103 2.1.3.1. Förarbeten till kyrkoordningen 1571 Den ursprungligen mycket toleranta reformationsrörelsen^’ resulterade snart i en oönskad liturgisk pluralism.^-’ Gustaf Vasa var dock mycket försiktig med att utfärda några bestämmelser eller restriktioner. De radikala reformrörelserna i Tyskland avskräckte emellertid,och ärkebiskopen Laurentius Petri fick under 1530-talet t.o.m. flera ganger av konungen mottaga uttryckliga förbud mot att genomföra några reformer.^"’ År 1540 ändrades dock allt detta drastiskt. Gustaf Vasas nye rådgivare Georg Norman var övertygad om nödvändigheten av en enhetlig religion för att undvika landets splittring. Ett kungligt mandat om reformation i lära och ceremonier utfärdades, Norman utnämndes till superintendent över kyrkan,'’^’ biskopsämbetet avskaffades,^^ och behovet av en kyrkoordning blev trängande. Norman arbetade på ett eget förslag, men hade inte hunnit så långt då han 1544 avlägsnades från sitt ämbete. På riksdagen i Västerås 1544 fastställcfes så den evangeliska läran som rikets religion. Med samma iver som Gustaf Vasa omkring 1530 hade försvarat den kungliga toleransen, förfäktades 1544 konungens befogenhet att påbjuefa och genomföra en reformation i lära och kult.^*^ Laurentius Petri utnämndes 1531 till ärkebiskop. Han arbetade parallellt med Norman på ett eget förslag till kyrkoordning. Detta förelåg i färdigt skick 1546.^° Samma år tillstyrktes det av rådet, men konungen visade inget intresse av att stadfästa det (eller, för den delen, något annat). Förklaringen härtill är sannolikt att konungen icke önskade någon KO. Han föredrog att själv bestämma från fall till fall.^' En reformatorisk idé som slagit rot hos Gustaf Vasa Hnl. Kjöllerström .insåg bade Gustaf Vasa ocb reformatorerna under 1520- och 30-talen att var och en fritt skulle ta besluta vilken lära han ville bekänna sig till. K|dllerström 1971, s. 201—206. ''' I-.xempelvis tillämpades etter 1536 tre, eller t.o.m. fyra, olika mässordningar parallellt i riket. Kjöllerström 1971 s. 203. Visserligen hade under medeltiden var)e stift sm egen mässordning, sä nagr>n stiirre, dramatisk forbistnng var det mte traga om, men det var ända mte vad reformatorerna hade tänkt sig. Redan 1526 hade |u f.ö. åtminstone Stockholm upplevt en fläkt av kontinenten, dä den livländske predikanten Melkior Hotfmann med sin törkunnelse drog stora ahörarskaror. Sädant tälde Gustav Vasa v arken da eller senare, och Hottmann skeppades skyndsamt tillbaka till Luther, fran vilken han kommit. Roberts s. 71. Läget var väl heller mte det bästa lör långtgående förändringar. Anda framtill 1536 innehades Ivra av s|u biskopsstolar av män »who were certamlv not Protestants». Roberts s. 107. Cienom KL'8.12.1539. ’ D.v.s. inga nva biskopar tillsattes, men de redan ordinerade tick behälla sm titel. Nvutnämnda fick istället titeln ordiiiarim. \'iktigare än detta namnbyte var emellertid att dessa ämbetsmän, vad de än kallades, förlorade m\ eket av sitt inflvtande över kvrkostvrelsen. Kjöllerstrtim 1940, s. 9. Kjöllerström 1971, s. 207. Detta förslag har gatt förlorat. Kjöllerström 1971, s. 2 10. Se även Roberts s. 171.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=