Om nu regeringsformen däremot saknar historisk förankring så spelar det kanske mindre roll om de tre andra har det? RF är ju i många avseenden är vårt viktigaste konstitutionella dokument, med bestämmelser om statens organisation, fri- och rättigheter och andra för en grundlag centrala komponenter. Vid dess tillkomst presenterades den också som en nyhet och ett brott med den äldre författningstraditionen som byggde på maktdelning. Efter decennier av dissonanser mellan konstitutionell text och praktik skulle regeringsformen äntligen återspegla det faktiska statsskicket med folksuveräniteten och parlamentarismen i centrum. Redan här går det att notera en intressant paradox beträffande just regeringsformen. Den ansågs alltså vara ny, modern och ett brott med det förflutna, men det faktum att man alls valde att utarbeta en ny regeringsform visar att det konstitutionella regelverket ingalunda var oväsentligt. (Man kan för övrigt konstatera att beteckningen ”regeringsform” har gamla rötter, den första kom 1634). Tvärtom var det viktigt för tidens folkvalda och jurister att regeringsformen faktiskt uppdaterades och återspeglade det faktiska statsskicket. Detta är visserligen inte samma sak som att vilja ha en grundlag med verklig normativ kraft: syftet var alltså att uppdatera regeringsformen och framgent hålla grundlagen ”fräsch”, som en samtida politiker uttryckte saken. Men man tänkte sig tydligen inte att det gick att klara sig utan regeringsform eller endast med konstitutionell praxis. Ett exempel på detta är skrivningarna om välfärdsstaten (även om detta uttryck inte används) i 1 kap. 2 § 2 st. regeringsformen. Häri ligger alltså paradoxen: den nya regeringsformen skulle kodifiera det faktiska statsskick som vuxit fram i konstitutionell praxis, men den skulle inte vara normerande, utan hållas uppdaterad i takt med utvecklingen. Men 1974 års konstitutionella reform var kanske inte ett så tydligt brott med äldre tradition som det har påståtts. I viktiga synliga avseenden var nyheterna i 1974 års regeringsform påtagliga, särskilt folksuveränitetsprincipens genomslag genom kungamaktens formella avlövning och enkammarriksdagens införande. I andra avseenden var nyheterna färre. Normgivningsmakten och finansmakten byggde i huvudsak vidare på systemet i 1809 års RF,men i stället för maktdelning mellan kung och riksdag infördes en delvis konstgjord ”funktions”-uppdelning mellan regering och riksdag. Inga större förändringar av arbetet i regeringen föreskrevs, och när det gällde 41 olof wilske
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=