107 Under Georg Normans tid som kyrklig superindent förlorade biskoparna mycket av sitt inflytande över den uppenbara skriften.*^ Om den världsliga lagen stadgade uppenbar skrift, skulle landshövdingen eller konungens fogde vidarebefordra ärendet till poenitentiarius för handläggning. I andra fall decentraliserades handläggningen till prostnivå.Genom KO upphörde denna skillnad, och alla mål föll under poenitentiariens handläggning.^^ Den uppenbara skriftens yttre förlopp i KO 1571 följer helt tidigare regler närmast stadgan för pastorer från 1551, som i sin tur är trogen medeltida förebilder. Man kan urskilja sex delar i akten: 1. Poenitentiarius möter brottslingen vid kyrkdörren, utfrågar denne om brottet och försöker fastställa ombrottslingen känner någon »allfuarligh ånger och ruelse» för sin gärning. För att akten ska kunna fortsättas måste femvillkor vara uppfyllda, nämligen a. brottslingen bekänner gärningen, b. han bekänner att brottet var illa gjort, c. han måste ha förlikts med målsäganden, omsådan finnes, d. han måste ta avstånd från dylika gärningar, och e. han måste förklara sig villigatt undergå den plikt somlägges på honom. 2. De närvarandes bön för den skriftande, och dennes bön om förlåtelse. Laurentius Petri avsåg just en dylik förbön enligt medeltida mönster. Snart nog fick denna del av skriften dock snarare karaktär av den skriftandes egen syndabekännelse och bön omförlåtelse. 3. Poenitentiarius håller ett »tröstetal ur Skriften» till syndaren. Flera exempel på dylika orationer med lämpliga bibelcitat finns bevarade av Laurentius Petris hand. 4. Den skriftande tillfrågas om sin »tro». Meningen med detta är oklar. Antingen avses sådana trosfrågor som t.ex. ingick i det medeltida sjukbesöksritualet och upptogs i flera reformatoriska kyrkor, eller också, vilket t.ex. Andrén anser troligast, frågan om den skriftande tror att prästen (poenitentiarien) har fullmakt från Gud att avlösa synder. 5. Härpå följer själva absolutionen. Inget fastställt formulär finns i KO, utan det stod prästen fritt att använda vilken formula han önskade. Exempel finns både i tidigare och senare litteratur. 6. Slutligen följer påläggandet av själva plikten. Syndaren skall, som framgått tidigare, undervisas om pliktens natur. Laurentius Petri betonar omöjlig84 Eller, omman ska vara petig, biskopar och ordinarii. Jmf. Stadgan för pastorer i Kjöllerström 1940. Andrén s. 307 f. Under tiden 1557-1568 existerade inte prostämbetet (Thomson 1960, s. 31). KOF 1561 räknar följaktligen inte med det, vilket däremot KO 1571 gör. Med undantag för brytande av kyrkofrid, där biskopen skulle utforma botgöringen, varefter akten sedan ombesörjdes av prosten. (Andrén s. 308). Andrén s. 310. Jmf. Stadga för pastorer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=