80 taliska lyxvaror från olika håll som på Nilen eller med karavaner nådde dit för att vidarebefordras till Europa. De varor somav européerna fördes till Egypten var däremot mer av bruksvarutyp. Försäljningen av det som européerna hade med sig gick vanligen genomegyptiska regeringsagenter, medan utlänningarna själva fick köpa upp det de ville föra ut ur Egypten. De kristna köpmännen betalade höga tullar och avgifter. Uppbörds- och kontrollsystemet v^ar väl utbyggt. Så snart ett skepp ankrat upp kom lokala ämbetsmän ombord för att registrera last och passagerare. För att hindra att båten smet innan alla avgifter var betalda beslagtog man ofta seglet eller rodret. I den mån utlänningar inte hade egna landsmän att falla tillbaka på kunde de få hjälp med mått, mynt, vikter, tolkning o.s.v. av särskilda agenter. Tolkar och skrivare var ofta kristna kopter. Att döma av formuleringen i 1345 års dokument skulle falkarna möjligen levereras direkt till sultanen. Sultanen residerade i Kairo, också det en blomstrande stad. Men det är högst ovisst omFolkvin från Enköping och herr Holmvast från Orsa någonsin kom att blicka ut över denna lysande metropol med sina otaliga kupoler, minareter och prunkande trädgårdar eller om de ens kom iland i Alexandria, där de skulle ha betalat sin stora skuld.Digerdöden skulle visserligen inte nå Medelhavsländerna förrän vid årsskiftet 1347/1348, men många andra faror hotade tidens resenärer i dessa piratrika vatten. 5. Kontraktets språk Det aktuella dokumentet är mer komplicerat och genomarbetat än de flesta notarialinstrument som bevarats från vårt land. Man finner här ett raffinerat exempel på den omständliga juridiska stilen i sådana instrument, vars främsta kännetecken är mycket långa meningar, hög frekvens av formelartade epitet (av typenpraedictus), upprepning av korrelat i relativsats och ett överflöd av synonymer, som ofta tycks stereotypa och inte alltid har ett reellt innehåll. Syftet med ett sådant skrivsätt är givetvis att uppnå största möjliga exakthet, att undanröja varje tvetydighet och att förebygga alla tänkbara invändningar och kryphål. Till stor del använde man sig av vedertagna formler, som fanns samlade i formulärböcker.Men vårt dokument innehåller också affärstermer. Art. »Caire» i Encyclopxdui univcrialis III, 1938, sp. 1181 tt. Trots källknappheton är en 1300-talssvensk som rakade illa ut i dessa trakter känd. Vadstenadiariet berättar hur prästen Andreas Olavi - på väg till kurian för att utverka den heliga Birgittas kanonisation - tre gånger blev saracenernas fange oeh fick utstå mvcket lidande innan han till slut kunde friköpas för 400 dukater (C. Gejrot, Diarium Vadstcnensc. The Memorial Book of Widsteua Abbey, Stockholm 1988, s. 133). Om resandet under medeltiden och dess risker: se N. Ohler, Reisen im Mittelaltcr, Miinchen, Zurich 1986 och andra däri anförda arbeten. Jfr i not 36 a.a. av Peterson, s. 142 f. Se även t.ex. l.. Rockinger, Briefsteller und Formelbiieher des 11. bis 14. Jahrhuiiderts, Miinchen 1863-64, omtr. Aalen 1968 och det i not 3 a.a. \otariado publico , s. 128 ff. och s. 730 med not 73.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=