Medan Caroline Åvall kan sägas analysera inneboende tidsliga dimensioner i den vid en viss angiven tidpunkt gällande familjerätten, undersöker Olof Wilske i sitt bidrag långa tidslinjer och kontinuitet i den konstitutionella rätten, på jakt efter en svensk konstitutionell tradition. I sitt bidrag “Långa linjer i konstitutionell rättshistoria – är det något att bry sig om?” problematiserar Wilske vad han ser som en avsaknad av historisk medvetenhet i den konstitutionella rätten. Grundlagstextens ordalydelse (knapp, kärnfull, delvis deklarativ och med symbolisk funktion), förarbeten och konstitutionell domstolspraxis (begränsad) räcker enligt författaren inte till för att ge en fullgod förståelse av den svenska författningen – och den konstitutionella historien tjänar därmed som en nödvändig utfyllande kontext. Än mer än för andra rättsområden, tycks författaren antyda, är kunskap om äldre förhållanden nödvändig för att förstå den konstitutionella rätten idag. Även om den konstitutionella rättens historia enligt Wilske endast undantagsvis har direkt bäring på hur grundlagen tillämpas i det enskilda fallet (som i Girjas-målet NJA2020 s. 3) är det viktigt att göra upp med utbredda missuppfattningar om den konstitutionella rättens historia. Wilske ger i sitt bidrag en översikt av befintlig forskning om Sveriges konstitutionella historia och pekar även på ett behov av ytterligare forskning på fältet. Adam Croons antologibidrag har titeln “Obsolescens som juridiskt metodproblem. En illustration av lagstiftarens och de rättstillämpande juristernas skilda mandat att skapa rättshistoria”. Croon undersöker i sin text obsolescensinstitutet i svensk rätt. Obsoleta rättsregler är formellt giltiga men har förlorat sin praktiska betydelse, vilket enligt Croon skapar ett metodologiskt problem i rättstillämpningen. Croon formulerar problemet i termer av vem – lagstiftaren, rättstillämparen, eller båda – som har mandat att skapa rättshistoria, i bemärkelsen inte längre gällande rätt. Undersökningen tangerar den klassiska frågan om lagstiftarens respektive rättstillämparens rättsbildningmandat, men är inte inriktad på vem som har rätt att skapa rätt, utan handlar om vem som har mandat att avskaffa den. Croons slutsats är att lagstiftaren skapar rättshistoria på ett generellt plan genom upphävande, medan domaren endast kan göra detta i enskilda fall genom rättsdogmatisk tolkning. Påståenden om att svensk juridisk metodlära saknar regler för obsolescens diskuteras, och Croon menar att sådana regler finns implicita i den befintliga tolkningsläran. Obsoleta rättsregler be14 introduktion
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=