106 anpassade det, när han ansåg nödvändigt, till reformatoriska tankegångar/^ De synder som enligt KO är föremål för uppenbar skrift är alla medeltida biskopliga reservatfall, och pekar således än en gång på biskopsämbetets och stiftsförfattningarnas betydelse för den uppenbara skriftens fortlevnad/* Laurentius Petri får emellertid svårigheter att från en evangelisk utgångspunkt förklara själva plikten, botgöringen, vilken som vi tidigare sett var ganska hårt historiskt belastad. Plikten är ett straff, omdetta hyser Laurentius Petri inget tvivel. Den skriftande skall undervisas omatt plikten är » een församlingenne, nestan sådana som then then sigh förbrutit haffuer pålagd, med hectelse, fridlöso, peningaboot etc. På thet både han sielffuer och andre skola ther aff haffua en wårdnagla.» timelig Kyrkio-nepst eller boot genom huilka han sig förlijkar medh someffter werldzlig lagh warder enom Dylika uppfattningar går ju uppenbart stick i stäv med den av såväl Luther, Melanchthon och Olaus Petri mycket klart uttalade uppfattningen att alla vttre straff skulle vara den världsliga maktens ensak. Den andliga makten skulle ju utövas genom evangeliets förkunnelse och sakramentens administrerande sinc vi corporali. Ärkebiskopen förklarar detta kvardröjande kyrkliga tvångsregemente både i KOF 1561 och i KOmed att det bästa visserligen vore omall sådan plikt kunde bortläggas, och syndaren rätt och slätt avlösas, men att det just i Sverige finns några »synnerligha orsaker» till att man tills vidare bör behålla den, nemligha, then stora öffuerdådigheet och sielffswold, som man her så gott somalment gör sigh til at synda, ther aff at swerdet icke så bijter somwel behöffdes [min kurs.], må hon så fierran wäl bliffua ».*° Theslikes tienar ock samma plicht ther til, at hans lydachtigheet och sanna bättring må kunnogh warda, allom til förbättring, såsom hans synd och last tilförenne kunnogh war mongomtil förargelse.»**' »— Den senare tanken om syndarens förlikning med församlingen är inte ny, utan förekommer t.ex. både i Laurentius Petris kommentar till Västerås ordinantia 1533 och i Vadstenaartiklarna från 1552.*' Brilioth*^ kommenterar med anledning av ovan redovisade uppfattningar, att sammanblandningen mellan kyrklig och världslig tukt snarast tog en större omfattning inomde lutherska statskyrkorna än under medeltiden. Det Laurentius Petri inte medtog av medeltida föreskrifter har redan delvis kommenterats. Främst bestod hans bearbetning av »evangeliska» kommentarer till stadgandena, för att de skulle få rätt innebörd. Brilioth 1946 s. 280. KO 1571, s. 78. A.a. s. 76. Se även Örebro kyrkomöte, SRA I, s. 119. KO 1571, s. 78. Andrén s. 305 f. Vadstenaartiklarna tryckta i Kjöllerström 1940, kommentaren till Västerås ordinantia tryckt i Thyselius 1841, s. 86 ff. Brilioth 1946 s. 278.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=