7 l)(‘l i sladi'an avsodda rasphiisol komaldrig till stand. Orsakerna kan ha varit flera: de manliga arreslanterna - kom oftast att ntgöras av smapojkar oeh gid)l)ar med klen fiirmåga att hantera tunga stoc'kar av hresiljeträ. All arhetskralt måste oekså utnyttjas för själva spånaden. .\ll stadgans huvudsakliga avsikt var att hekiimpa hisdriveriet g(")r det frestande att ilrågasätta dennas hehiivlighet. Man hade ju tukthuset, oeh dtd lanns nuijligheler att utskriva hisdrivare till hiiren oeh Ilollan. Wieselgren'* far komma till tals. Ilan målar situationen så här, oeh man hlir onekligen övertygad om att nya resurser f(")r omhändertagande måste till. l,ösdriviMicls tunga tryektv rätt hårt dcai hotasta hetolkningen i landet, och under de hårda åren 1(>84, l(i88, 1689 oeli på 169()-talet torde den hava icke l)lott känts ntan verkligen varit ontliärdlig. \’icl riksdagarna 1682 oeli 1686 l)egärcle ständerna kraftiga åtgärder däremot; men om än sådana vidtogos, såsom då t.ex. 1688 på en gång 120 lösdrivare i Stockholm anhölls och skickades att tjäna i)å flottan, eller då det stadgades att var lösdrivare, som anlände till hnvndstaden, skulle straffas med tukthus och den som härbärgerat honom med höter av 40 mark osv. strandade dock alla försök under de ohyggliga nödåren fr.o.m. 1689. rnsentals svältande människor lämnade under dessa år sina hem och strök tiggande kring i landet; till huvudstaden styrde de flesta kosan, varav hände att stora skaror, »många tusen från alla orter» som det sägs i kungl. Icrevet den 26 okt. 1706, där måste upi)lagas från gatorna och sammanj)ackas var helst något utrymme fanns. .Stadens magistrat föreslår under dessa förhållanden att »för de 6 000 och några hundra claler för av de reformerande för deras mot kyrkoordningen begångna förseende äro vordna exekverade och de fattiga tillgodokomna» måtte inrättas några ])uhlika verk, såsom huldansväveri, raspande av främmande trä, harkstampancle och sanclstensslii)aiule för tiggares sysselsättande». — Kom så det fruktansvärda hungeråret 1697. Från olika delar av riket ingick de hemskaste underrättelser om den härskande nöden; i Estland, låvland, Finland, Pommern var tillståndet det fchfärligaste; man ui)pgav från Finland redan i mars 1697 att där 80 900 människor lidit hungersdöden. \Mcl denna lid började man även i Stockbohn hårdare ansättas. 1 april månad beskrivs förhållandena därstädes så här: »Många tusen fattiga ha från landet begivit sig bit till huvudstaden. De vackla, krypa eller ligga överallt |)å gatorna. Ingen vill taga dem i sina hus. Sålunda måste dessa arma olycksoffer tillbringa de ännu vinterkalla nätterna under bar himmel, liggande än här, än där vid väggarna. .Många stå aldrig npj) igen. och om morgnarna kommer stadsvakten och för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=