så härefter som biirlill. på vanlig oeb bekvämlig ort oeh ställe hava där Vår tullplats oeb så stor sjöhamn, som till de anländande skutor oeb båtar av vilkas iniuäiavaiub* gods tullen erläggas skall, vill behövas.»^'* Borgmästare oeb råd skulle ba fria bänder att utdela, sälja eller mot lomliiren upjilåla mark åt dem, som ville bygga oeh bo på (in. Bara nagra år efter donationen (“Iler d(“n 5 april 1649 gjordes en fiiraekordering »med .loekem Allstädb bryggare all han skulle giva delta år(‘l IVir Långbolmen 14 dal. sml oeh så med holmen handla som han vill, doek ieke bebyggjan.» .\lla år senare sägs, all ban skulle få bruka bolmen i tre år mot årligt arrende av 2t) dal. sml, oeb del sägs nu oekså att han må bygga oeh fiirbättra på holmen mot ersällning niir han avträder. 1 ett kungligt brev till borgmästare oeb råd den 22 juni 1666 omtalas att .loebum .\hlstedl några år tidigare biirjal »excolera» holmen oeh nu ville inrätta mälleri oeh bryggeri samt anlägga fiskdammar, »där alltid inliindsk oeb friimmande fisk kunde fiir billig penning bekommas». .\rel diirpå fiek han tomten på fri oeh egen grund.
12 Ahlstedt var av tysk härkomst och född i Liibeck 1611, inflyttade till Sverige på 1630-talet och blev omsider bryggarnas ålderman i Stockholm och en självrådig sådan. Kammarkollegiet hade i juli 1675 slutit kontrakt om bryggning av dricka för skeppsfloltans räkning. För ändamålet ställde kollegiet korn till förfogande, som bryggarna skulle fördela sinsemellan, mälta och av varje tunna korn hrygga fyra tunnor dricka. Ahlstedt lät för egen del mälta hela partiet ute på Långholmen, sitt bryggeri hade han i staden. När han inte inom föreskriven tid kunde fullgiira sin leverans till flottan, kallades han inför kollegiet, där han av riksskattmästaren blev »hårdeligen tilltalad för sådan Hans Knngl. Maj:ts sidvördnad».Den förste kände långhohnaren framstår alltså som den förste kände brottslingen på ön, och man kan väl säga att han slapp lindrigt undan med det »hårda tilltalet». .\hlstedt, som utnämnts till hovhryggare, blev en myckel förmögen man. var gift tre gånger och hade i sina äktenskap 14 barn. På den vidsträckta tomt han förvärvat på Långholmen anlade han en magnifik trädgård och en till synes ståtlig malmgård. .Mlstavik, identisk med det av Johan Spalding till rasp- och spinnhus försålda stenhuset. Ahlstedt hade lagt ned stora kostnader på sina domäner. Ar 1693, efter hans död, sades det att »henirda plats har bestått av en stenig ödemark och berg. så att många tusen lass jord och sand ha måst tillföras, förrän man sig av någon växt kunnat hugna».Trädgården brukades under hela spinnhustiden, utarrenderades vanligen till enskilda trädgårdsmästare. k]n del stora hivlräd, framför allt ekar, helt säkert från .\hlstedls tid, står ännu kvar invid Västerhron. I Knngl. bibliotekets bildarkiv (Tilas nL49) förvaras en metrisch Affritningh aff Alstawijk som det nu för tiden på Långholmen beläget ähr. Anno 1681». Ritningen omfattar det av gångar inrutade park- och trädgårdsområdet t)ch även fasaden till ett slottsliknande hus i tre våningar med hög takresning och frontespis. med pilastrar och en monumental yttre trappanläggning. Vidare upptar bilden en |)lanritning över fiirsta och andra våningarna i huset, upptagande tillsammans elva rum. At norr är huset utbyggt i rät vinkel med en flygel. Huset finns alltjämt kvar och är lätt att efter den gamla planritningen lokalisera till del hus. där hl.a. fångvårdsanstaltens arbetsföreståndarekontor senast varit (leo-
13 Fängelsets kök har flyttats nägra gånger genom seklerna, men det är intressant att notera att det nn sedan många år är beläget just där IbOO-talshyggnadens kök finns markerat. Ingenting finns längre kvar av pilastrar och hlomsterornament under vissa fönster, som enligt ritningen skulle ha utmärkt byggnaden. Frontespis och fritrappa är också borta. Bara den ståtliga inre stentrappan och takets kryssvalv är ännu på plats. Härom året upptäcktes efter en vattenläcka rester efter takmålningar från husets storhetstid. Tomtområdet på ritningen upptar 21 trädgårdskvarter, »Stora stenhuset», Träbyggningen, Mälthuset, Smedjan ocli Kölnan, Kvarnen samt fem fiskdammar i Pålsundet, då åtskilligt bredare än nu. Man kan fcilja tomten och dess hehyggelse på senare ritningar och kartor. På en sådan ritning från 1746 '" framstår stenhuset iinnu i någorlunda ograverat skick. Pilastrar och hlomsterornamenl är borta, men frontespisen är antydd och den hirnäma fritrappan åt söder är ännu kvar. .\hlstedl blev som nämnts en rik man, och i bouppteckningen efter honom (han dog 30/1 1080) upptages hans malmgård på Långholmen till 60 000 dal. kmt och hans tre stenhus vid Kornhamn, .liirntorget och Gråmunkegränd till respektive 30 000. 18 000 och 7 300 samma mynt. För Långhohnsegendomen redovisas hästar, nötkreatur, svin och gäss. .\hlstedts namn levde ännu på 1880-falet kvar i .lochum Bryggares gränd, nedre delen av 'Fyska brinken mellan .Stora Nygatan och .Mälartorget. .Milstedts dotter Brita ('.hrisfina gifte sig med en handelsman ('.art Brander. 1 sin tur blev Branders döttrar .\nna ('.hristina och Brita IHisabeth gifta med respektive Johan .Spalding och Anders Dahlstriiin, den senare liksom .Spalding kramhandlare i .Stockholm. Brander dog 1712, men att dönna av hans bouppteckning hade han långt tidigare frånträtl det av honom förvärvade .Mistavik eller »Branderska huset», som det senare helt enkelt kom att kallas, till dcittrar och mågar. Dahlstnim men alldeles särskilt .Spalding var kända miin i .Stockholms dåtida handelsvärld och kommunala verksamhet. Spalding blev dessutom riksdagsreprestMilanl f(")r borgerskaptd. Man kan förutsätta att de hade livliga kontakti'r med komnierskollegiet och även med de män som senare
14 ulsAi's till .sj)innhii.sels dircklcirer och inspoktor. Dahlström var också hcsliiktad mod cn av dc första sjnniihiisdiroktiircrna.*’* a. SPINNHUSETS UTVECKLING INTILL HOIUrAHRENDERANDET 1754 Arten av det klientel, som skulle hänvisas till den nya inrattnin^'en pa Långholmen hade ju antytts redan i stadgan från det slutande löOO-talet. Den 12 september 1724 kom en publikation med n:»rmare definitioner: ' »Alla lättingar oeh Ijänstlösa ])ersoner. jämväl alla l(")sa kvinnspersoner, vilka tvärt emot de ofta skedda publikationer, hipa med korgen kring gator oeh i husen, skola genom stadens hetjänte bliva upptagna oeh föras till Rasp- oeh spinnhuset att hridvas till del där förordnade arbete, varest de oek hava att alnjuta sitt underhåll emot arbetets fortsättande. Härjämte antydes alla husvärdar alt de likmäligl tjänslehjonsordningeu 1 § inom åtta dagars tid efter denna publikations datum uti vederbörande kämnersrätter uppgiva alla hos dem boende personer jämte beluirig underrättelse om deras hantering oeh näringsmedel.» Kringlö])andet med korgen syftar på lätta damers metod alt under skenbar fruktförsäljning utbjuda även annat än frid<.len. Rellman. som ju ofta skildrar de kvinnor, som rekrytc'rar inrättningen, deras vedersakare »paltarna» oeh någon gång spinnhuset självt, har i sin t>3:e e])istel oekså ett par rader om flickan med korgen; Korgen med citroner tynger inte mera liennes arm; nu ibland liaroner dansar hon sig varm. .\tt döma av j)rotokollen från september 1724 fann månglerskorna på en del utvägar att kringgå de nya förordningarna, som hotade med spinnhus. Michel Grubb, en av de IVirsta spinnhusföreståndarna, berättar inför kommerskollegiet, att en stor myckeidiel av gardeskarlars hustrur ännu lika fidlt löper omkring gatorna med mängelskekorgar. »föregivandes sig under samma fiu’- ordning ej vara begripna, emedan de ej äro lösa personer ulan gifta oeh iiro dessutom genom Hr Generalmajoren oeh (jversten
lö vid K. Gardvt uiidian^Mia sedlar och allester till en sadan närini» berättigade'). "I'bt del unga pigor oeh Icisa kvinnspersoner ha oeksa skatiat sig inängelskestolar oeh anser sig inte falla under ITn’ordningen. st'dan di; mnnera inte ir)pa med korg omkring galorna.» N';ir spinnhustä varit i verksainlu'1 ungefär femton är. nämner d(‘ss inspektor fem kategorier, som dittills huvudsakligen befolkat husi't: lösa kvinnspersoner, som hhdupit sin tjänst, gamla oc‘h bräckliga tiggare, soldats- oeh håtsmansharn av 0 till 12 ars aider, som tiggt ])ä gatorna, »vartill deras fattiga hu^äldrar i synnerhet iiro orsaken, när dt‘ förmärker det bättre löna mödan alt barnet om kvällen genom liggande kan komma hem med Ki, 20 ä ^10 slyver än att allenast f(")rl jiina 3. 4 ä ö slyver vid maindaklurverken». \’idare är det »gamla hustrur, som med lylleri. svordom oeh slagsmål ieke allenast fiirsliisal sin egendom utan oek bedrivit olukt, rofferi oeh stidd». oeh slutligen kvinnor, som fiirst undergått kropj)sslraff fcir gnivre brott.- De instanser som denude till spinnhus, från Ixirjan på viss lid. senare med idsati arbelskvantum. var hovrätten, kämnersrällerna i .Stockholm oeh även j)olitikollegiet därstädes. Domarna kunde se id så här; ».Såsom pigan Margareta Olufsdotter, fiir det hon sin tjänst f<")rlupil. beheirigen pliklat. oeh nu ej är i någon laga tjänst sladd; alltså ])r()var Riillen skäligt att féirsända bem-ta piga till Haspoeh spinnhuset all därstädes till arbete hållas till dess laga stämmodag infalh'r oeh hon sig nagon tjänst förskaffa kan. Till vilken iinda herrar DinTléirerna Ixdiagade låta féirhem-ta Margareta Olufsdotter emoltaga. .Stockholms Norra Feirstads Kämnerskammare den 12 januari 1728. På rättens vägnar H. (’,. Tiedberg.» IMler om d('l gällde brott, så här; ».Som Ijnvkonan läsken h'redriksdotter iir av Kungl. Hovrätten (hund alt, sedan hon undergått slitande av ris oeh kyrkoplikt. arbeta tre års lid idi det här i staden inrättade rasj)- oeh spinnhuset, oeh hon nu idslått såväl det korporella straffet som kyrkoplikten; ty behagade vederlx")rande herrar Direktörer vid rasp- oeh spinnhuset taga den anstalt att hon bliver där emottagen oeh tre års lid till arbete hålles. Stoekholm den 29 december .\o 1729. P. Halle». Någon gång kunde adeln tala maktspråk;
16 »Såsom det är mycket berömvärdigt att ett visst hus uti Stockholm, så kallat Spinnhuset, är destinerat för de tröga och vanartiga människor, alltdärföre och emedan som närvarande piga .lohanna Andersdotter till förenämnda odygd är inclinerad och h<)jd, nödgas jag henne uti förherörda hus låta insätta uppå en viss tid, näml. en tvenne eller trenne år, alltsom man ser att hon sig ändra och hättra vill. Datum Allonö den 28 ang. A. 1728. (diristina Oxenstierna née de Kurck.» Och så direktörens påteckning: »Inspektören välbetrodde Carl M. Liwijn låter mottaga förestående kvinnsperson att arbeta vid huset. Stockholm den 27 aug. 1728. Carl .\spgreen».® Kn av kommerskollegiets första åtgärder i fråga om spinnhuset blev att utse direktörerna och spinnhusinspektoren, den senare efter fiirslag av de förra. Man hade ursprungligen och efter holländsk förebild tänkt sig sex direktörer men sedermera stannat för fyra. 1 juli 1724 hade handelsmannen oeh rådmannen Michel Gruhh, tohaksfahrikören C,arl Aspgreen samt manufakturisterna Pauli och Bengt Liedner förklarat sig villiga.^ .\spgreen tycks ha varit den som först trädde i funktion, ty sista dagarna i juli tillfrågades han i kollegiet, huruvida han ännu kunnat förmå några flera att ställa sig till förfogande. Den 10 augusti meddelas, att Aspgreen, Gruhh och Liedner var i verksamhet. Detta antal av endast tre bibehölls under hela spinnhustiden, och sammansättningen var regelbundet en magistralsperson, en handlande, en klädesfahrikör. De tre direktiirerna ville »för vissa orsakers skull» bli förskonade från direktörstiteln och i stället benämnas fiireståndare. vilket hif()lls och blev rådande i varje fall i praktiken fram till utarrenderingen 1754. När direktionssystemet åter blev aktuellt 1766. då arrendet upphörde, talade man enbart om »direktiirer». Hedan i kungabrevet från juni 1722 hade direktionsmedlemmarna medgivits befrielse från inkvartering oeh vakthåll, dock ej båtsmanshåll. Nu 1724 var deras önskemål befrielse även från stadens ordinarie kontribution. Kungl. Maj:t beviljade delta i oktober »helst 1 (kollegiet) berätten Eder skola så begå alt i stället f(')r sex allenast fyra föreståndare skola antagas, som denna eftergift komma att åtnjuta». Några andra fiirmaner än denna
17 holrielst' Iran ordinarie beskaltniiiif och Iran inkvaiierinifsskyl- (lij^hel iilf,Mck iiife. Den 20 november 1721 ntfärclades en instruktion bir bireståndarna.’’’ Där talas ännii omatt männen skidle arbeta med raspande av tarf,Mrä och kvinnorna med ulls skruhblande, kardande och spinnande. Ibireständarna borde f'e tillkänna, om spinnerskorna bli'vi' sä mänga att ocksä linspänad kunde utföras. Om nägra kvinnor anmälde sig till frivillig intagning kunde sådan birekomma. Ibir brotl ditdimida skulle vara ätskilda frän dem som var där pä grund av tiggeri och vanart. Säväl .själva som genom förordnade betjiinte skulle bireständarna ha noga uppsikt vid arbetet, att del flitigt och försvarligen förrättades, de skulle inkomma med förslag till spisordning och de skulle för arbetet fastställa visst vcckokvantum, som ej fick understigas. De skulle över huvud taget i kollegiet päpeka allt vad som till spinnhusets befrämjande kunde vara lämpligt. Spimduisets administration var under frihetstiden uppdelad pä följande sätt: i toppen Hiksens Ständers manufaktur-och handelsdeputation, därefter kommerskollegiet, sedan de tre föreståndarna och shilligen den lokale chefen, spinnhusinspektoren. I i)rolokollet bir den 10 augusti 1724 omtalas för birsta gången inspektören ('.arl Magnus Liwijn. Han var säkert väl känd av föreståndarna, själv handelsman liksom sin far Hans och gift med den inflytelserike rådmannen Hans Dassaus dotter Hrita (diristina. Dassau och Michel Grid)b var meningsfränder och varma birespråkare, bl.a. i bemedlingskommissionen, bir handelsmännens intressen,'* och man kan kanske utgå från alt det var Grubb son\ lanserade sin vapendragares svär.son som inspektor vid den nya spinnhusinrättningen. Liwijn beklädde denna syssla i inemot 40 är och kom med tiden att intaga en mycket .självständig ställning särskilt gentemot bireständarna. Svärfaderns inflytande och goda namn stärkte säkerligen också hans ställning. Del blev med liden inte ovanligt alt fiireslandarna birbigicks i viktiga iirenden, och stundom fick Liwijn remisser och förfrågningar direkt från slåndernas manufaktur- och handelsdeputation. Liwijn var vid spinnhusets inrättande en man av ännu ungdomlig kraft, ett par och trettio år. I protokollet den 10 augusti heter det också: »^åul nu den till inspektor utnämnde G.arl Magnus i Ilndslcd/
18 Liwijn angår, så faller Kiingl. kollegium belänkligl att gå ifrån deras (f()reståndarnas) förslag, ulan som han för ett habilt oeh skickligt suhjectum rekommenderad är, så förbliver del därvid.» Han hade av föreståndarna föreslagits till en utrikes resa, vart nämns inte. men man kan väl anta att den skulle gälla Holland oeh Tyskland. Resan ställdes dock av kollegiet på framtiden oeh torde aldrig ha kommit till stånd. Inspektören skulle låta haka oeh hrygga till folkets underhåll, heter del i samma dags protokoll. Han skulle oekså »up|)draga» trädgårdarna och en beteshage oeh i lön få 200 ä 800 dal smt årligen. 1 oktober ” gjordes vissa modifikationer i hans villkor. Om den kontanta liinen skulle man under hand (iverenskomma med honom, trädgården och beteshagen skulle disponeras på ett sätt. som såg till husets bästa, och det ansågs olämpligt att Liwijn stod f()r brygd och hak. Han hade att se till att varorna tillhandahölls till billigaste pris och kunde då inte vara »provisor» av dem. Den hui Liwijn sedermera erhöll framgår av 1725 års räkenskaper: från Mikaeli 1724 till utgången av .september året därpå hade utbetalats 1 800 dal. kmt (600 dal. smt). De ursprungliga villkoren hade alltså fördubblats. Beträffande trädgården eller rättare trädgårdarna löstes frågan så att Liwijn fick arrendera dem mot 100 dal. smt pr år. Att det därvid rörde sig också om stora trädgården framgår av den hiiga arrendesumman, .sjättedelen av insj)eklorens årsliin.^ k'lera år efter Liwijns död eller i oktober 1772 tillät sig kommerserådel Anders Lis.sander, en av Bellmans gynnare, fiiljande insinuationer mot Liwijn. sannolikt tillkomna under det färska intrycket av betydande underslev av en av Liwijns efterträdare: »Förre spinnhusinspektoren Liwijn hade i längre tid och utom de honom pa stat heslådda villkor nyttjat alla spinnhusets ägor intill dess stora trädgården blev hortarrenderad. Denna hushållning kunde skylas och tålas under den rubrik att Kinen var knapp, att en häst borde hållas till spinnhusets körslor. att kor voro nödiga för fångarnas spisnings skull, att del mesta av marken tjänte till bete för kreaturen men en mindre del till kål- och rolland vid utspisningen, om vilket allt de äldre årens räkenskaper torde vittna. Av samma räkningar torde förmodligen finnas, att inspektören ej njutit draven förgäves ( =till skänks) och tagit
19 l)efaliiinj4 loi* inj(’)lkeii oiler till spinnhuset fiirsAlt kål oeh rötter, soil! vuxit i)å husets ei'iia a^'or, ty nin sådant hänt, så hade det ej kunnat undvika revisorens uppinärksainhet.»** Oneklif4en ett {»anska fult utspel av halvsanningar och antydningar. Lissander kom till koininerskollegiet sex år efter Liwijns död och kunde knappast ha haft tillfälle att skaffa sig någon personlig uppfattning om dennes fiirvaltning. 1 en föreståndareherättelse från 1742 låter dt*t på annat sätt: »Och som vad inspektören Liwijn i synnerhet angår har alltifrån detta ])ul)lika verkets första inrättning han därvid varit en flitig, trogen oeh alldeles pålitlig betjänt samt därvid nedlagt stcirre delen av sina hästa ungdomsår utan att änini ha erfarit frukten av något fiirdelaktigare framsteg till dess lyckas befordran. Så kan bireståndarna vid detta tillfälle ej undgå att för honom in sj)ecie nu ödmjuk intercession giira, så att han till någon fiirdelaktigare oeh honom anständig syssla må vara i all Iniggunstig åtanke.»'" Några år senare hemställde bireståndarna all om spinnhuset skidle idarrenderas Liwijn skulle bibehållas vid inspeklorssysslan." oeh ger hela kollegiet honom varma vitsord i en skrivelse till ständernas handels- oeh manufaktnrdeputation: »Vad åter inspektören Liwijn beträffar, så kan väl kollegium ej rekommendera honom till någon befordran, emedan han sjiilv icke åslundar flyttning ifrån dess innehavande inspektorssyssla, men kollegiet har fidlkomlig orsak att för honom birnya det vittneslMM'd, som han flera gånger förut erhållit, att hau alltifrån spinnhusinrältningens Ixirjan med ogemen flit och ganska imklosamt arbete vårdat delta verket oeh om dess drift varit (hn oeh sorgbillig. så giir kollegiet sig birsäkrat, att sådant inspektören Liwijns fihdiållande lärer förtjäna all grund och reflexion i den händelse han någon graee sig framdeles skulle utbedja.»'- l){“n stora spinnhusträdgården från Ahlstedts tid betydde sannolikt mycket bir Liwijn. Han beskrivs som en stor blomslervän oeh i trädgården hade han ett trähus oeh ett drivhus.'^ När triidgårdsarrendel under spinnhusets bortarrenderande 1754 till advokatfiskalen Hegardl och andra logs ifrån honom. h()r det ha bokommit honom ganska illa. Beträffande läkare påminde bireståndarna om behovet av en sådan, »när folket klagar sig sjuka och inte vill arbeta». Kollegiet
20 ansag att nian kunde tillkalla fältskär frän fall till fall. De fcirsta aren anlitades stadsfältskären Christian Soein. men på 1730-talet och för läng tid framåt kniits hans efterträdare (ierhard Boltenhagen fastare till inrättningen. I oktober 1724 *'’’ anmäler hireståndarna att en Erik Limdenius vore villig all åtaga sig predikantsysslan, och kollegiet beslutar att han får 000 dal. kmt i årslön.^® Spinnhushjonen skulle ju genom »stadens hetjänte» ITiras till spinnhuset. För att stimulera tillförseln bestämdes att dessa s.k. heslagskarlar skulle få 6 dal. kmt för varje infiirpassad person.’’ Denna kår av heslagskarlar, separationsvakter eller i folkmun pallar, hade uppsatts 1722 av kasserat folk ur den egentliga stadsvakten. De kom att användas till giiromål. som inte anstod stadsvakten: bevakning av tukthusfångar vid gaturenhållningen samt fasttagande av tiggare och lösdriverskor. De fick 1720 blå uniform med gula uppslag och gida strumpor.”^ 1 samtida tecknade och målade karikatyrer och hos Heilman beskrivs de som lytta och åldriga. Speciellt Bellman har ett gott (iga till dem; Den ljusl)lå armén .Med krokiga l)en, med rostiga plitar i spinnliusalién på den jag ej litar. •tag själv i små bitar trancherat kapten.'** Den 36:e episteln skildrar både paltarna och deras offer: Bäst Ulla ömsar stid)l)ar, i dörrn på tröskeln . . . gissa . . . vem kom? .lo, fyra lialta gubbar, en med värja, sned ocb vind, och med en tågstuni]) den andra — och den tredje, som var blind, tog nymfen bort ocb vandra. Hölj dig med ditt vita dok. spinn kamidl på din slända, si)inn och sjung och läs din bok — din .sol kan återvändaI
21 ICpisli'In nr (54 j'er också cii ur cU‘t hlivaiido spiiinhiishjonots liv: Lördan hon dansar, oin söndan lion tif'f’er, måndan hon virvlar sin sjiinnrock så lält, tisdan står hon liir käinmMsrätt, så sniird och niilt. 1 (Icii iiiulcrliara (“pislcln nr 48 oin Ulla Winhlads hemresa från l^ssinifen en soininarinori'on 17(il). »Solen glimmar blank och Irind». far de glada natlsiiddarna frirhi Långholmen, men dess spinnhus föiranledm' den gången inga komnienlarer. kanske för att byggnaderna knajipast var synliga från Mälarsidan. Ulla varnas dock föiral! pallen en gång kan komma alt leda henne till salpetersjuderiel milt emol jia Kungsholmen, där de kvinnliga hjonen från tukthuset på Norrmalm en tid arbetade. Om vardagens arbetsliv på sjiinnhuset får man en uppfattning av f(")ri‘slåndarnas berättelse till kommerskollegiet, daterad den 19 april 1784 och undertecknad av (Irid)!) och Liedner samt märkligt nog också av Liwijn.-'* Den avser tiden från 1781. Arbetsdagen var grymt lång. ännu längre än den som praktiserades vid tukthuset. »Alla s(")ckendagar. så vinler- som sommartiden uppväckes folket med ringande kl. 4 om morgonen, och måste envar stå vid arl)etet från kl. 5 om morgonen till kl. 7. 8 och 9 om aftonen allteftersom var och en iir flitig till all giira ifrån sig del fcirelagda dagsarhelel, som bliver dem pålagt efter envars ålder och krafter till 1, 1 1/2, 2, 2 1/2 sträng all spinna om dagen eller skrid)l)a och karda i pro- |)orlion.» Det arhetsmalerial man pa spinnhuset sysslade med under del birsla decenniet av husets verksamhet blev inte representativt för verksamhetcMi i slorl under husets hundraåriga tillvaro. Klädesullen skulle ju bli dtm helt dominerande. Nu, 1784, sägs de unga och friska vara sysselsatta med spånad av kamull och kulört idl, varav i värjt' fall kamullen ansågs innebära elt ganska kvalificerat arlH'le. »de medelmålliga och något aldriga» med kliidesidl, och d(' gamla och sjuka, som iule förmådde stå och spinna klädesull ])å de slora rockarna, fick spinna lin och blår. Ullen liimnades främst från Harniingen men också från några andra manufaklurier. Del färdiga garnet levererades sedan tillbaka till dessa. Lin och blar spanns ål jirivatpersoner. Man hade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=