124 inte precis i något vacuum, men gav upphov till en viss osäkerhet bland såväl domstolar somkyrkomyndigheter. Det enda brott som i KL nämns i kapitlet omuppenbar skrift är lönskaläger. 1614 års kyrkohandbok hade också formulär för »lösekonors» upptagande i församlingen efter att de fött oäkta barn. Några anvisningar om hur andra brottslingar skulle återupptagas fanns ej förrän den nya handboken kom 1693, då formuläret utvidgades till att få en mer allmän giltighet.'*' I övrigt skall enligt KL kyrkoplikt utdömas i följande fall: Vid försummande av dop i rätt tid (3 kap 2 §), vid barnkvävning (3 kap 13 §), vid härbärgerande av eller ätande och drickande med bannlyst person (10 kap 3 §), vid bannlysts återupptagande i församlingen (10 kap 4 §), i händelse av dödssjuk bannlysts tillfrisknande efter mottagande av kommunionen (10 kap 5 §), för den som drucken, oskriftad eller av prästen varnad försöker deltaga i kommunionen (11 kap 9 §), samt för den som trolovat sig med två personer (15 kap 16 §). Med anledning av ovanstående kan man notera åtminstone ett intressant faktum: I KOF 1685 hade all kyrklig jurisdiktion fått stryka på foten. I KL är visserligen världslig jurisdiktion huvmdregeln, med ett undantag, nämligen barnkvävningen, vilken det fortfarande tillkom kyrkan att hantera. Tillkomsten av KL innebar emellertid inte att vissa äldre fristående statuter upphävdes. Således tillämpades t.ex. 1665 års stadga om eder och sabbatsbrott (ersatt av en ny, i stort likalydande, år 1687),'*’ vilken bl.a. föreskrev kyrkoplikt för svordomar i kyrkan (5 §). I december 1686 utfärdades en stadga om slagsmål, oljud och förargelse i kyrkan,'*^ där kyrkoplikt föreskrevs för fylleri och slagsmål. Först år 1697 fastslog en kunglig resolution att även lagvunna tjuvar skulle stå kyrkoplikt, vilket definitivt var en kodifiering av praxis.'*’’ Stöld blev sedan det vanligaste kyrkopliktsbrottet ända framtill 1855. KL:s neutrala formuleringar gav upphov till ett omfattande utfärdande av kungliga brev och förordningar, vilka gradvis byggde upp en kodifierad grund för den uppenbara kyrkopliktens tillämpning. Denna utveckling pågick kontinuerligt fram till 1800-talets mitt. I början var det dock glest mellan bestämmelserna, och domstolarna var utlämnade till att bygga upp en egen praxis. I 184 186 ISl Pleijel s. 93. Stadgan tryckt som bihang till KL s. 437. Stadgan tryckt som bihang till KL, s. 449. Resolution pa prästerskapets besvär 1697, i Stiernman 1733, s. 2135, S §. I samtliga KOF från NOtill 1682 fanns tjuvar, eller åtminstone »grova tjuvar», med i uppräkningen över dem som kvalificerade för uppenbar skrift. I och med KOF 1685 blev det en tippen fraga, omvilken cfet racfde delade meningar i rådet. Thomson 1960 s. 104. Pleijel s. 93. 1S6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=