136 nästa verk som intar scenen, 1575 års Nova ordinantia ecclesiastica, vilket främst torde sammanhänga med att upphovsmännen till detta verk inte skämdes för att anknyta till den förreformatoriska traditionen. Nova ordinantias ande kom sedan att mer eller mindre direkt sväva över 1600-talets talrika kyrkoordningsförslag, men trots allt bör man hålla i minnet att det var KO 1571 som förlöste NO:s regler omden uppenbara skriften. Det var heller inte dessa delar somvar orsak till att NOutrensades efter Tohan III;s död. Under 1600-talet kämpade kyrkan på två fronter, dels mot kungamakten för sin självständighet, och dels för en enhetlig religion. Den uppenbara skriftens roll som verktyg i ortodoxins konformitetssträvanden är nog den mest framträdande, men även på det förstnämnda området hade institutet sin betydelse. Kyrkoplikten spelade en roll som hävdande av kyrkans självständighet gentemot den världsliga makten. Detta är främst synligt i de kyrkoordningsförslag som producerades av prästerskapet under detta århundrade, vilka ju i och för sig inte rönte speciellt stor framgång i praktiken, men somillustrerar den kamp ur underläge somkyrkan förde under hela enväldet. Fr.o.m. 1700-talet existerade reella »hot» mot den enhetliga religionen, i form av pietism och spirande frikyrkor, men vdket var egentligen hotet som 1600-talets kyrkomän uppenbarligen så kraftigt kände, och som bidrog till att Sverige under större delen av 1600-talet komatt utgöra ett såväl kulturellt som intellektuellt slutet samhälle? Det kan väl knappast i verkligheten ha varit någon allvarlig yttre påverkan man fruktade, trots att stormaktstidens landvinningar innebar att en mängd nya folk inordnades under svenskt styre. Problemet synes bekant från nutida totalitära staters stränga kontroll av sina medborgare och hänsynslösa förföljelser av dissidenter. Problematiken är inte lättbegriplig, och svaren knappast helt logiska. Vi lämnar därför denna fråga, dock med följande ledtråd: En för förståelsen av kyrkoplikten relevant tanke, som förekommer från urminnes tid fram till åtminstone 1700-talet, är uppfattningen om nödvändigheten att straffa brottslingar och syndare här på jorden (förvdsso blir de straffade efter döden), då annars Guds straffdom kommer att träffa alla, i formav sjukdomar, missväxt, krig och annat elände. (I alla kyrkoordningsförslag fr.o.m. NO tas denna tanke upp.) Detta är kanske något man bör bära i minnet, när man studerar äldre tiders rättsuppfattning. Det »evangeliska uppvaknandet» under 1700-talet skedde, som vi sett, anmärknmgsvärt mycket tidigare inom juristkåren än inom prästerskapet. Vad detta exakt berodde på är väl inte helt klarlagt, men en del uppslag har redan givits i det tidigare resonemanget om kyrkans självständighetsdrift. En annan anledning skulle kunna vara att juristerna, som ofta hade bakom sig utlandsstudier, eller åtminstone sannolikt umgicks i mer »internationella» kretsar än prästerskapet, tidigare kom i kontakt med nya idéer. Någon speciell skillnad i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=