en renodlad maktdelning iden meningen att politisk rättsbildning kan härröra både från parlament och domstolar. Om detta skvallrar inte minst ”den formella lagkraftens princip” som uttrycks i8kap. 18 §RF. Av lagrummet framgår att lagstiftning inte får ändras eller upphävas på annat sätt än genom lag. Principen har också tolkats som att ”[l]agstiftaren [endast] kan […] ändra, eller upphäva, en lag […] om det sker på minst samma hierarkiska nivå.”7 Ordet ”ändra” i8kap. 18 §RFkan sägas omfatta två mandat för lagstiftaren. Det första mandatet är temporalt. Endast lagstiftaren kan ändra lagen i framåtblickande hänseende, d.v.s. ge den en ny lydelse som ska gälla för framtiden, till dess en ny ändring sker eller lagregeln upphävs. Lagstiftaren har alltid rätt att göra sådana ändringar, så länge inte ändringsförfarandet strider mot grundlagen.8 Den andra sidan av principen är materiell. Endast lagstiftaren får förändra vilka faktiska omständigheter som ska omfattas av lagen genom att ändra dess rekvisit. Den yttersta ”ändringen” i både temporal och materiellrättslig mening består naturligtvis i att lagen upphävs så att den rättsliga motsvarigheten till vissa delar av verkligheten helt bortfaller. De fall som tidigare omfattats av lagen blir därmed oreglerade. Både lagstiftarens materiella och temporala ändringar av lagen sker vid bestämda tidpunkter och följer en konstitutionellt reglerad modell med promulgation och publicering. I Sverige är det alltså bara lagstiftaren som kan avskaffa eller upphäva en lag eller genom lagändringar och göra tidigare tolkningsargument i förarbeten, praxis och doktrin irrelevanta för framtiden. Genom lagstiftningens ageranden binds juristen således för framtiden vid en viss fördelning mellan juridiskt giltiga och icke-juridiska, och i den meningen rättshistoriska,9 uttalanden i rättskällorna. Arbetsfördelningen enligt 8 kap. 18 §RFställer juristen inför vissa svårigheter när det gäller hanteringen av påstått obsoleta rättsregler. Om juristen tog obsolescensargumentet till intäkt för att betrakta rättsregeln som juridiskt irrelevant på samma sätt som en upphävd rättsregel och tillskrev den samma rättshistoriska egenskaper, skulle det innebära att juristen fått ett mandat vid sidan av lagstiftarens upp54 obsolescens som juridiskt metodproblem 7 Holmbom m.fl., Obsolescens, s.16. 8 Se Jermsten, Henrik, Regeringsformen(1974:152) 8 kap. 18 §, Lexino 2025–01–01 (JUNO). 9 Med ”rättshistorisk” avses här att rättsregeln tidigare, alltså förr i tiden, men inte längre, reglerade en viss typ av fall och alltså hade ett normativt värde för juristen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=