RB 18

149 Xär Iräsvalan kom i getapeln» i lätt om- tjusande berättelse diktad form: 1 Oskar den Förstes tid var her^’et icke grönt. Det var tvärtom giätt och kalt, ty där växte ingenting, varken mossor eller styvmorshlommor, som eljest trivas j)ä nakna hällar. Där var hara gråsten, och gråa människor, som sågo förstenade nt. höggo i sten. sprängde sten och l)iiro stenar, bland delta stenåldersfolk fanns en som såg mera förstenad ut än tie andra. Ilan var en yngling, när han i Oskar den Förstes titl stängdes in i delta langahusel därför att han dödat en människa. Aren gick. Oskar I var död, och en dag satt fången i en bergskreva j)å (ui. somnade till oeh drömde om ett vackert träd, där det satt en fågel och sjting: Dv, dv. <lv. dv, dit. Hvv. hvv. hvv. hit. I dv. i dv. i dv. i ilv dog du. Fr dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du. .\ren svann. Del hade hlivil en ny kung, och det hlev ny fart i landets regering och heslyrelse. Och det skulle göras nytt farvatten i staden. Därför utkommenderades fångarna på pråmar för att muddra, de hissa n|)p allt orent, som fanns pa sjöhotten. Där kom «lränkla kaller oeh gamla skor, ruttet fett fråu stearinljusfahriken. färgfihrer fran fiirgeriel blå llaiul, garvarhark från garveriet och allt mänskligt ('liinde. som tvätlerskorna i hundra ar sköljt id från klap])hryggan. Och det kom en lukt av svavel och ammoniak, som var så outhärdlig, att endast en fånge kunde stå ut med den. Men när pråmen var lastad, undrade fångarna var all denna smut.s sknlle avlämnas. Svaret fingo de när hatföraren styrde kurs j):i deras egen klip])a. Där lastades all dyn ut och kastades pa l)erget, där luften snart var t(‘)r])estad. Och tie vadatle i smuts, ocli de smidsade sina kläiler. händer, ansikten. Detta är helvetet, sade fångarna. 1 ett j)ar ar muddrade de oeh lossade jni klippan, som slutligen var försvunnen. Så började '1'ideii gick igen, och mannen var l)orta från Långholmen i hortat tjugo år. då han en dag efter återkomsten hlev utkommenderad att anlägga vägar ute på klippan. När han kom ut pa udden, såg han ieke mer nagon klipi)a utan en ljuvlig grönskande lund, där löven glillratle i vinden som småvågor på sjön. Där voro höga vila björkar och skälvande aspar, och i stranden slodo alar. Det var som i den tirtimmen. Och under träden viskade

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=