Stahls konstaterande kan förstås som en slags beskrivning av vad som i svensk rätt motsvarar ”den formella lagkraftens princip”. Om lagstiftaren är den ende aktör som genom en handling kunde tillskapa en bindande lag, så måste detta också innebära att domaren inte kunde det, eftersom det skulle innebära ett genombrytande av principen.14 Enligt samma princip och samma citat går det att utläsa att lag bara kan tillkomma eller ändras genom lag. Savigny illustrerade även den konstitutionella utgångspunkten genom att ställa juristens tolkning av rättsregler i relation till de förändringar av rättens innehåll som var resultatet av politiska processer. Enligt Savigny gick gränsen för de rättsdogmatiskt tillåtna ändringarna som juristerna fick ägna sig åt vid rättstolkningens gräns. Så länge juristen enbart tolkade rättsregeln preciserade han eller hon nämligen bara rättsregelns betydelse- och tillämpningsområde. Savigny hade kallat detta lagens återsken eller ”den Schein des Gesetzes”, mot vilket han hade ställt ”den wirklichen Inhalt”, regelns materiella innehåll. Det var när juristen angrep detta innehåll genom att tillämpa regeln på omständigheter som inte kunde intolkas under dess rekvisit och som därmed inte hade förutsatts av lagstiftaren i den politiska processen, som det konstitutionella mandatet överskreds. När det gällde frågan om hur juristen skulle hantera obsolescensargument var det lätt att förstå att en metod som innebar att juristen redan från början bortsåg från en rättsregel som teoretiskt sett fortfarande gällde, utan att ens pröva dess tillämplighet på det enskilda fallet, innebar att rättsregelns potentiella tillämplighet på de omstän57 adamcroon 13 Stahl, Friedrich Julius, Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht, bd. 2:2, Heidelberg, 1837, s. 370. Se också Croon, Jura Novit Curia, s.90. 14 Jfr Frändberg, Åke, Rättsregel och rättsval. Om rättsliga regel- och systemkonflikter i tid och rum, Lund, 1984, s. 101. 15 Savigny, System, bd. 1, s. 322. ”Die Richter richten […] immer nur in Vollmacht und unter Autorität des Souveräns. Der Staat in seinem Repräsentanten der Herrscher ist es immer, der die Gerechtigkeit übt, wenn er gleich aus Gerechtigkeit nicht selbst richtet.”13 ”Indem nun bey diesem Verfahren der Ausleger nicht den bloßen Buchstaben, also den Schein des Gesetzes, sondern den wirklichen Inhalt desselben zu verbessern unternimmt, stellt er sich über den Gesetzgeber, und verkennt also die Gränzen des eigenen Berufs; es ist nicht mehr auslegung die er übt, sondern wirkliche Fortbildung des Rechts […].”15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=