135 blomstringstid under det 17:e århundradet under sina sista 150 år underhållits mer med konstgjord andning än levat av egen kraft. Ärkebiskop Brilioth skriver'"*"* att han beklagar den långsamhet med vilken den uppenbara kyrkophkten, såsom den varit utformad, förvittrade, eftersom den omintetgjort varje försök till en »inomkyrklig, evangeliskt motiverad kyrkotukt, vilken är oundgänglig i en församling». Priset för kyrkophkten blev med andra ord mycket högt, icke minst för kyrkan. 5. Sammanfattning och diskussion Vi har nu översiktligt föl)t utvecklingen av den uppenbara skriften från reformationstidevarvet fram till mitten av förra århundradet. Vi har kunnat iakkta hur detta institut som vid reformationen mer eller mindre av en slump blev kvar i den svenska rättsordningen ändå kom att behålla (och under det följande århundradet t.o.m. stärka) sin betydelse, samt visa sig vara synnerligen seglivat i ytterligare ett och ett halvt sekel. Olaus Petri var somvi sett entydigt negativ till varje tanke på kyrkliga straff, och även till tanken att behålla ett systemav kyrkoplikt liknande det medeltida, evangeliska förklaringar eller ej. Olaus Petri var emellertid radikal i sin ståndpunkt, så radikal att han ofta, t.ex. i denna fråga, fick cfåligt gehör för sina åsikter bland såväl prästerskapet som hos konungen. Mitt intryck är, att det svenska reformatoriska händelseförloppet förlöpte alldeles för mjukt för att ge någon riktig grogrund för alltför drastiska omvälvningar.'"*^ Den dominerande orsaken till detta torde vara Gustaf Vasa själv, som verkade som en i högsta grad modererande kraft i allt som mte direkt hade att göra med kronans rent ekonomiska intressen. Efter Västerås riksdag 1527 var loppet egentligen kört för den fraktion som verkade för kyrkopliktens avskaffande eller reformering.'"**’ Den man som definitivt avgjorde frågan om den uppenbara skriften och kyrkophkten var Laurentius Petri. I och med att KO 1571 stadfästes och trycktes, fanns ingenting övrigt att tillägga, såframt det gällde inskränkningar av de där stadgade brotten. Vi ska även komma ihåg att kyrkoordningens regler endast utgjorde den slutliga bekräftelsen på vad som för Laurentius Petris del uppenbarligen hade vant klart åtminstone secian 1533, då han författade sin kommentar till Västerås ordinantia. Laurentius Petris kommentarer om själva plikten verkar på något sätt ha en anda av smått skamsen bortförklaring. Denna tendens har dock försvunnit i som förut Icg.u 24 \ Exconinnuticatto minor med kr.tv p.i enskild skrift oclt .tvlösninj; för de brott under uppenb.tr skrift, kvarstod dock framtill 19 IS. Brilitttli 1946, s. 284 f. Se t.ex. Roberts passim. J.tj; talar alltsa bitr om plikten, d.\ .s. hoten, inte om 245 24b den uppenbara skriften, d.v.s. hekininelsen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=