106 (DS 2322). Sigvastsson, som tidigare varit kollektor av peterspeiiningen i Sverige, riktar i rapporten stark kritik mot de uppbördsnormer, som tillämpades i Strängnäs och Västerås stift; de skattskyldiga i dessa stift debiterades endast en halv i stället för rätteligen en hel penning till S;t Petrus. Sigvastsson ifrågasätter lagligheten härav och föreslår vidtagande av åtgärder mot stiften för att åvägabringa rättelse i debiteringen. Om Sigvastssons rapport beaktats på högre ort är ej känt men om så varit fallet borde ju ett bifall till de framförda yrkandena ha lett till dubbelt högre uppbördssiffror för Västerås stift under de närmast efterföljande uppbördsperioderna. När det nu visar sig att dylika siffror verkligen föreligga fr.o.m. perioden 1328—32 kan man knappast undgå att sätta detta i samband med Sigvastssons rapport: hans aktion har lett till resultat i vart fall såvitt gäller Västerås stift. Uppbördssiffrorna för tiden fr.o.m. 1328 utesluta icke miijligheten av att även i Västerås stift debitering skett efter normen en penning för ca 3.200 marklandsbönder. Vid förhandlingarna med Johannes Guilaberti på Arnö i december 1350 upplyste ärkebiskop Hemming Guilaberti om att det endast var biinderna i folklanden som för sig och sin familj utgjorde en hel penning till S:t Petrus, i samtliga övriga stift utgjordes ej mer än en obol (DS 4645, s. 250). För att denna uppgil t skall kunna bringas i överensstämmelse med slutsatserna ovan måste förutsättas att uppbörden av peterspenningen i Västerås stift efter 1327 av någon anledning skett med två oboler för varje markland, en debiteringsnorm som möjligen kan ha haft samband med övergången från attungsräkning till räkning efter markland.^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=