67 2. Den svensk-norske kungens falkregale. De nordiska kontakterna med Medelhavsområdet på 1300-talet jakt med falk och allt som därmed sammanhänger är ett stort ämne, vilket det inte finns någon anledning att gå närmare in på här, i synnerhet inte som litteraturen på området är omfattande/'^ Falkarna representerade stora ekonomiska värden och fångsten hade därför tidigt blivit kungligt regale, som åtminstone i Norge också ärkebiskopen hade del i.‘' De mycket dvrbara äkta laktfalkarna, de s.k. gerfalkarna, var makt- och statussvmboler, ofta förbehållna majestätet ensamt. Gåvor av falkar till främmande furstar spelade en stor politisk roll. Ovan har redan talats omvita falkar, som Magnus Eriksson sänt påven.Det rör sig här om exemplar av de vita grönlandsfalkarna, som mest fångades på Island. Där fångades också den stora, grå islandsfalken. I de norska och svenska fjällen häckade den skiffergrå skandinaviska jaktfalken. Den kanske vanligaste jaktfågeln var pilgrimsfalken, men den gavs i regel inte i furstegåva, då den till skillnad mot nyss nämnda, exklusivt nordiska arter kunde fångas också på andra håll i Europa. Med just pilgrimsfalken har de många skandinaviska ortnamnen med falkanknytning och falklägesbeläggen — vare sig nu själva fångstplatserna eller avgiften för rättigheten att få utnyttja dessa har avsetts — haft att göra. Tilläggas kan att falkarna inte lämpade sig för jakt i Norden, eftersom de krävde ett öppet landskap. Här användes andra jaktfåglar, främst hökar. »Hök» var långt fram i tiden ett samlingsbegrepp för olika slags )aktfåglar. Åtskilliga notiser om falkgåvor eller handel med jaktfalkar finns i engelskt räkenskapsmaterial och norska diplom. I några av de sistnämnda figurerar en Raymundus de Lamena. I ett till 1340 daterat brev från biskopen i Bergen till kung Magnus heter det att Ravmundus på grund av brist på falkar inte har kunnat få fler än 2—3 stvcken från kungsgården och därför inte har kunnat uttöra kungens ärende. 1 ett annat, daterat till 1341, skriver samme biskop till sitt '' I-ur töljando cncrsikt sc - när inte .inn.it .inges — .irt. »l-.ilk.ir» .iv J. Bernströni ni.tl.. Kulturhtstonskr lexikon för nordisk medeltid (KL) I\', 1939, sp. 142-154; sc även .irt. »I-.ilke- tig liogej.igt», KL I\’, "Htik.ir" oeli >>|.iktl.igl.ir», KL Vll, 1962. Se även belägg i K. b. Stklerw.ill, Ordbok btver ivettska medeltuhipruket med siippl., l und 1S84-1973; »t.ilker», »t.ilk.iläglie». Det li.ir inte v.irit nuijligt .itt muni r.inien trir denn.i begräns.ide uppgitt utti\ tt|.i Cj. Til.inders stor.i btik- ueli ni.inuskriptsaniling i Kungliga Biblioteket (oni denne som expert på medeltida jakt, se nekrolog i \ H.\Å:i årsbok 1974, s. 37 t.). ' .-Xrt. »balkar» (Norge) as t). Bo, KL 1\’, sp. 131. Jtr brev 1374 9 3 (DS X nr 319), varav tramgar att ärkebiskop Birger i Uppsala har bett Bo Jonsson (Grip) omfalkar fran den finska riksdelen, som denne troligen hade ett slags bverliögliet över (B. britz. Hus, Lind oeh län 2, Stockholm 1973, s. 12C). '■ tåni falkar som via Gtitl.ind kom till ri ska G>rdens stormästare i M.irienburg, se räkenskapsnotis 1400 23/12. Das Marienburger Tresslerbucb der Jahre 1.09-1409, ed. E. Joachim, 1896, s. 104.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=