131 bekänna sin synd. Svedberg påtalade dessa missförhållanden redan under 1700talets första decennium, och försökte förgäves 1717-18 påverka Karl XII att avskaffa pliktpallen, åtminstone för horsbrott. Han försökte även att påverka 1723 års ecklesiastika deputation att ersätta den uppenbara kyrkoplikten med böter och enskild skrift.Längs samma linjer resonerade Nils Grubb i sitt memorial till 1723 års riksdag. Kyrkoplikten, säger Grubb, har så urartat, att den mest tjänar till Guds namns missbruk än till något annat. Av alla de syndare som inför honom undergått uppenbar skrift, har Grubb inte sett en enda, som visat ens sken av botfärdighet, och ändå har han varit tvungen att absolvera dem, »hwilket en rättsinnig präst icke utan hjärtats ängslan, grämelse och samvetsångest kunde göra.» Grubbs m. fl. protester gav upphov till ett betänkande från justitiedeputationen (29.5. 1723), på vilken prästeståndet avgav ett argsint svar (12.6. s.å.), vilket, förutom en dos förtal mot Grubb personligen, uppvisade ett kompakt motstånd mot tanken på kyrkopliktens avskaffande.*’^ Bl.a. skriver man: »Man Id.v.s. prästeståndet. Min anm.] nekar icke, att de enfaldige hålla kyrkoplikten för ett straff, och må de väl hålla, så vida de därmed kunna afskräckas ifrån synden och disciplinen hellre skärpas än afskaffas Prästerskapet tog i sin iver till litet i överkant, då det i sitt passionerade försvar av den uppenbara kvrkoplikten kategoriskt tog avstånd från varje tanke på böter som alternativ till kvrkoplikten. Just detta fanns ju faktiskt redan för vissa fall stadgat i KL 9: 4 (vilket också Grubb påpekade i ett försynt svar på kritiken). Vid riksdagen 1792 och jubelfesten i Upsala året därpå kan man märka en omsvängning i prästerskapets syn på kyrkodisciplinen. Den gustavianska tiden hade inneburit att initiativet till en (av prästerna oönskad) kyrkolagsreform flyttades från ständerna till konungen, som inte var värst intresserad av frågan. Följaktligen kunde prästerskapet känna sig betydligt lugnare än under frihetstiden, då kampen mot de tre övriga ståndens reformiver upptagit den största tiden. I stället för de olika stadgar omkyrkodisciplinen, somtidigare upptagit prästernas intresse, sköts i fråga omknstendomsförsvaret alltmer reformer rörande gudstjänsten, förkunnelsen och undervisningen i förgrunden.**''^ Det skulle dock dröja innan dessa nya vindar fick något direkt genomslag i lagstiftningen. I en samling av kyrkoförfattningar, sammanställd 1813,^^“^ finns följande stadganden angående kyrkoplikt: — Brottslingar benådade till livet skall undergå uppenbar kyrkc'iplikt, utomi Tottie s. 163 tt. Wcrnicr.intx 1903 s. 109-202, s. 1 76 f. Prästeståndets svar aterj;ivet in extenso i Wermcrantz 1903, s. 178-181. C3vanstaende tva stveken bvgger pa tramställningen i Rehnberg s. 180 tt. Samling at törfattningar tieh Stadgar Kvrkolagen at är 1686 . 12h . » 226 22 228 j29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=