70 Avignons stora betydelse som centrum låg naturligtvis på ett annat plan. Med det fasta grepp påvemakten hade skaffat sig över den kvrkliga förvaltningen inomhela kristenheten blev upprepade besök — personliga eller genom ombud - i Avignon ett krav för kyrkans folk på många nivåer inomhierarkin. För att uppvakta i olika frågor och bevaka ärendenas gång i kurian och kammaren hade de svenska biskoparna och domkapitlen liksom kungen ombud stationerade där, ibland i åratal. Utan att fördjupa sig i detta stora ämne kan man i var)e fall anta att de båda svenskarna haft goda chanser till sällskap med landsmän, när de drog söderut från Briigge. Belysande är att inte mindre än sex svenskar från skilda stift, däribland kungens kansler, fanns på plats vid uppsalakaniken Arvid Karlssons dödsbädd, då han 1340 upprättade sitt testamente i Avignon. Av de kreditorer som däri blev ihågkomna hörde flera hemma i Montpellier, där han hade studerat vid universitetet samtidigt som han uppvaktat omämbeten i kurian.-" Utöver det Barcelonabrevet har att meddela är ingenting bekant om de två svenskarna.--^ Sannolikt har de inte varit ensamma utan haft ett mindre tölje med sig på färden. För skötseln av de ömtåliga fåglarna bör falkenerare ha ingått i sällskapet. Försedd med en hätta över huvudet fraktades en falk bäst sittande på falkenerarens handskbeklädda hand. Det talas vid ett tillfälle om falkar som burits från Lybeck till Venedig. Ordalagen i 1345 års dokument — »falkar som vi fört från vårt land» — behöver inte nödvändigtvis innebära att det skulle ha varit i Sverige fångade falkar, rent av f)ällfalkar från norra Dalarna och Orsa, som man hade med sig till Barcelona. Tvärtom utesluter formuleringen knappast mö)ligheten att det nu, likaväl som 1347, då påven fick vita falkar, rörde sig om falkar från kung Magnus norska rike. För de på Vestlandet fångade falkarna och framför allt de falkar som kom från Island var Bergen både uppsamlingsplats och utskeppmngshamn. Ett fehirdens, alltså den kunglige skattmästarens, förråd av falkar på kungsgården där omtalas 1337.-'' Brevet upplyser inte om hur många falkar det var, men att döma av det som är känt om tillgången bör fåglarna nog ha räknats i ental snarare än i tiotal.-^ -- 134C 19 12 Avignon {DS nr 3532) ocli H. Schiick, F.cclcsia littcopcrim. Studier oni ImlcopinpshyrFan under medeltiden och CJustuz- Vuau, Stockholm 1959, s. 494 t. Orsa socken är tidigast belagd 1325 15/4 (i vidimation 1456 19/9, Diplomuturium Dalekurlieurn 1, 1847, nr 13) och 1325 26/7 (orig. perg., DS nr 2525). 1 ilet senare brewt omtalas en herr C3lov, som är kyrkoherde i Orsa. h.nkbping Iramträder Iran mitten a\ l20C-talet som kopst.nl. Se S. l.jung, [inköpings studs historia 1, I.und 1963, och J.-H. (lustatsstni, k.nkopin^, Medeltuisstaiien 12, Stockholm 1979, s. 1C t. Se art. -Falkar■>, KL 1\ . Bernstrom antar där att den skandmasiska tiälltalken p.g a. tiansportproblem inte skall ha utn\ tt|ats särskilt mvcket (sp. 145), men här kan bristen pa kallnotiser vara vilseledande. Ang. l3ergennotisen, se brev 1337 3 1 1 (D\ \'lll nr 96; se även nr 99 och A’eg. .\'orv. V, nr 64 av samma dag'. 1 de i not 1 1 antbrda breven talas om 30 utlovade talkar, av vilka 2-3 uppbringats; se aven i not 24 antorda belägg. 1 sitt brev till Henrik 111 i F.ngland 1224—1225 berättar kung Makan att han :s
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=