2 1. Inledning Vid försöken att förklara frihetsstraffens utveckling dominerar reformansatsen,' såvida framställningarna inte inskränker sig till att enbart beskriva historiska förlopp.- I reformansatsens spår tolkas frihetsstraffens historia och straffens historia överhuvud som en process av fortlöpande humanisenng. Betydelsefulla personer framstår somutvecklingens drivkraft. Kunskapsintresset inriktar sig framför allt på idéhistoriska analyser. Att tolka frihetsstraffens utveckling utifrån ett reform- eller humaniseringsperspektiv torde dock vara föga fruktbart. Christie-^ har påpekat att det inte är nödvändigt att göra några humamtetsantaganden när man vill analysera straffens historia. Han skriver: »Oytc can [...] regard the strugglefor penal reforms as a continuous series of efforts to bring criminal punishment into accordance with the basic values that at any particular time are recognized by articulate pressure groups in the community. The values alter with thepassage of time, but one need not introduce any presumptions as regards increasing — or diminishing — humanity.» Därutöver leder reformansatsens värdeladdning allt för lätt till att egna tidsbundna värderingar, ideal och tänkesätt projiceras på det historiska skeendet"* och de stora männens gärningar applåderas utan att det förklaras, varför dessa män just i den ena eller andra epoken kunde bli stora. Den sociala kontexten tillmäts - omalls — endast underordnad betvdelse.^ 1.1. Sociologiska ansatser Avgränsat från de idéhistoriska ansatserna finns en rad sociologiska förklaringar. 1 enlighet med den sociologiska traditionen sätts därvid frihetsstraffens utveckling i samband med andra sociala fenomen. Vilka som väljs varierar — inte oväntat - med författarens utgångspunkt. Frihetsstraffens tillkomst har exempelvis förklarats med utvecklingen av kapitalistiska*’ eller industriella^ produktionsformer; med förhållanden på arbetsmarknaden'* eller uppkomsten av en ny arbetarklassmed sammanbrottet ' Se t.ex. Wieselgren lS9_i, .Arner 1963 s. 162, Frikssmi 1967. Allmänt även Kekkonen-ä lik.mv.is 1983 s. 159 tt.. Amark 1985 oeh Spierenbur;,; 1987. rena be.skrivningar st\ rs .självtallet av teoreti.ska antaj^anden. ' 1968 s. 162. Men se oeksa Garland 1990 ss. 213 tf. ■' Korn-MeCorkle 1959 s. 365 tt., .\mark 1985 s. 153. Haterkamp-Lautmann 1975 s. 244. Melossi 1974. Ignatiett 1978. Rusehe-Kirehbeimer 1968, Snare 1977. Miller 1980. - Även
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=