73 motsvarande avtal har slutits redan tidigare under resan, förslagsvds i Briigge och kanske i Paris, om man nu kom den vägen. Det stora lånet eller de stora lånen berodde alltså inte på att svenskarna skulle ha råkat i några särskilda, oförutsedda svårigheter. Att låna sig framfrån plats till plats var det vanliga tillvägagångsättet. Härigenom slapp man bära med sig pengar, något som alltid var riskabelt. Detta utesluter naturligtvis inte att Petrus de Media Villa har gjort sig en god förtjänst på uppgörelsen eller rättare sagt skulle ha gjort det, om han fått tillbaka sina pengar. Att handlingen blev liggande i hans arkiv och med hans kvarlåtenskap hamnade i domkyrkans ägo, där den ännu finns, talar för att skulden aldrig blev betald, i varje fall inte i sin helhet. Till sina söners och arvingars förtret testamenterade han hela sin stora förmögenhet till stiftelsen »la Pia Almoina» (Fromma allmosan) i Barcelonakatedralen. Han dog efter den 30 oktober 1347 och före den 10 maj 1350, och i litteraturen sägs att det var i digerdöden. Stora och detaljrika kontrakt av olika slag finns det exempel på från den tidens Barcelona. Frågan är dock om inte detta är ovanligt rikt på klausuler, men man får inte glömma att en köpman som Petrus de Media Villa tog betydligt större risker än vanligt, när han inlät sig i transaktioner med dessa kontrahenter från ett avlägset land. Först och främst förband sig Folkvin och Holmvast Johansson solidariskt att betala 750 gamla alexandrinska guldbesanter, gängse mynt med rätt vikt. Såsom redan har framgått gällde summan dels frakten av falkarna, dels ett lån som de fått för fåglarnas behov och sin egen och dessas resa och utan vilket det, enligt dokumentets ordalydelse, inte hade varit möjligt att ordna avresan från Barcelona. Noteras kan att det inte sägs hur mycket lånet motsvarades av i lokalt mynt, alltså i Barcelonapund. Den närmast följande punkten, som innebar att de avsade sig rätten att hävda att lånebeloppet inte hade utbetalats och att de därför inte var skyldiga långivaren detta m.m., var tillkommen för att förekomma de invändningar en svarande i tvistemål enligt romersk rätt kunde anföra mot kärandens talan.'"* Gäldenärerna skulle betala skulden mom två månader efter det att koggen anlöpt Alexandrias hamn. Avtalet var sådant att de själva skulle svara för de förluster som riskerna till sjöss kunde orsaka. De skulle alltså under alla om3.1 '■ Se de I not 1 nämnda arbetena av Madtirell i Manmon s. 187 och Gareia i Sanz & Madurell i Marimon, .s. .395. ” Se tiot 67. \'ad j;aller summans storlek kan som jämförelse nämnas att Petrus de Media Villas franske kompanjon 1327 förväntades fa 3000 i;uldbesanter av sultanen för den last han medförde. Petrus de Media Villa säj;s ha satsat 1000 guldfloriner och kompanjonen hälften s.å mycket. En fraktavgift på 800 Barcelonapund omtalas (Madurell i Marimon i not 1 a.a., s. 178 f). Enl. uppgift fran Dr Garcia i Sanz var 750 alexandrinska besanter kring ar 1345 värda c:a 544 Barcelonapund. Det skall ha varit en för tiden relativt stor summa. '■* Se not 73 nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=