Lennart Lundmark och Lars Rumar
Mark och rätt i Sameland

2008, 240 sidor

Inom renskötselområdet utvecklades en rättslig praxis som var unik under 1700- och 1800-talet. De stora avstånden och bristen på lokala tjänstemän medförde att rättstillämpningen främst vilade på sedvanan. Skrivna lagar och stadgor gav lokala myndigheter stort tolkningsutrymme. Allmänna kungörelser var inte sällan okända eller misstolkade på grund av att de inte var tryckta. Det innebär att man sällan kan dra några vidlyftiga generella slutsatser av enstaka formuleringar i lagar och förordningar. I “Mark och rätt i Sameland” redovisar Lennart Lundmark och Lars Rumar några av exemplen på det röriga rättsläget angående renskötselområdet. Kronans anspråk på att äga Lappmarken med stöd av 1683 års skogsordning vilar enbart på några anmärkningar av två unga jurister i början av 1900-talet. Stadgorna om skyddet av nybyggarnas höhässjor fastställdes, glömdes bort, återuppväcktes, feltolkades och ändrades i ett kaotiskt mönster som aldrig kunde överblickas av vare sig myndigheter, samer eller nybyggare. Jordböckerna för Lappmarken följde aldrig de allmänna föreskrifterna för jordeboksföring. Den rättsliga och administrativa hanteringen av samernas lappskatteland var högst godtycklig under 1800-talet. De renskötande samernas jakt- och fiskerätt enligt 1886 års lag blev inte verklighet i Lappmarken förrän på 1920-talet. Uppfattningen om rätten till renbete i Jämtlands län varierade kraftigt mellan olika myndigheter och tidsskeden.

Innehåll:

• Lennart Lundmark, Skogsordningen 1683 och äganderätten till Lappmarken.
• Lars Rumar, Kampen om hässjorna.
• Lennart Lundmark, Formlös förvaltning och flyktiga rättigheter
• Lennart Lundmark, Samernas jakt- och fiskerätt i Jämtland och Lappmarken före 1928.
• Lars Rumar, Avradslanden, skattefjällen och avvittringen i Jämtlands län.
• Lars Rumar, Renbetesfjällen och sedvanemarkerna vid sekelskiftet 1900.