SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT RIBLIOTEK TJUGOTREDJE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
1 I I I i I i ■m - ,ri ’åt 'if:.. ■ -*r-- .»_ t w.:
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT RIBLIOTEK TJUGOTREDJE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
i Y Lars Ekorn (LSA lådakt A 46 1‘). Äldsta belägg för sockennamnet från 1314 (DS 1946, s. 147).
VIENNETIONDE OCH HUNDARESINDELNING STUDIER RÖRANDE SVERIGES ÄLDSTA POLITISKA INDELNING AV CAHI. AXEL EKBOM A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
ISBN 91-80190-02-0 LUND 1974 CARL RLOMS B0KTRYC.KP:RI A.-B.
TIl.L STUKI': PKTREN
¥
INNEHÅLLSFÖRTECKNING XI Förkortniiif^ar Kaj). I. liilediiiiij’ Kaj). II. Vicnnelioiuleii i litteraturen Kap. III. Beskattniiif^en A. Folklandeii 1. 'raxeriiifj.sheloppen ■J. Tionden .'k Marklandet 4. Marklandet oeh tit)nden r>. 'raxeringen till Viennetionde .Soekenpriisterna Ärkelnskopsbordet l)oinka|)ilelsiinil)etena (). lndelnin".st'rå}’or Indelningen i liund och folkland ... Den territoriella indelningen i hund Tolftindelningen B. Södermanland och Närke 1. 'laxering.shclopp oeh imlelning .... ‘J. Taxering till Viennetionde Kap. 1\'. Iliind och hnndare Fxkur.ser 1 10 14 14 20 20 ;i2 ao 36 42 43 4S 48 58 62 64 70 74 83 83 1. Skattlcdnng II. Boden 111. Viennetionde oeh ])eterspenning i N’ä,sterås stift Peterspenningen i Strängnäs stift V. Den territoriella indelningen i Östergötland och Småland VI. Peler.sj)enning och ^'iennetionde i Linköpings stift \1I. Peters])enning och Viennetionde i \’äxjö stift Vill. Peterspenning och \’iennelionde i Skara stift IX. Den territoriella indelningen av Norrland Sammanfattning Noter Kap. II Kap. III. A.l 80 103 107 109 128 130 132 148 161 182 182 182 183 A.2
X A..3 184 A.4 184 A..") 18(1 A.() Kiip. Ill. B.l 200 B.2 201 Kap. IV I-'xkiir.s 201 203 I 207 II 210 210 210 211 211 212 21.') 221 221 2*21 HI VI Vll VIII IX -Sammanfattning Bilagor \’iennotionden och övriga tioiulobcskattningar i I'ppsala stift . Viennetiondcn och övriga tiondchcskattningar i Striingnäs stift ^'icn^etiondcn och övriga tiomlchcskattningar i Västerås stift .... 222 A’iennetionden och övriga tiondeheskattningar i Linköpings stift . . 223 Viennetionden och (ivriga tiondchcskattningar i Skara stift Viennetionden och övriga tiondchcskattningar i ^'äxjö stift Viennctiondclängdcn över kyrkorna i folklandcn Palliilöscnförteckningcn över kyrkorna i folklandcn Utsädessiffror för socknarna i folklandcn 1. 2. 3. 4. 223 .0. 224 22.Ö 220 <). 8. 234 0. Förteckning över gods under ärkehiskopshordet Förteckning över gods under doinkai)itclsäinhctcna i I'ppsala stift 242 24.Ö 24 G 239 10. 11. I pphörd av peterspenning i folklandcn 1333—.)0 Förteckning över hiindares- och folftkyrkor i folklandcn Viennctiondelängden över kyrkorna i Södermanland och Närke . . 250 Utsädessiffror för socknarna i Södermanland och Niirke Förteckning över gods under domkapitelsämbetena i Strängnäs stift 257 Prästtaxan för Östergötland och Småland Utsädessiffror för socknarna i Ö.stcrgötland och Småland Prästtaxan för Viistergötland och Dalsland Viennctiondelängden över kyrkorna i Norrland Förteckning över hemmantalet j)å Gotland Gotlands mantal 1810 12. 13. 14. 253 15. IG. 261 17. 271 18. 280 19. 284 20. 28G 21. 290 22. 293 Upplands hemman- och jordatal 1540 Upplands skatter 1540 Västmanland 23. 294 24. 300 25. 305 Summary Käll- och Litteraturförteckning ,331
FÖRKORTNINGAR A(- =Acla C.amerulia l} =Hyalagsl)alkoii (ULl, Byggningaljalken (ögL) DL=Dalalagen DS - Dij)lomalariuni Sueeaiuim I sv. =Fonisvcnska (il^=(iulalagen (iS=(iiilasagan HL=Hiilsingelagen HT= Historisk Tidskrift .1 = Jordabalken K.\ =Kammararkivet Kg^ Konungabalken Kk=Kyrkobalken KrLL=Kristoffers Landslag Li - Lis])und LS.\ ^Lantmäteristyrelsens Arkiv .MELL=Magnus I'>ikssons Lamlslag |)r =f(')rsta stycket H = Kiittegångsbalkcn Heg.Kecl..Strengn. =Hegistrum Keclesie Strengnensis Heg.l’ps. =Registrum Keclesie Upsalensc SDSvenskt Dij)lomatarium •SdmL=Södermannalagen SmL=Smålandslagen r=l'p|)lands Runinskrifter KL=Upplandslagen \'gL l=Aldre Viistgiitalagen \'gL 11 =Yngre \';istgötalagen \'mL=\’;istmannalagen ÖgL = Östgötalagen
I. IXLEDNIXC; Fragor rörande Sveriges äldsta administrativa och judiciella indelning, dvs. den problematik som knyter sig till uppkomsten av distriktsbildningar sådana som lumd, hundare, bärad och skeppslag, ba länge diskuterats av svensk historieforskning. Till slandardverken inom litteraturen på detta område hör S. TuNHERGS gradualavhandling Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning (1911), E. Hjärnes uppsatser Roden (1947) och Svetbiiid (1952), G. Hafströms gradualavhandling Ledung och marklandsindelning (1949) samt S. Söderlinds uppsats Häradet (1908). ääinberg hiivdade i gradualavhandlingen den meningen, att med »hund», »hundare» och »härad» ursprungligen betecknats en obestämd skara människor i allmänhet, att dessa termer senare fått betydelsen av den bygd, där en dylik skara personer bosatt sig, samt alt de slutligen kommit att stå såsom beteckningar för statliga förvaltningsområden. Sedermera (1945) redovisade dock Tunberg en annan uppfattning i termfrågan. Med utgångspunkt från vissa uttalanden i Tacitus' Germania drog Tunberg slutsatsen att i och med hundarets införande i germanskt samhälle den germanska folkstaten tillskapat ett slags stående krigsorganisation, liyggande på den principen att de olika statliga underavdelningarna presterat en särskild krigartrupp till den gemensamma krigshären. Truppens storlek hade haft någon ehuru för visso tämligen obestämd anknytning till tall)egreppet »hundra». För organisationen av svearnas hundaren hade de militära syftena spelat en avgörande roll. Liksompå kontinenten och i England och under inflytande diirifrån skulle de sjöfarande svearna ha adopterat lumdarestanken och detta för .sjiunilitära ändamål. Beträffande hundarets krigstjänstprestation kunde därför väntas någon an1 Ekbom
9 kiiytniiig till talet hundra. Det vore salunda antaglii^t. alt det upi)- ländska liiiiidarels äldsta ledungsprestationer syltat mot i-n skeppsbemanning av ungefär hundratalet inan. Man skulle emellertid härvid ha räknat med ett högst ungefärligt »hundra», vartill i det allmänna föreställningssättet redan vii.xlingen mellan »storhundra» |120) och »lilllumdra» (100) mäste ha bidragit. lljiirne har antagit, alt de äldsta uppliindska hundarena Aarit hygdeenheler med en underindelning i tredingar, som till sin uppkoinst sannolikt varit äldre än ledungsviisendet men tidigt tagils i ansprak för dess syften; tredingen skulle således ha bildat diä iildsla skeppslaget, 'i'ill fidjd av landhöjningen hade sedermera den närmast kusten belägna tredingen blivit (iverviirdig i förhållandi' till de inre tredingarna och därför fått sig ålagd dubbel rustningshörda inom ledungen, den yttre tredingen hade därmed kluvits i två skeppslag, (lenom tillkomsten av de fyra skeppslagen had(* de i tredingar indeladi* hygdeenheterna fått den organisation som motiverade heniimningen hund eller hundare, vilka begrepp enligt Iljäriu' ;ir identiska. Beträffande manskapsprestationen Iran ett dylikt skeppslag antar nämligen Iljärne, alt ordet »lolft». som möter i l'L och fornnorsk Icdungsriill, äldst betecknat halv l)('sältning på ett skepp om 24 roddare. I Uppland har ordet sedan ö\(‘rgalt till henämning på det område, som uppställde och utrustade en roddartolft. \'arje treding har då presterat ett ledungsske])p om 24 roddare och en styrman. Sådana skepp omtalas ej sällan i sagolitteraturen. .Vrkeologiskl representeras de av den uppländska lläggehystenens skeppsristning. som visar oss styrmannen i lyft ingen jämte de tolv roddarna a styrbords sida. Manskapsprestationen från en gammal up[)l:indsk hygdeenhet. innefattande tre tredingar och ett nytillkommet, med treding såsom ledungsdistrikt likviirdigt skeppslag, hör med sina fyra styrmän och åtta roddartolfler ha utgjort jämt ett rent decimalt hundratal. Även för llafslnim framstå termerna hund och hundare såsom betingade av den uppländska ledungsorganisationens utformning. Termen hund speglar dock enligt llafslrömett äldre idvecklingsstadium i ledungen än hundaret och termhylet utmärker alt det skett en faktisk ändring i denna organisation. llafslrömmenar, att del iiklsta bundet varit underindelat i 10 tolfler oi h att varje tolll
3 ställl 12 man till liundets lednni’sorifaiiisatioii. Senarc har luindot koininil all nppdelas i on mot kiisloii boUigen del om 2 tolltei’, motsvarande ell skeppslag, och en inre del oin 8 lolfter, som bildat del blindare, som möter i UL. I'Lts Imndaresålling har varil iileiitisk med den äldre tolften och denna har kvarlevat i den i UL lörekommande termen »loHtkyrka». Ilimdaresältingen-lollten har senare i jirinci}) legal till griind vid sockenindelningens genomlörande. Söderlind äter hirelriider en 1'rän ledimgsteorien helt avvikande npplallning om Imnd- och Inmdarcslermernas up])komsl. Han antar all hnndares- och även häradsindelningen i Sverige intorls efter mönsler av den fornengelska lumdred-indelningen, som anses ha varit baserad pä ett jordatal, ploglandet, såsom lägsta terriloriella enhet; pä varje hundred har nrsprimgligen räknats 100 (120) plogland. Indelningen antages ha införts såsom underlag fin* en beskattning av den odlade jorden. Dislriktsindelningens införande i Sverige filrlägger Siulerlind till tiden TÖO—900. .\lt den äldsla administrativa indelningen i Sverige såsom Söderlind i sin utredning siikt visa ytterst återgår på en värdering av den odlade jorden iir en teori, som bildat utgångspunkten även för den fortsatta framställningen; denna siiker således leda i bevis riktigheten av Söderlinds antagande all termen blind iirsprimgligen ajiplicerals på ett territorium, vars odlade areal uppskattats till 100 plogland. Bevisningen utgår i första hand från siffervärdena i tre taxeringslängder från 1300-lalets förra hälft, \äeimetiondeliingderna (iver Uppsala och Strängnäs stift ca 1314 samt en längd över uttaxeringar av klcrus i folklanden till lösen av pallium åt ärkebiskop Hemming 1343. Ihi analys av lalviirdena i längderna över folklanden visar att såväl antalet kyrkor i resp. folkland som summan av taxeringsbeloppen för dessa kyrkor slår i direkt relation till det antal bundenheter, som indiceras av folklandsnanmel, därest i Fjädrundaland antages ha ingått endast distriklsenheterna Trögd, Äsnnda och Lagnnda och talvärdena för k3'rkorna i Uppsala. Stockholm och Enköping samt två av de tre Sigtunakyrkorna frånriiknas vid summeringen. Förhållandet illustreras i fiiljande sammansliillning av siffrorna i liingden (över uttaxeringarna till palliilösen;
4 Antal k y r k o r Tiundaland Avgår: Sigtuna S:t Per Uppsala S:a Maria . .. S:t Per 1/10 av 70=7,0 7;{ 1 1 70 1 Attundaland . Avgår: Stockholm 57 1 Sigtuna S:t Olof eller S:t Lars 1 55 *) 1/8 av 55 =6,9 1 ‘_>5 Fjddriindaland Trögd Äsunda Lagunda Avgår: Enköping S:a Maria . S:t Egidius S:t Olof . . 1/4 av 27 =6,8 1/22 av 152 =6,9 13 9 8 30 1 1 3 1 27 152 Taxering ör e Tiundaland Avgår: Sigtuna S:t Per Uppsala S:a Maria S:t Per Attundaland Avgår: Stockholm S:t Olof eller S:t Lars 2.430 30 36 2.346 18 84 1.824 48 18 66 1.7.')8 4.104 1/18 av 4.104= 228 8/18 10/18 » 1.824 2.280 X> 4.104 Fjddrundaland Trögd Äsunda .... Lagunda . . . 444 276 276 996
o a X e i‘ i n g ö r c Avgar: Enköping S;a Maria . S:f Egidius S:l Olof . . 36 24 <)24 72 12 0.028 1/22 av 0.028 =228 4^22 » 012 l)('l j'onoinsnitllij^a antalet kyrkor per hiindenhet inom varje tolklaiul lilir sålede.s ca 7 och den .sammantagna uttaxeringen till palliiliisen för kyrkorna i ett hund 228 öre. Det bör beaktas att en kyrka i Tiundaland, sockenkyrkan i Skokloster, ej påförts taxering till palliihisen och följaktligen ej ingår i tabellen ovan; medräknas denna kyrka erhålles ett medelvärde av exakt 7 kyrkor pr hund f()r de 18 hunden i Tiimdaland-Attundaland. Siffrorna i liingden över uttaxeringarna till Viennetionde för folklandskyrkorna uppvisa samma relationsvärden som siffrorna i palliihisenförteckningen. Starka skäl tala för att taxeringen till palliilösen skett med utgångspunkt från taxeringarna till Viennetionde i)å så sätt att totalbelo])pen fiir kyrkorna inom varje folkland vid den senare taxeringen reducerats med 1/20 och sedan IVirdubblats, varefter beloppen fördelats på folklandets kyrkor efter normer, .som varit i viss mån andra än de vid Viennetiondetaxeringi'ii tillämpade. Om relationen mellan taxeringarna till Viennetionde och palliilösen varit den antagna, har Vicnnetionden ytterst baserats på en taxering om sammanlagt 120 öre för 7 kyrkor i vart och ett av de 22 hunden: s « :: o C c; siD ir c ' .-3 GJ * • s.i 5 H > CJD O 3:^1 -05 « ^ -o "5 .S '= £ i; :0 C C 4 c .St:- — — o ~ i o i: :0 C •u 13 2 < ^ Q o a c3 t: ■5 j; o jO _C3 C3 £ r- —0 'riiindaland . . . . .VUundaland . . . I'jädrundalaiid 10/22:70 8/22:56 4'22:28 10/22:2.280 8/22:1.824 4/22: 912 1.204 10/22:1.200 962 8/22: 960 478 4/22: 480 71 2..346 1.758 55 27 924 153 154 5.028 5.016 2.644 2.640
6 Kyrkorna i folklanclen utgjordes enligt UL av hundares- oeh tolttkyrkor, termer som sannolikt utmärkte en viss rangordning kyrkorna emellan, baserad främst pä en skillnad i socknarnas territoriella underlag: lumdareskyrkan var kyrkan med det större, tolftkyrkan den med det mindre sockenterritoriet. Av stadgandet i UL att priistbolet vid bundareskyrkan skidle utgöra ett helt markland men vid tolftkyrkan endast ett halvt har A. ScHUCK dragit slutsatsen att den inbördes relationen mellan kyrkorna i princip varit 2:1: bundareskyrkan skulle ha representerat ett territorium omtvå tolfter medan tolftkyrkan haft ett underlag av en tolft. I anslutning till en teori av Hafstniin har antagits att folklandshundet haft en ursprunglig underindelning i 10 territoriella enheter, s.k. tolfter, vilka enheter vid ledungsorganisationens genomförande lagts till grund för denna på så sått att varje tiondelshund underindelats i 12 hamnor och därför kommit att beniiinnas »tolft». Med den av Schiick antagna relationen mellan hundareskyrko- och tolftkyrkoterritoriets storlek kan en indelning av hundet i 7 kyrksocknar ha uppkommit endast om de 10 tolfterna fördelats på tre hundareskyrkor om två tolfter och fyra tolftkyrkor om en tolft. De 22 hunden och de 220 tolfterna i folklanden skulle följaktligen vid den kyrkliga organisationens införande ha givit en indelning i lö4 socknar, varav 06 med hundareskyrkor och 88 med tolftkyrkor. Den supponerade indelningen av hundet i 3 hundareskyrkor och 4 tolftkyrkor har, satt i relation till talvärdena i Viennetiondelångden, givit anledning till antagande att totalbeloppet för folklandshundet, 120 öre. fördelar sig med 12 öre på var och en av dess fyra tolftkyrkor och med 24 öre på envar av de tre hundareskyrkorna. .\v de 154 sockenkyrkor, som antagits spegla den förkristna tolftindelningen i folklanden, ha 28 en taxering till Viennetionde av jämnt 12 öre medan 17 ha taxeringen 24 öre; närmare en tredjedel av dessa 154 kyrkor skulle således ha haft sin territoriella motsvarighet i gamla tolfter. Viennctiondelängdens taxeringsskala uppvisar belo})p av storleksordningen 28—6 öre och det har följaktligen antagits att territorierna för övriga sockenkyrkor vid sockenbildningen utformats så att de kommit att variera mellan 2 1/3 tolfter och 1/2 tolft. Med utgångspunkt från Söderlinds antagande alt folklandens
7 indelning i hnnd under vikingatidt ii lillknnnnit såsom underlag IVir Ix'skaltningen av en åkerareal oin 100 plogland har skattennderlaget för det här rekonstruerade liondelshundel, den s.k. tolften heräknals litl 10 ])logland, en (adud som i ^’ienn(‘liovldelängdens nåalionsskala sknlle ha sin molsvaright'l i laxeringtai 12 öre eller 288 penningar, varav skulle följa all ploglaiulet i relalionsskalan markeras av taxeringen 28.8 penningar. Då den fornsvenska altnngen anlages ha hafl sin heniiinning av alt den ri'piesenlerat 1 8 plogland, hör atliingen i relationsskalan motsvaras av taxeringen 8.0 ])enningar oeh did)l)elatliingen marklandet sådant detta beskrivits av h'. l)()\ HlN(i av taxeringen 7.2 penningar. Folklandshnndet om 100 plogland med taxeringen 120 öre anlages följaklligen ha haft en i)rineipiell nnd('rindehhng i 800 allimgar eller 100 markland. Denna metod för bestämning av det iildsta hnndet oeh åter.si)eglingen härav i Vienneliondelängdens talviirden kompletteras i framsliillningen av försök att beräkna det ekonomiska nthytet av de ifrågavarande jordvärderingsenheterna, ättlingen och marklandet. Heriikningarna grundas på hypoteser, som framställts av Dovring oeh llafströin, oeh ulgå från antagandet att beskattningen av den jord. som var upjiodlad vid tiden för hundindelningens genomföranch', vilat på vissa generella utsädes- oeh uthytesvärderingar. till vilka man vid Viennctiondetaxcringc'ii anknutit; teorien alt taxeringen skett efter en dylik norm har ansetts vinna starkt stöd i det ovan anförda förhållandet att taxeringshelopiien för \’i('nnetionde oeh palliilösen fördela sig ])å de tre folklanden i klar relation till det antal hundenheler, som indiceras av folklandsnamnen. Det har vidare antagits att Vieinu'tiondeheskattniugen endast träffal de inkomsic'r soekenpriislerna haft av sin sädes- oeh kvicktionde, av vilken ^äennetionden antas i princip ha utgjort en deeima. De belopp i penningar, som framkommit såsom resultat av försöken att beräkna det decimerade värdet av sockenprästens sädes- och kvicktionde från ett markland och en attung ha visat sig slå i relativt god överenssliimmelse med de taxeringsvärden. 7.2 res]). 8.6 j)enningar, som framkommit vid division av det supjionerade taxeringsvärdet för hnndet. 120 öre. med 400 resp. 800. Med tillämpning av den angivna metoden för bestämning av hundels skatleundcalag ha vissa teorier kunnat uiipsliillas om hur
8 den ursprungliga hundindelningen av folklanden i stort gestaltat sig. Metoden har visat sig användbar även vid ett försök att rekonstruera den äldsta indelningen av Södermanland och Närke, en undersökning som baserats på siffervärdena i den bevarade längden över uttaxeringar till A’iennetionde i Strängnäs stift. Talvärdena i denna längd ha givit anledning till antagande att indelningen av dessa landskap skett efter samma principer som i folklanden; även i Södermanland och Närke torde således ha existerat en indelning i territorier efter hundratalet plogland odlad jord. Ett försök har gjorts att rekonstruera denna indelning. Det bör kanske i detta sammanhang ytterligare framhävas vad som dock klart framgår av det redan sagda, niimligen att den analys av hundindelningen i folklanden, Södermanland och Närke, som redovisas i framställningen, knappast kunnat presteras om ej folklandsnamnen såsom sådana till eftervärlden traderat spåren av de för indelningen grundläggande värderingarna. Om folklanden i stället gått under benämningar som exempelvis Norundaland. östundaland och Västundaland hade inga säkert underbyggda slutsatser om deras absoluta och relativa storleksförhållanden kunnat dragas. Att skatteunderlaget på sätt som skett kommit till uttryck i själva folklandsnamnen ger en viss antydan om sitnationen vid tiden för benämningarnas uppkomst. Beslut om införande av en skatt till konungen i 800- eller 900-talets ganska löst sammanfogade statsbildning Svitjod måste av allt att döma ha framgått somresultat av en kompromiss mellan kunga- och bondemakt, varvid ett fastläggande av kompromissresultatet i folklandsnamnen sannolikt framstått som ett fiir båda parter lika angeläget önskemål. Om det således kunnat göras sannolikt att en beskattning baserad på indelning av den odlade jorden efter hundratalet skatteplogar under vikingatiden genomförts i folklanden, Södermanland och Närke, har detta förhållande befunnits tala för att skattesystem av liknande slag vid ungefär samma tid lagts på jorden ej endast i övriga landskap inom Sveaväldet utan även i Götalandskapen. Försök ha gjorts att med ledning av en taxa, påförd klerus i Linköpings stift 1530—43, beräkna taxeringsunderlaget för pastoraten i Östergötland och Småland; det har antagits att taxeringsbelop])en i denna taxelängd ytterst återgå på socktmpriisternas
9 taxering till Vieiinetionde, varav beloppen i löOO-talstaxan skulle nigcira en uppräkning etter viss liirskjutning i penningvärdet. Den metod som kommit till användning vid analys av taxeringsunderlaget IT)!' pastoraten i dessa landskap är således i princip densamma som den vid bestämning av underlaget för socknarna i ^äennetiondelängderna tillämpade. Undersökningen av talvärdena i 1 öOO-talstaxan har lett till all vissa hypoteser, avseende en principietl definition av häradsbegreppet i Östergiilland och Småland ävensom en tidig indelning av dessa landskap, kunnat uppställas, b'tt motsvarande försök har gjorts att bi'stämma taxeringsunderlaget för Västergötland. Värmland och Dal. Även (jland oeh Gotland ha analyserats från samma eller liknande utgångspunkter. Till stöd för antagandena om existensen av en äldsta indelning av jorden i plogland, attungar och markland har i framstiillningen vidare anförts siffrorna från upjihörden av peterspenningen i samtliga svenska stift åren 1818—äO. Ini analys av dessa siffror har gett anledning till antagande att penningen till S:t Petrus i Sverige debiterats de skattskyldiga efter jordinnehav: medan de marklandsbönder, som i folklanden representerat vigermannalalet, påförts en hel penning skulle attuugsbiiuderna i övriga landskap ha haft alt erliigga en obol, dvs. en halv penning. Med en dylik uppfattning om de tillämpade debiteringsnormerna visa siffrorna för peterspenninguppbördeii en distinkt (iverensstämmelse med resultaten av de talvärdesberiikningar, som kunnat grundas på \åennetionde- och ])alliiir)sentaxeringarna.
II. VIKXXETIONDEX I LITTEHATUHKX Av de talrika l)eskatlningsatgärder som under Avigiionpavarna (demens V, Johannes XXII, Benedikt XII och CJemens vidtogs mot klerns i Sverige är den s.k. Mennetionden eller sexarsgiirden den av svensk forskning mest nppmärksamniade. Anledningen härtill är främst att från denna beskattning bevarats de detaljerade skattelängderna från två stift. Tjipsala och Strängnäs, i vilka redovisas årsbeloppen av skatten för samtliga de heneficier och kloster, som påförts skatt till den påvliga kammaren (DS lh-l(>. DS 1947. A(^ 160. AC 161). Dessa skattelängder ha av K. LönnROTH med rätta betecknats som enastående källor IVir kännedomen om de kyrkliga beneficiernas antal och storlek i de landskap som omfattas av längderna. Uppland, Gästrikland, Xorrland, Scidermanland och Närke.^ \'iennetionden påbjöds på konciliet i Vienne, att ntgå under cn sexårsperiod; den kungjordes genom bullor av d. 1 12 1312.- 1 Sverige nttogs skatten sannolikt under åren 1314 -19. Resnltatct av \Mennetiondebeskattningen av Sverige belyses, förutom genom de två längderna, av uppgifter i de ])åvliga kollektorernas räktaiskaper, som redovisa klumi)sumnior för uppbörden under hela sexårsperioden inom samtliga stift. Med ledning härav kan arsbeloppet av skatten beräknas även för de stift, beträffande' vilka inga skattelängder bevarats. Adennetiondebeskattningen av Sverige kom att få flera efterfedjare: 3-år.stionden 1344—46. 2-årstionden 1351—52 och 4-årstionden 1353—56.^ Aven för dessa senare tiondebeskattningar, över vilka med största sannolikhet inga skattelängder upprättats, föreligga i kollektorernas redovisningar till den påvliga kammaren motsvarande ii])pgifter om uppbeirdsresidtatet för varje stift. Det yttre förloppet av den påvliga nppb(")rdcn i Sverige av Vii'ii-
11 iieliondeii och efterföljande tioiidebeskattniiii^ar har så långt materialet räcker klarlagts av Y. Brilioth. som nr kollektorsräkenskaperna sammanställt de stiftsvis uppburna beloppen. För att belysa det nära sambandet mellan Viennetionden ocb de övriga beskattningarna redovisas nedan de framräknade årsbeloppen för uppbörderna i Uppsala och Strängnäs stift tillika med lotalbeloppen för skatten, sådan den framgår av de bevarade längderna (Bil 1 och 2) : Uppsala slifl Striinj'iiiis slit'1 Kollektorernas riikenskai)er Mark Kollektorernas räkenskaper Mark Längden Mark Längtlen Mark Viennetionden . . 3-årstiondcn . . . ‘2-årstionden . . . 4-årstionden . . . 639 5/8 638 5/8 629 5/8 629 6/8 629 5,^8 296 2/8 296 1/8 296 7/8 2t)5 4/8 292 4/8 Av de anförda siffrorna torde framgå att de för Viennetionden upprättade längderna legat till grund även vid de senare beskattningarna ehuru vid dessa vissa smärre just('ringar skett. Intrycket av ett nära samband mellan \'iennetionden och efterföljande tiondebeskattningar består vid en granskning av kollektorernas uppgifter f()r de (ivriga stiften: (Bil ö -ö): Växid slift Mark \’äslerås stift Mark Linköpings stift Mark Skara stift Mark V'iennetionden 3-årstionden . . . . 2-årstionden . . . . 4-årstiondcn . .. . 71 2/8 72 1/8 72 1/8 72 1/8 723 5/8 729 6/8 729 6/8 729 6/8 186 2/8 186 2/8 185 2/8 185 2/8 744 4/8 679 5/8 679 5/8 679 5/8 Den enda mera betydande avvikelsen i uppbördsbeloppen för \äennetionden och övriga beskattningar föreligger i fråga om Linkiipings stift. Denna får dock sin förklaring om man beaktar att i belopj)et för Viennetionden inräknats upj)b()rden av denna skatt från Gotland samt en uppbörd av tvåårsannater från ön (DS 2978, DS 2990), medan beloppet för övriga lieskattningiir, (579 5/8 mark. uttryckligen avser tiondeupplxörd från stiftet med undantjig av Gotland (AC 486, s. 498). Härav torde möjligen kunna slutas alt uppbördermi från Gotland redovisats siirskilt (cf. A(', 417).
12 \’ieniietionde]i hade i Sverif'e fore^'atls av den s.k. Lyontionden, sannolikt pahh'd klcriis under feinårsi)orioden 1277—81. Fran denna l)eskatlning har inga liondelängder J>evarat.s, ej heller inedger den pavliga kolleklorns riikenskaper över Lyonliondeiipphch'- den i Sverige en bedömning av ui)pl)ördsresultalet inoin varje .stilt, da endast en ktumpsiimma lih' hela landet redovisas.^ Beträffande frågan oin de vid Lyon- och Mennetiondelaxeringarna tillämpade heskattningsnormerna uttalar sig Brilioth nu‘r i liirhigående. Han konstaterar att de pavliga dekreten i ämnet l;imnar fiiga vägledning för en hedihnning, då skatten här endast l)etecknas såsom (Iccinuic oinuiiuu rcdditiim et proventiuim eceh sidsticoriini/' Brilioth framhåller alt till grnnd hh' beskattningen legat en av rej)resentaiiler f(>r svenska kyrkan iitfih'd taxering av heneficiernas inkomster samt att den skatt som j)åtT)rts heneficierna i regel motsvarat en tiondel av det sålunda taxerade l)el(»ppet. Att det taxerade värdet av ett heneficium dock ingalunda var lika med ämbetets verkliga inkomster framgår enligt Brilioth av den under 1300-talet i de påvliga kolleklorernas instruktioner vanliga föreskriften, att de vid uppbörden av fnictiis primi (tnni skidli* utgå från det taxeringsvärde, som vid Viennetiondetaxeringen asatts ett äml)ete samt i fall där ingen \äennetiondetaxering ITnetagits, uppbära hälften av de verkliga inkomsterna enligt särskilt hirelagen uppskattning.** Tillvägagångssättet vid taxeringen belyses enligt Brilioth även av ett dokument från 1310. som sammanfattar besluten vid ett möte i Bohus mellan två svenska biskopar och ett antal norska prelater (DS 2204). Enligt detta dokument beshits vid mötet, att en fjärdedel av de kyrkliga heneficiernas inkomster skulle avräknas innan tionde togs av återstoden: (piod (putrtd dediicdtur de omnibus bonis prelatonimet elerieornm onteipiomresidmim deeimetur~ En mera ingående granskning har Lönnroth ägnat frågan om de heskattningsprinciper, som tillämpats vid Vinnetiondetaxeringen.*^ Lönnroth antar att de kyrkliga heneficiernas inkomster huvudsakligen utgjorts av tionden och godsräntor. Han ställer frågan, om Viennetionden utgjort ett deeimoe deeinidrnm och saledes endast drabbat tiondeintäkterna, eller om även godsräntorna legat till grund för taxeringen. Då det av Beg. Ups. 1344 (DS
la klnrl Iranii^ar alt laxeringoii av {lomkapifelsänibetena avsiMI ilvcii (li‘ godsriinlor, soni lillkonmiit iimbeteiia, anser Lönnrolb saiinoliki all sainina priiicij) lilliiinpats vid taxeringen av soekiaipriisU'ina. Iliir slor del av snekiMiprästernas inkomster som nlgjoiis av godsriinlor giir dock ej alt l)estämma. I en längd (iver kyrkogodset i Allnndaland Iran Iddl (DS 2819) anges visserligen godsens slorlek i markalal men pä grnnd av godsräntornas skittande storlek vid denna tid gär del ej att ens nngefiirligt beriikna dem med utgängspnnkt Iran markatalet. Del enda man kan siiga iir all den värdering av ämbetenas inkomster, pä vilken \dennetiondetaxeringen vilat, sannolikt i sina grunddrag biirnir trän (kai lid dä iimbelena började beskattas av päveslolen, dvs. tiden bir ni)pb(>rden av Lyonlionden 1274. Det törelaller osannolikt alt sockenkyrkorna sknlle ba luinnil birelaga stora godsanhoj)ningar vid (‘11 sä tidig tidpunkt. D(‘n pävliga taxeringen torde l'.ö. aldrig ba grnndals pa nagon minutiiis ntriikning av sockenkyrkornas inkomster som blir ba varil ganska flnkliierande (‘tl allmiint överslag av kyrkans ekonomiska ställning.** LiMinrolbs slutsats blir att ^4cnnetion(len äterspeglar en inilierad, allmän uppfattning om kyrkornas inkomster, i f()rsla band (l(‘ras inkomster genom sockenbornas prestationer. Därav följer att den :ir en summarisk men användbar viigledning (iver socknarnas rikedom och därmed (iver odlingstätheten i Sverige vid liden omkring 1800. Prebendegodsräntornas andel i dc taxerade inkomsterna biir ba gjort sig märkbar genom starkare accentiiering av rikedomen i de socknar, där sbirre donationer IVirekommo.*" ntan pä Liinnrotbs uppfattning alt sockenkyrkornas godsinnehav omkring 1274 ej varil av sbirre omlattning har kritiserats av Dovring, som anser läinnroths antagande ogrundat och troligen oriktigt, bäiligl Dovring tyder allt pa att sockenkyrkornas geografiskt myckel olika godsrikedom avsevärt influerat pä taxeringssiffrorna. Dessa ba dä icke äters]ieglat socknarnas rikedom, endast sockenkyrkornas. Dovring hiivdar alt Ltinnrolb icke löst de källkritiska ])roblem, som iiro fcirbundna med Viennetiondetaxeringen, endast avvisat den grundläggande kritiska invändningen mot Vienneliondelängderna som källor, att de sannolikt slär ihop tiondeinkomslerna med inkomsterna av kyrkans gods.*’
HI. BESKATTXINGKN A. FOLKLAXDKX 1. T(ixeringsbelo})pen I Viennetioiideläiigden upptagas under folklandeii ärkebiskopsJ)ordet, 14 domkapitelsämbeten, två kloster, Sko och Klara, samt 171 sockenkyrkor, tillika pastorat, varav lö med annexkyrkor. Under stiftets norrlandsdel redovisas 71 sockenkyrkor, varav 36 med annex. Av sockenkyrkorna i folklanden lämnar längden 12 obeskattade. Enligt Reg. Ups. ha 11 av dessa kyrkor varit annekterade till domkapitelsämbeten och skäl tala för att taxeringsbeloppen för kyrkorna inräknats i beloppen för ämbetena. Taxeringen för en kyrka. Sko, ingår med största sannolikhet i taxeringen för klostret, till vilket kyrkan varit annekterad. Ett sammandrag av längdens taxering och summering visar fidjande siffror: Taxering Mark Längdens suminering Mark .Vrkebiskopsbordet 14 domkapitelsämbeten Kyrkor oeh kloster: Tiundaland: 130 130 104 104 74 kyrkord varav 64 taxerade .Sko kloster 129 2 '8 129 139 2/8 139 10 10 56 kyrkor,- varav 55 taxerade Klara kloster .\ttundaland: 116 6/8 119 /68 126 6/8 129 6/8 10 10 l’jädrundaland: 41 kyrkor,^ varav 40 taxerade 71 taxerade kyrkor 82 5/8 85 5/8 57 2/24 57 Norrland: 2/24 639 5/8 645 3/8
15 Iväiif^doiis avvikande suinnierinf» iVir kyrkorna i Tiiindaland ocli Alliniadaland heror sannolikt j)a felräkning medan siffran för kjiidrimdaland har sin grund i all taxeringsheloppet hir Torsluna kyrka, d mark, influtit i längden först efter \’ienneliondetaxering(‘n. Enligt L. M. Bäälhs slill)eskrivning lAC. 160) liar heloppet f(■)r Torstuna inhirls i längden först under 140()-tatet;‘ om laxeringen hortglömts vid längdens utskrift eller om helopjiet av annat skäl ej kommit att inflyta kan icke hediimas utifrån något nu tillgiingligt material. Den ungefärliga taxeringen fiir de 11 kyrkor i folklanden, som varit inkorporerade med domkapitelsämheten och fiir vilka taxeringshelopp ej ulfiirts i liingden, kan heräknas med ledning av ett annat niira samtida material, kyrkornas taxering till palliilösen Id-ld (DS 37541.'’ Otvivelaktigt har den senare taxeringen skett med utgångspunkt från helo[)pen för ^4ennetionden, varvid dessa i princip förduhhlats. men samtidigt har i vissa fall en justering av helopiien f()r Viennetionden uiijiåt eller nedåt företagits. ICtt anlagaiule all Vienneliondelaxeringi*n fiir de 11 olaxerade kyrkorna motsvarat hälften av heloppet fcir kyrkornas taxering till l)alliil()sen torde emellertid komma det verkliga fiirhållandet ganska nära. Sammanställningen nedan helyser de sannolika taxeringsförhållandena för domkapitelsämheten med inkorporerade sockenkyrkor; för Sko kyrka, som ej taxerats till vare sig \'iennetionde eller palliilösen, har upj)tagils ett hcräknal genomsnittshelopj): 0) "2 — c c i ^ C .£ O . H > - ” .£ :C u c. o ■7 c t- “ o cs > X H c.»'. freposiluren .Vnnexkyrka: Sra .Maria Upji.sala .\rchidiakonalt‘l Annexkyrka: Bälingc Dckanalel Annexkyrka: \’aksala Hagunda och Lagunda Noriiiida Laggahiirad .Vniiexkyrka: Lagga 10 4 1/2 2 1 / 4 7 .‘1/4 12 0 0 14 (i 11 0 0 (5 0 () 3 3 '4 2 4
16 — C •ES C! •r “ " 5 siS 5 « H >r ?; 2 =. " ft 11^ t = c-S ä.2 c « K >-j: S c; ud "" ^ « « « H c-.^ Danmark 8 Annexkyrka: Danmark . . Trefaldighet Annexkyrkor: Trefaldighel Skutlunge . 8 3 5 *> 0 3 4 1 2 2 1/4 Uasbohundare Annexkyrka: Ra.sl>o Alimda () () 3 3 / Annexkyrka: Alunda X'allby . Tierp Annexkyrka: Tierp . . Simtuna Annexkyrka: Simtiina Fullaraedbe () 3 4 () 8 (> 3 5 d 3 4 3 3 dO 3 '4 104 30 1 2 73 12 Sko kloster Annexkyrka: Sko 10 1 12 8 12 Fördelas de annekterade kyrkorna med sina här beräknade taxeringsvärden pä respektive folkland erhållas för dessa följande totalbelopp: ! öre Mark Tiundaland ()4 taxerade kyrkor . Sko S:a Maria Uppsala . Bälinge Vaksala Danmark Trefaldigbet Skutlunge Rasbo Abmda Tierp Summa för 74 kyrkor Attundaland 55 taxerade kyrkor . , Lagga Summa för 50 kyrkor Fjädrundaland 40 taxerade kyrkor . Simtuna Summa för 41 kyrkor 120 1.0:32 1 1 2 2 1/4 3 3 3 3 2 1 4 3 3 3 27 210 150 1.248 119 0 8 958 2 10 121 0/8 974 85 5/8 ()85 3 24 88 5/8 709
17 Mc'cl utgångspunkt 1'rån dessa siffror kan en väsentlig iakttagelse g()ras l)elräffande taxeringen av sockenkyrkorna: de saininanlagna laxeringsl)eloppen för kyrkorna i vart och ett av tie tre folklanden uppvisa vid en IVudelning på antalet kyrkor i det närmaste identiska genomsnittsvärden: Medelvärde pr kvrka Öre 1.248 Till ndaland 74 17.39 974 Attundaland 50 17.29 Tjäilrundaland 709 41 Om man dessutom beaktar att deu vid taxeringen av folklandskyrkorna tillämpade taxeringsskalan har spännvidden 28—6 öre, (28+0) 17 öre, framtriida taxerings- vilket ger ett medelvärde av principerna ännu klarare: taxeringsheloppen fiir kyrkorna inom varje folkland ha stätt i en bestämd relation till totalbeloppet för folk landet, hhi motsvarande iakttagelse kan göras beträffande taxeringen till i)alliilösen: 2 .Mrdolviirdo pr kvrka Öre Taxerinjj/.socknar Öre 32.84 riiindaland 2.430 74 32.57 .\tl linda land 1.824 50 :43.37 Fjitdrundaland 1.308 41 'raxeringsskalaii vid palliiliisen har ett medelvärde av (48 + 12) 2 80 öre. Dessa konstateranden gör det möjligt att ta ställning till den av Liinnroth och Dovring diskuterade frågan, i vilken utsträckning kyrkornas godsintäkter påverkat taxeringsutfallet. Omsåsom hävdas av Dovring godsintiikterna avsevärt influerat pä taxeringssiffEkborn
18 rorna 1'örulsälla tie ovan konstaterade jämna medelvärdena l(»r taxeringen alt godsbildningen vid kyrkorna haft i det närmaste samma intensitet i vart och ett av de tre folklanden, ett antagande som frainstar säsoni föga realistiskt, linligt 1831 års förteckning över kyrkogodset i Allnndaland har detta utgjorts av ca IGC markland gammal kyrkojord med stora olikheter i innehavet kyrkorna emellan: medan exempelvis kagga kyrka ägt 10 markland har kyrkan i C). Ryd kunnat tillgodogöra sig avkastningen av endast ca .') öresland. lihurii förhållandet ej fullt klart framgår av 1331 års förteckning måste förutsiittas att förteckningens godsinnehav avser all fast egendom i sockenkyrkornas ägo, dvs. både egendom, som donerats till kyrkorna, och jord som dessa förviirvat med anlilande av sin tionde. Enligt bestiimmelserna i EL Kk 14 pr kunde egendom givas till sockenkyrka antingen för prästens underhåll eller till kyrkans prydande, vilketdera givaren helst ville. Md taxeringen till Mennelionde skulle självfallet endast beaktas avkastningen av sådan jord, som skänkts kyrkorna till prästens underhåll, varför fråga här uppkommer om priisternas faktiska andel i kyrkogodset. Frågan kan besvaras genom hänvisning till iirkebiskop Nils Allessons stadga '1:1 1298 för prästerskapet i ärkestiftet (DS 1240), varav framgår att all avkastning av sockenkyrkornas jord i forlsättningen skulle fiirdelas lika mellan kyrka och socken[)räst. Med en tillämpning av detta förortlnande skulle således avkastningen av ca 80 markland kyrkojord ha kunnat påverka taxeringssiffrorna för kyrkorna i .Vllundaland; efl('r den genomsnittsnorm ftir viirdering av marklandets avkastning, som enligt antagande nedan kan ha tilliimpats vid taxeringen, har ett godsinnehav av denna storlek kunnat påverka taxeringsutfallet intill högst ojukring lö Vo. Om godsriintorna verkligen beaktats vid taxeringen av kyrkorna i Attundaland har deras inverkan ])å taxeringen under alla fiirhållanden varit ringa. Då det saknas anledning anta att sockenkyrkorna i Tiundaland och Fjädnmdaland ägt mer jord än Attimdalandskyrkorna. måste detta konstatc*- rande giilla även kyrkorna i dessa folkland.''’ Det kan emellertid anses föga sannolikt att avkastningen av sockenprästernas räntejordar tagits i betraktande vid \'i(‘nnetiondebeskattningen, de ovannämnda, utomordentligt jämna genomsnittsvärdena för taxeringen av kyrkorna tala hiir sitt tydliga
19 spnik; t;ixorini(eii skulle knappast ha kunnat npj)visa dylika vär- (len om den vilat j);") lai från fall till fall ytterst varierande i^odsavkaslnini^. Slutsatsen måste dårfiir bli att soekenprästernas taxerini^ till Viemu'lionde srnndats iiteslntande ])å priisternas tiondeinläkler; Dovrings starka kritik av Lönnroths uppfattning i delta hänseende framstår diirmed som förfelad. Om del således ej ulan fog kan anses heriilligat alt helt bortse från möjligheten all godsinläkterna influerat på soekenprästernas taxering, uppkommer frågan huruvida prästernas liondeinkomster vid taxeringen heriiknats efter någon schahlonmetod, som kunde tiinkas speglad i de jämna medelvärdena för folklanden. Den antydda asp(‘kl(‘n kan fördjupas genom en enkel överslagsheräkning, baserad på det av folklandsnamnen indieerade antalet hundenheter, som ingått i de tre folklanden. Dessa utgör gamla bildningar, som enligt Florensdokumentets vittnesbörd återgå åtminstone till lOOO-lalet, oeh anledning saknas i varje fall såvitt giiller 'riundaland oeh Atlnndaland till annat antagande iin att dessa folkland alltifrån uppkomsten innefattat ej endast det antal hundenheler, sc^m antydes av folklandsnamnet, utan även de territorier, som framgå av Vienuetiondelängden. För Fjädrundaland är diiremot liiget ett annat: inom forskningen har med hänsyn till hestiimmelserna i FL B 17:4 om vadi'skillingens storlek vid folklandssyn mark i Fjädrundaland liga antalet hund i Fjädrundaland vid tiden för UL:s tillkomst varit uliikal med en enhet. Ihi relationsheriikning av antalet kyrkor respc'klive den totala taxeringen av dessa måste diirför grun- (las på antagandet att Viennetiondelängdens Fjädrundaland återspeglar 5 hundenheter i stället fcir del ursprungliga antalet, 4: 10 mark i Tiundaland, 8 mark i Atlnndaland oeh 5 dragits den shdsatsen, att det ursprung- 'Lixciing ])r oiihol .Vnlal kyrkor l)r enhet 'raxeriiii' (tre Öre Tiundaland 1.24S 124.8 74 7.4 10 10 -Uliindaland 074 121.7 ÖO 7.0 8 8 Fjädrundalaiid 700 141.8 41 8.2 ö 5
20 Det framgår av sammanställningen att Tinnclaland och Attim- (lalancl inixirdes förete mycket jämna siffror såväl vad gäller taxering som antal kyrkor j)r enhet medan Fjädrnndalandssiffrorna antvda att Idlklandet snarare riiknat 6 enheter än ä av den storleksordning som varit företriidd i de två stiirre folktanden. Siffrorna fiir samtliga tre folkland synes niinnast ge vid handen all denna ursprungliga enhet motsvarat 7 socknar med genomsnitts1.248+974+709=2.931 taxeringen hiindenheterna ger en medeltaxering av 119.98 öre. Har möjligen den i folklandsindelningen ingående hnndenheten nrsjirnngligtm haft ett territorinm. som svarat mot en taxering till \’iennetion(h' av 120 öre? Om så varit fallet sknlle del .Svitjod som en gång nnderindelats i 22 hnnd ha baserats på ett ekonomiskt muhalag. svarande mot 104 socknar med taxeringen 2.040 öre: 17.14 ö)r(‘. vilket för de 23 74 ÖO 41 171 Taxeriiii,' Öre Tiundaland . . .\ttundaland . , Fjädriiiuialaiid 70 1,200 50 900 480 28 154 2.040 Aäll man söka närmare bestämma arten av detta ekonomiska underlag måste nndersökningen i första hand avse tionden. som enligt vad ovan sagts torde kunna antagas ha utgjort den taula inkomstkälla, som legat till grnnd vid sockeni)r;isternas taxc'ring till \äennetionde. 2. Tionden 1'hiligt tiondehestämmelserna i samtliga landskapslagar skidle sädestionden vid skihxlen avräknas på åkrarna och ntgiira tionde skyl eller rök: tionden utgick således i princip i otriVskad säd. De flesta av tagarna fördela liondesäden på fyra andelshavare, sockenprästen, biskopen, sockenkyrkan och socknens fattiga, endast VgL 11 har en femte andelshavare, leprahospitalet i .Skara. .\edan har sammanställts tiondetagarnas andelar i siidestionden var
21 (1(“ sUulifjmdiMi, soin vid lidvn IVir \’ienneli()ndeliixoriiigoii gälldo i do olika landskapon: 1 ■= W - — = S - = -■p . 5 -2 = 5 25 .=? - = i x i5 -2 "if " O Ci iw ;/: d J~. c c: a C.E ■7S 5 — ^ sc :0 u o T. ::; oj - — Andel, bcstiinid \ id sockenkyrkans vipninj,’ 1/8 av alorsloden 1/8 a^■ återstoden 1/8 1 8 Sockenpriisten Hisko])en Sockenkyrkan BondcTi lör socknens lattiga; lolklandcn kaniken I.epraliospitalet i Skara . . 2/U 2/t» 1, () l/(> l/() av återstoden 1/(5 av återstoden 1/8 2 <1 1 lolklandoii indrogs fattiglioudon vid 12r)()-talots Ixirjan till doinkapillot och anslogs till undorliäll av stiftets kanikor;- tiondedolon gick sodan iindor honäinningon kaniktiondon. Av urkundsnutlorial frän l.'tlO-ftdot fraingär, att l)isko])on i Strängnäs av jordiigaro i stiftet ägt upphära viss tiondoförinan utöver sin andel i sädostiondon, biskopens s.k. sälagärd.'* lailigt tiondehestäiniuelserua i ÖgL Kk 9 ])r åläg det lionden att l):irg:t idl tiondesiid utomden soin tillkomsockenprästen, att tröska d(Mi bärgade säden samt alt därefter skifta ut de tre debir som skulle utgå till biskopen, kyrkan ocb de fattiga. Av VmL Kk 6 pr fraingär att bonden med sockenprästens stuntycke kunde bärga ocb triiskii även priistens tiondesäd, eburu viss motprestation frän priistens sida därvid förutsattes. Redan under landskapslagarnas lid bar säledtss siidestionden. belt eller till en del, kunnat utgöras i Iriiskad siid. spann eller skäjipor, efter nägon avräkningsnorm i f(">rbälliinde till ant;det inbiirgade skylar. Klarast framträder förbällandel i VgL 11 Kk .‘19. där del stadgas angäende den säd .som skulle utgiiras till domprosten ocb archidiakonen i Skara. Vid den bearbetning av ^’gL 1 som iigde rum pä 1290-lalet (iverfiirdes frän Kk 17 till ^^gL II Kk 36 i del närmaste oförändrat stadgandet, att tionden skulle skiftas pä äkern. Samtidigt infördes i VgL II Kk 39 de nya bestämmelserna att ett visst antal skäppor siid eller en avgift i ])enningar skulle ulgä till domiirosten ocb archidiakonen sedan 8. 7 (dier mindre iin 7 skiippors tionde dessförinnan utgjorts.
22 Trots utformningen av tiondel)Cstäminelscn i Kk 36 har således vid den yngre lagens tillkomst tionden i Västergötland i praktiken utgått i tröskad säd. Att så varit förhållandet även i folklanden framgår av Reg. Ups., som definierar den vid Rasho prehende utgående kaniktionden i antal läster, pund och spann (DS 3830, s. 314). Utöver sädestionden utgick enligt landskapslagarna även tionde av allt levande, den s.k. kvicktionden, vilken odelad tillföll sockenprästen. Av Svealagarna —UL Kk 7:6. ^hnL Kk 6:ö och SdmL Kk 7 pr — framgår att kvicktionden kunde avlösas med ])enningar f<)r den händelse »ungnöt ej födas». Denna penningavlösning av kvicktionden måste ha baserats på en hypotetisk beräkning av aveln och har närmast karaktären av en garanterad minimiavgift till iirästen. Det torde kunna antagas att lösenheloppen med hänsyn härtill satts förhållandevis lågt. Redan under medeltiden kunde det emellertid förekomma att även sädestionden avlöstes med penningar. Genom undersökning av tionderäkenskaperna för Örebro, MelKisa och Glanshammars prosterier i Niirkc 1554 och 1555 kunde redan T. R.\benius påvisa, att kyrkotionden enligt dessa räkenskaper utgått efter markatal med 2 penningar av örtnglandet.'^ Rahenins’ resultat ha bekräftats av J. Samzelius, som konstaterar att enligt 1554 års kyrktiondelängd över Kiiinla socken i Närke denna tionde utgått med 2 penningar av socknens 2.075 1/2 örtngland samt med 225 penningar av viss olagd jord, summa kyrkotionde enligt längden 23 mark för år 1554.^ Uppgiften stämmer väl med en anteckning i Knmla sockenkyrkas räkenskapshok för tiden 1421—1590. enligt vilken kyrkotionden 1554 uppgått till 22 1/2 mark.® Samzelins har med ledning av räkenskapshoken beräknat medeltalet inhetalad kyrkotionde i socknen till 16 3/4 mark under aren 1421—81 samt till 20 mark under åren 1482—1569;” ökningen av beloppet f(')r den senare perioden vill Samzelius tillskriva en föriindring i det kurserande örtugmyntets värde. Samzelius drar av up])gifterna i räkenskapshoken slutsatsen att kyrkotionden under hela den tid räkenskapshoken omfattar utgått i penningar och att tiondeupphörden under denna tid knappast undergått några fiirändringar.® Riikenskapshokens jämna sifferserier IVir tiondenpplxinhai tala
2:5 lor all kyrkolioiulcii i Kiiinla roclaii 1421 iilgall et'ter niarkalal. Dt'ii lilkiinpade (l(.-l)iU'ringsnorinen gor vid handcii alt siideslionden av I'll niarklaiid avl()st.s mod 21(1 penningar: Penningar Sockenprästen ;!/;) Sockenkvrkan •2/9 Biskopen De fattiga Sninina 2/9 2/9 Örtuglaiidet Öreslandet Marklandet a 2 2 9 2 27 (i (i (> i) 21() 48 48 72 48 Del 1'aller geiuisl i ögonen att denna tioiidedeltilermg inasle ttigöra cn av praktiska skäl etlersträvad bclopi)snljiiinning: en penning har motsvarat 1/9 av örltiglandels tionde och sockenkyrkans andel i siidestionden, 2/9, har löljaktligen svarat mot 2 jtenningar, socken])r;istens andel, 1/3, mot 3 penningar osv. Dehiteringsnormerna har således iittormals så att skalan haserats på hela penninglal, delhara med 9. Kn hedömning av Inir man gått lill viiga vid tiondedehiteringens anpassning till markalalet måste nlgå 1'rån en undersökning av marklandcts ekonomi, alla skäl tala ju lor att sädestiondens avlösning i jienningar har stått i den ungelarliga relationen 1:10 till värdet av marklandels reella eller på annat siitt heriiknade siidesavkastning. 3. Markhindct I/nligt L’L B 1:1 sknlle tomt i hy hörjas etter hyainål, dvs. etter penningland, öringland, öresland oeh markland: hydelägarens lott i hyn sknlle således anges i marklandsriikningens termer. Denna lott sknlle enligt UL B 3 koidvretiseras: hydeliigaren skidle ha rätt till viss utstakad tomt oeh vissa hesliimda åkertegar, till vilka hörde ängsteg och, i törekommande tall, skogsteg samt strandteg. •Vll hydelägarens rätt till viss heslämd tomt- och åkermark kunde lida inskränkning framgår av B 1:2, som sladgar skyldighet tör honom alt under vissa niinnare angivna törntsättningar underkasta sig nytt skitle av hymarken. llnr marklandsriikningcn uppkommit och vilka faktorer som hestämt dess konstruktion framgår ej av något material.^ Anknytningen till del medeltida \ ikl- oih ])enningsystemet antyder dock
24 alt niarklandsräkningcn grundats på en värdering i penningar, sannolikt silver, av någon faktor av betydelse för inarklandels ekonomi, som värderats till en mark. Att marklandet varit en äga av normerande betydelse i det medeltida sambälle, där UL ägde tillämpning, kan slutas av stadgandet i UL Kg 10:1, att skepi)svisterna för tre av de fyra skeppen skulle utgå lika myeket av ett marklaud jord som av en vigerman samt av stadgandet i UL Kk 2 pr, att prästbolet vid en hundareskyrka skulle utgöra ett markland. Den supponerade värderingen en mark silver har ej avsett själva jorden, förhållandet framgår av UL .1 1:1, i vilket lagrum marklandet vid bördslösen åsättes bestämda värden: 24 mark silver om avkastningen utgjordes av såväl säd som penningar samt 16 mark silver där den utgiek endast i penningar. Inom den äldre forskningen antogs att marklandet hade sitt namn av att den avrad, som erlagts vid lega, normalt utgjort en mark silver pr år. I sin undersökning av marklandet oeh at tungen har Dovring beskrivit marklandet såsom ett jordatal. som fått sitt namn av att avraden varit en mark, men han utesluter doek ej möjligheten att definitionen haft annan grund.- Dovring antar att marklandsräkningen uppkommit ur en äldre räkning i altungar, som ursprungligen tillämpats i hela Sverige, på så sätt att två attungar i regel bildat ett markland.^ Argumentationen utgår bl.a. från kyrkobalkarnas stadganden om prästbolens storlek oeb vilar på antagandet att kyrkan vid prästbolens tillkomst ställt krav på att soekenpriistens ekonomi skidle ha samma underlag som <Ien fullsuttne bondens och att bolen därför kommit att tilläggas åker oeb ;ing i en utsträckning som motsvarade vad som normalt räknades till en fullgod attung.^ Kyrkobalkarnas definitioner av prästbolsåkern äro icke entydiga: medan tre av lagarna, VmL Kk 2 pr, DL Kk 3:2 oeh ÖgL Kk 1, ha definitionen 12 tons säde definierar VgL II Kk 2 och SmL Kk 3 pr j)rästboIet såsom 1/2 markland. Till dessa senare bestämningar ansluter sig UL Kk 2 pr med definitionerna 1/2 markland för prästbol vid tolftkyrka och 1 markland vid hundareskyrka. Dovring framhåller att texterna i UL och VmL förete så långt gående verbala likheter att det måste vara fråga om samma text i två olika varianter, den enda förekommande skillnaden av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=