69 medel som strömmade in från Skandinavien och Polen till följd av den vid det laget hårda påvliga beskattningen av kristenheten.'^ Från Brtigge gick rutten rakt söderut — detta var huvudleden mellan Flandern och norra Italien, Europas dåvarande ekonomiska centra. Via Paris och Rhönedalen nådde man Avignon och de städer som utöver Barcelona figurerar i 1345 års dokument, nämligen Narbonne och Montpellier. 1 Narbonne slöt de båda svenskarna, som framgått, den 14 augusti samma år ett avtal med samme Petrus de Media Villa, som då representerades av en Petrus Arnaldi Argenterii, köpman i Narbonne. Folkvin hade företrätts av en Jacominus Fizanse, skomakare och värdshusvärd i Montpellier."* Detta talar för att de kom landvägen till Barcelona, även om det vid den tiden var möjligt att ta sig dit sjövägen från Brtigge.'*^ Som tidigare antytts var detta städer där man tillgodogjort sig mycket av den för tiden unika italienska expertisen ifråga om handel och bankväsen. I källmaterialet, särskilt i notariatregistren, finns mängder av belägg på växelaffärer mellan köpmän från Barcelona, Narbonne och Montpellier. De båda sistnämnda städerna låg liksom Avignon, där påvarna residerade sedan 1309, mycket strategiskt i förhållande till å ena sidan Medelhavsvärlden med Levanten och å den andra Nordeuropa, och i ett något snävare perspektiv i förhållande till å ena sidan Flancfern-England och å den andra Norditalien, 1300-talets mest urbaniserade och industrialiserade regioner. Sett ur kommunikationssynpunkt låg de mitt emellan. Montpellier, som lydde under kungarna i Aragonien och Mallorca, var fram till digerdöden den i flera avseenden viktigaste staden längs hela Medelhavskusten mellan Genua och Barcelona. Redan i slutet av 1200-talet hade staden haft 30-40 000 invånare. Få städer i Västeuropa utanför Italien torde ha varit så kosmopolitiska som denna köp- och universitetsstad i Languedoc. Somsäte för påvehovet var också Avignon — med ungefär lika stor folkmängd på 1300-talet — ett betydande ekonomiskt och finansiellt centrum.’' ' Rcnouard, s. 146 t. ''' l örft ai;ninj;.ir om ev. komplctter.mde m.iterial i Montpellier.s st.idsarkiv och i arkiven tör departementen Ande (i Carea.ssonne) oelt Herault (i Montpellier) har inte ^ett något positivt resultat, trots att det i nagra tall tmns tidiga notariatregister. Noteras kan att Folkvin i Narbonne toreträddes av en skomakare och värdshusvärd med ett itahenskklingande namn. Enligt Renouard spelade värdshusvärdar, ofta av italiensk börd, vid denna tid en speciell roll som lokala representanter tiir de lombardiska handelshusen (a.a. s. .S2). En notis, som vittnar om att man tran Spanien, i varje fall från Kastilien, tog sig till Flandern hade sjö- och landvägen, finns i Hakan Håkanssons saga. Där berättas hur efter den norska prinsessans bröllop (se not 4) nagra av hennes följeslagare valde att segla med en kogg medan andra, däribland biskop Peter frän Hamar, tog landvågen och »kom något senare». -Hakonar Siiga Hakonarsonar», Det Aruaniagthvanskc Haandskrift 81 A Fol. (Skdlholtsbok yngsta)., utg. av A. K|.vr N F. Holm-Olsen, 1\’, Oslo 1947, s. 676. K. F. Reyerson, Business, banking andfinance in medieval Montpellier, Studies and texts 75. Pontifical Institute of Medieval Studies, Toronto 1985. Om förbindelserna med Narbonne oeh Barceltina se sårsk. s. 16, 43 och 120 t. Omde batla städernas folkmängd, se Reyerson a.a., s. IX ff. och Renttuard a.a, s. 100. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=