125 vilken omfattning det var denna praxis som Kodifierades genom de kungliga förordningarna (vilket torde vara troligt i många fall) är inte helt utrett. Liksom tidigare dömde kungl. maj:t regelmässigt brottslingar som benådats till livet att undergå kyrkoplikt.'**^ Detta torde vara det förnämsta exemplet på att domstolar uppenbarligen kände sig fria att meddela domar utan förankring i skriven lag. Jämsides med den uppenbara kyrkoplikten blomstrade den lokala kyrkodisciplinen. I den redan omtalade stadgan om eder och sabbatsbrott är det främst på det lokala planet somkyrkotukten handhas. Sockenprästens ställning somförsamlingens mäktige ledare befästs, och sockenstämman får under denna tid gradvis alltmer ingripande maktbefogenheter. Förutommöjligheten att utdöma böter får sockenstämman vid 1600-talets slut även stocken till sitt förfogande, inledningsvis i huvudsak för minderåriga, men från 1714 även »uti sådana mål, somicke äro uti lagen med något utsatt straff egentligen ansedde eller så grove att de änteligen böra domarens utslag hemställas». Denna den lokala kyrkotuktens utveckling under tiden från 1686 och några decennier framåt har ett direkt samband med den uppenbara kyrkoplikten såtillvida, att den förra i viss mån tycks ha utvidgats på den senates bekostnad. Flera av de lindrigare brott som 1600-talets olika KOF lade under uppenbar skrift underställdes nu istället sockenprästens domsmakt. 1S8 189 4.2. Kyrkoordningsförslaget 1731 och 1734 års lag 4.2.1 Stora lagkommissioneti Behovet av en ny allmän lag hade mot slutet av 1600-talet varit trängande i tvåhundra år. Vid riksdagen 1672 yttrade riksrådet Rosenhane att lagen »hade utseendet av en sönderbruten marmorvägg, lappad med små gråstenar.»I december 1686 började så till sist den s.k. stora lagkommissionen sitt arbete på det som skulle bli 1734 års lag. Kommissionen tog visserligen hänsyn till KL, men kände sig på intet sätt bunden av dess stadganden. Fram till 1720-talet utgick man från att kyrkoplikten skulle bibehållas.'^' En följd av kommissionens tillblivelse var att det för de lägre domstolarna blev allt svårare att få auktoritativa utlåtanden från högre ort i osäkra tillämpningsfrågor. Ofta fick man nö)a sig med kungliga svar av innebörden att frågan ej kunde besvaras innan lagkommissionen behandlat området.'"^- is:' Thomson 1960 s. 103. A..1. s. 106. KR 25.3.1714, i VCilskm-in, I, s. 632. Hatström 1973 s. 171. Thomson 1960 s. 102. Pä detta vis besvarades t.ex. till en början frågan om tjuvars kyrkoplikt (KR 4.7.1689) och ompliktpallens användning till annat än horsbrott. ISS 189 I9C
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=