156 l)eviikniii^'.spersonaIen vid fängelserna pä Långholmen oeh i Malmö ej längre skulle slå under krigslagarna. Arel innan hade giv akt-ropen avskaffats vid befäls inträdande i arbetssal eller annan plats, där fångar var församlade, oeh litet senare försvann även »(lud l)evare majoren» och »Gnd bevare löjtnanten», välönskningar som från fångarnas sida säkert aldrig varit så hjiirtligt menade. De nya nattcellerna innebar naturligtvis ett framsteg jämfört med sovsalarna, där bade samtal och otillåtna förehavanden fangarna emellan ganska obehindrat kunde försiggå trots försök till övervakning. Det gick ganska bra att samtala från en nattcell till en annan också, men därvid stannade också kontakten. Ln fange. kallad Kalle Pang. som varit straffad manga gånger och kom in på ett nytt straff på Långholmen i mitten av 18S()-talet. skriver: »Nattcellerna voro visserligen icke stora eller så särdeles ljusa, men mangen får bo sämre som är fri och icke brutit lagarna och likväl betala dyr byra i rätt tid vid risk att annars bli vriikt. Detta behöver inte vi fangar frukta, möjligen att bli vräkta ned i undre våningen, om ordningsregler brutits. Cellkorridorerna voro däremot både stora och ljusa, ^’issa tider på dagen fingo vi fritt röra oss i dem. dock icke vara fiir hiigriistade eller bidlersamma.» Det kan vara intressant alt mot denna skildring ställa samme fiirfatlares beriittelse om sina intryck av del äldre Långholmsfängelset under hans vistelse där från december 1876 till november 1879. Han berättar, hur han som nykommen ledsagades till sin cell av en av de »gråposler». som hjälpte de ljugo vakikonstaplarna med diverse småsysslor. Konstaplarna hade egentligen bara att lasa upp och stänga de tolv logement, vari de 800 fangarna fiirvarades nattetid och söndagar. De gick också under namnet »uppläsare». Knligt den tidens lag fick fiirfattaren tillbringa 6 manader i cell. »Ini halv timme dagligen utom söndagar fick samtliga fangar taga en ])romenad i gäsmarsch pä en större gard, dock med sex stegs avstånd fran varandra och fullkomligt tysta vid risk att i annat fall få utbyta den halvmiirka cellen mol en alldeles miirk under 8 dygn, vilket var det minsta straff, nagon den tiden kunde få.» hAter celltidens slut fick han bo i ett logement f(")r 25 fångar, ett av de mindre, ty logementen hyste från 25 till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=