18 Liwijn angår, så faller Kiingl. kollegium belänkligl att gå ifrån deras (f()reståndarnas) förslag, ulan som han för ett habilt oeh skickligt suhjectum rekommenderad är, så förbliver del därvid.» Han hade av föreståndarna föreslagits till en utrikes resa, vart nämns inte. men man kan väl anta att den skulle gälla Holland oeh Tyskland. Resan ställdes dock av kollegiet på framtiden oeh torde aldrig ha kommit till stånd. Inspektören skulle låta haka oeh hrygga till folkets underhåll, heter del i samma dags protokoll. Han skulle oekså »up|)draga» trädgårdarna och en beteshage oeh i lön få 200 ä 800 dal smt årligen. 1 oktober ” gjordes vissa modifikationer i hans villkor. Om den kontanta liinen skulle man under hand (iverenskomma med honom, trädgården och beteshagen skulle disponeras på ett sätt. som såg till husets bästa, och det ansågs olämpligt att Liwijn stod f()r brygd och hak. Han hade att se till att varorna tillhandahölls till billigaste pris och kunde då inte vara »provisor» av dem. Den hui Liwijn sedermera erhöll framgår av 1725 års räkenskaper: från Mikaeli 1724 till utgången av .september året därpå hade utbetalats 1 800 dal. kmt (600 dal. smt). De ursprungliga villkoren hade alltså fördubblats. Beträffande trädgården eller rättare trädgårdarna löstes frågan så att Liwijn fick arrendera dem mot 100 dal. smt pr år. Att det därvid rörde sig också om stora trädgården framgår av den hiiga arrendesumman, .sjättedelen av insj)eklorens årsliin.^ k'lera år efter Liwijns död eller i oktober 1772 tillät sig kommerserådel Anders Lis.sander, en av Bellmans gynnare, fiiljande insinuationer mot Liwijn. sannolikt tillkomna under det färska intrycket av betydande underslev av en av Liwijns efterträdare: »Förre spinnhusinspektoren Liwijn hade i längre tid och utom de honom pa stat heslådda villkor nyttjat alla spinnhusets ägor intill dess stora trädgården blev hortarrenderad. Denna hushållning kunde skylas och tålas under den rubrik att Kinen var knapp, att en häst borde hållas till spinnhusets körslor. att kor voro nödiga för fångarnas spisnings skull, att del mesta av marken tjänte till bete för kreaturen men en mindre del till kål- och rolland vid utspisningen, om vilket allt de äldre årens räkenskaper torde vittna. Av samma räkningar torde förmodligen finnas, att inspektören ej njutit draven förgäves ( =till skänks) och tagit
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=