130 4.3. Kyrkopliktfrågans vidare utveckling under 1700-talet Vid den följande riksdagen, år 1741, hade flera riksdagsmän samlat sig till ett nytt angrepp mot kyrkoplikten. Främst av dessa var vice presidenten i Göta hovrätt Henrik Hammarberg (sedemera president i Svea hovrätt) och landshövdingen Lars Johan Ehrenmalm. Bägge vände sig främst mot pliktpallen, men Ehrenmalm kritiserade även kyrkoplikten som sådan, med mycket »moderna» argument, såsom t.ex. att den yttersta orsaken till brottsligheten var den rådande fattigdomen. Denna var alltså enligt Ehrenmalm orsak både t.ex. till stöldbrott, men även till att unga människor inte hade råd att gifta sig, utan idkade lösa förbindelser med åtföljande fosterfördrivning i bästa fall och laster som tidelag o.dyl. i värsta. En sammanfattning av aktuella argument för pliktpallens avskaffande står att finna i lagkommissionens yttrande på justitiedeputationens begäran.’"^ Kommissionen upprepade de förslag som lagts vid tidigare riksdagar om pliktpallens avskaffande för horsbrott och ikraftträdande av MissgB 55 kap. 5 § om böter till kyrkan. Efter en kompromiss med deputationens prästerliga ledamöter avskaffades så genom KF 18/11 1741-’' först provisoriskt, men senare permanent, pliktpallen för lönskaläger och enkelt hor. Det är detta beslut som så storslaget benämndes »pliktpallens avskaffande». Beslutet berörde mte andra fall än just brott mot sjätte budet, men eftersom »pliktpall» var synonymt med »kyrkoplikt» vid denna tid, uppstod både hos domstolar och kyrkliga myndigheter tveksamhet om vad som nu skulle gälla. På förfrågningar svarade emellertid kungl. maj:t att kyrkoplikten skulle fortgå somförut, utomi de fall somnämnts i 1741 års förordning.--- Det bör påpekas, att det alltså var domstolarna som hade att förordna om enskild skrift och avlösning i de mål somupptogs i 1741 års förordning. Pliktpallen användes alltså precis som förr med ovannnämnda undantag. Som nämnts tidigare i framställningen var nu stöld det vanligaste kyrkopliktsbrottet, och, somThomson--■* visat, började mot 1700-talets slut den mångomstridda möbeln att benämnas »tjuvpall». Bland prästerskapet hade under hela 1700-talet röster höjts mot kyrkoplikten i den formden fått, men dessa personer fick litet genomslag för sina åsikter. Bland de mest namnkunniga av pliktpallens kritiker var biskopJesper Svedberg och prosten i Umeå, Nils Grubb. Den förre protesterade bl.a. mot att man i praktiken åsidosatte KL genom att absolvera även de som icke visade några som helst tecken till botfärdighet, ja ibland t.o.m. sådana som vägrade att 22i Avsnittet bvgger främst pa Thomson 1967 s. 33-43. R 2771, RA. Ibid. W'ilskman s. 389, 1039, 1040 f. Thomson 1967 s. 42. .^.,1. s. 42. :2Z 22\ 22} ::4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=