rättsdogmatiskt perspektiv är det i denna jämförelseprocess på olika rättsliga nivåer som obsolescensbedömningen hör hemma. Ju större avståndet är mellan den tidpunkt då regeln trädde i kraft och tidpunkten för dess potentiella tillämpning, desto mer komplicerad blir bedömningen. Detta gäller särskilt i områden där den sociala utvecklingen är stark. Obsolescens är ett symptom på denna (åtminstone potentiella) klyfta mellan den sociala och den rättsliga utvecklingen. Domare löper därför alltid risken att använda en norm som inte längre är relevant i dagens samhälle. I undersökningen konstateras att det skulle kunna finnas metodologiska skäl för att rättsdogmatiskt likställa upphävandet av lagstiftning, som ett sätt att frånta rättsregeln sin normativitet, med obsolescensargumentet. Att likställa de två instituten i juridiska sammanhang torde dock inte vara konstitutionellt möjligt, eftersom det skulle innebära att domare skulle kunna välja att bortse från vissa rättsregler utan lagstiftarens medgivande. En sådan rättskipning skulle äventyra de principer som reglerar uppdelningen av statens funktioner. Domare kan inte bortse från en regel om den inte har upphävts. Slutsatsen blir därför att det alltid, i ett juridiskt perspektiv, kommer att finnas en del av rättskällematerialet som i högre grad än annat material balanserar på gränsen mellan irrelevant och rättshistoriskt och potentiellt tilllämpligt. Det är denna del av rättskällematerialet som egentligen bör kategoriseras som potentiellt obsolet. I motsats till detta material i rättskällelärans ”twilight zone” kan ställas det verkligt rättshistoriska materialet som saknar all normativitet – upphävda lagregler. Till det material som troligen inte betraktas ens som potentiellt rättshistoriskt hör sådana regler, vars tillämplighet aldrig hittills har ifrågasatts. I avsaknad av ett formellt sätt att betrakta en påstått obsolet regel som en rättshistorisk del av det juridiska källmaterialet från början måste domare pröva regelns tillämplighet med hjälp av de rättsdogmatiska tolkningsprinciperna. Ett kritiskt steg i denna tolkning är att göra en jämförelsevis bedömning av den historiska likheten mellan det förflutna och de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet. Användningen av ordet ”obsolet” indikerar således att domare bör granska den påstått föråldrade regeln särskilt noga i tolkningsprocessen, särskilt om de avser att använda upphöja den till ”gällande rätt”. Stämplingen av en norm som ”obsolet” kan, som framgått, baseras på faktiska eller ideologiska förändringar i samhället, eller i den interna 71 adamcroon
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=