74 ständigheter betala skulden, oavsett om varorna kom fram eller inte. I ett skuldebrev från 1213 heter det att betalningen skall ske 14 dagar efter ankomsten eller då man fått veta att skeppet i fråga förlist.-^"’ I 1345 års kontrakt förband man sig vidare att betala inom angiven tid utan att på något sätt invända eller anföra klagomål inför rätta eller åsamka fordringsägaren eller hans ombud utgifter. Vidare skulle gäldenärerna såsom tidigare konstaterats svara för alla utgifter som fordringsägaren kunde få om de inte betalade i tid, utgifter för indrivningen av hela fordran eller del därav. Detta skulle de solidariskt betala utan dröjsmål, hur mycket det än gällde, och utan särskild bevisning. På den punkten skulle man helt få lita på Petrus de Media Villas eller hans ombuds ord. För att kunna uppfylla dessa vittgående åtaganden pantsatte Folkvin och Holmvast Johansson solidariskt till Petrus de Media Villa och hans ombud som specialpant alla de fåglar och andra varor och ägodelar som de skulle ta med sig på koggen till Egypten och allt somde skulle få därför (i pengar eller varor) och de varor som de skulle komma att köpa för förtjänsten. Allt detta skulle de lasta på koggen och själva återvända med till Barcelona. Men som redan antytts fanns risken att deras varor inte kom fram och det är här som gencralpanten kommer in i bilden. Som säkerhet för fullgörandet av allt man lovat pantsatte de båda svenskarna till Barcelonaköpmannen all sm fasta och lösa egendom varhelst den kunde finnas, både sådan som de redan hade och sådan somde kunde komma att förvärva.-'^’ Avslutningsvis förklarades att avtalet mellan de båda svenskarna å ena sidan och den katalanske köpmannen och hans ombud å den andra skulle gälla också för alla deras arvingar och efterkommande. Klausulen måste i ett fall somdetta närmast ha varit av teoretiskt intresse, då det redan för samtiden av praktiska skäl skulle ha varit mycket svårt att hävda anspråk på de två gäldenärernas egendom. Utöver allt detta gör de båda gäldenärerna vad somkallas en personlig utfästelse {paeturn personale) till fordringsägaren, vilken innebär att de båda pantsättningstyperna skall förstärka varandra och inte tvärtom och att fordringsägaren och hans ombud skall ha fritt val mellan dem o.s.v. Ffur som helst avsäger man sig rätten att åberopa den rättsregel som säger att en fordringsägare, när han kan gottgöras med specialpant, inte kan göra anspråk på gäldenärens övriga egendom. Samtidigt ikläder man sig solidariskt ansvar för skuldens betalning. Inte nog med detta. Te.xtens senare hälft upptas av en rad medgivanden till fordringsägaren att stämma gäldenärerna tillsammans eller var för sig inför '' Se I not 31 a.a. av Gareia i San/ & F-errer i Mallol, s. 40. Om specialpant {obligatio spcaulis) och generalpant {obligatio gcncralts) se Ch Peterson, "Gencralhvpoteket. F.n rcccptionsrattslig studie», Rättshistorisku studier I\', l.und 1974, s. 133 11., särsk. s. 1 3f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=