76 annat än falkarna. Att lokalt köpa upp varor som kunde säljas med vinst i Egypten var ett sätt att få resan att gå med bättre vinst. Långa frakt- eller befraktningskontrakt är kända och diskuteras i den lokalhistoriska litteraturen. Detsamma gäller de olika rederi- och bolagformer somförekom. Sjöfarten från städer som Barcelona och Valencia reglerades av detaljerade rättsregler med motsvarighet i den sjörätt somutbildats i Genua. Den dömande myndighet som utövades av Barcelonas Consolat de mar skulle med tiden utsträckas från att gälla enbart enklare tvister rörande själva sjöfarten till handeln i dess helhet. Den lokala domstol som figurerar i kontraktet är den s.k. vikariedomstolen, där domaren tillsattes av den som innehade grevskapet, vid cienna tid kungen av Aragonien siälv."” Omsvenskarna råkade illa ut och i så fall värre än andra, som på medeltiden ägnade sig åt fjärrhandel, är svårt att avgöra. Att döma av de köpmansvägledningar som skrevs på 1300-talet var ohederligheten kompakt och ingen människa att lita på i affärer.Men utifrån en del av det som i övrigt är känt om Petrus de Media Villa och hans verksamhet kring Medelhavet finns det faktiskt skäl att ifrågasätta omhan var någon riktigt bra bekantskap för dessa och andra i sydeuropeiska och orientaliska affärer rimligen mindre erfarna nordbor. Petrus de Media Villas namn möter i handlingar rörande en rad handelsbolag.Han och hans kompanjoner från Barcelona och trakterna däromkring (själv var han från den nu franska orten Banyuls-sur-Mer) har handlat med Sicilien, Sardinien, Neapel och Flandern samt Beirut, Cvpern och Alexandria. Alexandria och sultanen, som tillhörde mamlukdynastin, besökte han flera gånger som kungens av Aragonien sändebud. Som tack för sina tjänster och särskilt för att för dennes räkning ha hämtat hem reliker av S:ta Barbara, ett av tidens mest älskade helgon, kom han i åtnjutande av befrielse från krigstjänst (1338) och kungligt beskydd för sin person och egendom(1346). Det senare kan han onekligen ha behövt. I maj 1340, alltså bara fem år före svenskarnas uppehåll i Barcelona, hade det basunerats ut på Barcelonas gator att man till förmån för den franske kungen skulle inrapportera Petrus de Media Villas egendom. Detta gjordes på begäran av kungen av Mallorca, som var herre över Montpellier. Bakom låg ett domslut i Montpellier från februari samma år. Petrus de Media Villa hade då fällts för att ha berövat Guillem de Bonnes Mains från Figeac handelsvaror, när de båda tolv år tidigare hade varit kungliga sändeN. Coll Julia, »AportacicSn al estudio de los patrones v de la propriedad de las naves en Cataluna en la Baia Edad Media». Honienaje a Jaifue \ 'lcenf \ ii'es, Barcelona 1965, s.377—393. A. Garcia Sanz, »Idetamentos catalanes medievales», Historia, iristitiiciarics, docurricntos V, Publicaciones de la universidad de Sevilla, 1978, s. 1-22. ■" Art. »Consolat de mar (Consulado del Mar) de Barcelona», Lexikon des Mittelalters 111, 1986, sp. 163 f. Se art. »Barcelona», Lexikon des Mittelalters 1, 1977-80, sp. 1453 ang. grevskapet. Se t.ex. K. Lunden i Bra Böckers världshistoria 6, 1984, s. 88 och där anförd litteratur. ■*' Framställningen om Petrus de Media Villa b\ gger på den i not 1 redovisade uppsatsen av Madurell i Marimon, s. 177-187.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=