102 stor utsträckning skulle behållas, men att de skulle ges en evangelisk tolkning. Detta beslut utgjorde inte något extraordinärt ställningstagande, utan gick helt i linje med vad den Augsburgska bekännelsen stadgar i art. XV: »Om kyrkans religiösa bruk lära dc [»våra kyrkor», min anm.] att de religiösa bruk böra bibehållas, som utan synd kunna behållas, och som främja lugn och god orcfning i kyrkan . Omsådana ting upplysas likväl människorna, så att samvetena icke betungas genom föreställningen, att slik gudsdyrkan är nödvändig till saligheten.»'*^ Vid Orebrokonciliet beslöts att den uppenbara skriften skulle handhas av särskilda ämbetsmän, poenitentiarier^ vid domkyrkorna. Dessa befattningshavare skulle rannsaka syndaren och »sa^ttia then plicht som the troo nyttigast vara».^^ Redan här betonas alltså botövmingarnas nyttoaspekt, på bekostnad av den medeltida satisfaktoriska kasuistiken, helt enligt reformatoriska tankegångar. Man kan föreställa sig att de nya idéernas genomslag på många håll lät vänta på sig. Hur det på församlingsnivå förhöll sig med kyrkotukten under denna tid, alltså i vad mån sockenprästerna tillämpade cie nya tankegångarna i den pastorala verksamheten, undandrar sig mitt bedömande. En viss garanti för pliktens överensstämmande med den nya botordningen utgjorde dock utan tvekan poenitentiarieinstitutet. Tydligt är emellertid att den kanoniska rättens former för botgöring var i högsta grad levande. Såväl fasta och allmosor som böner och karenor föreskrevs både i stadgan för pastorer 1551 och i stadgan c^m uppenbar skrift från omkring 1560.’’° Den uppenbara skriften fortlevde alltså i Sverige tämligen oberörd av reformationen. Så var ju inte heller den svenska reformationen någon plötslig omvälvning eller fullständig nyordning, skild från tidigare bruk. Den kännetecknades ju tvärtomi begynnelsen av en mycket blygsam och försiktig utveckling."'' Det är kanske värt att redan på detta stadium poängtera att det faktiska utövandet av kyrkotukten i dess olika former ingalunda låter sig inordnas under något så simpelt somlegalitetsprincipen såsom vi känner den. Jag har tyckt mig kunna konstatera att praktiskt taget vilken överhet som helst, andlig eller världslig, verkar ha kunnat utdöma kyrkostraff efter läglighet. Därför vill jag erinra omatt denna uppsats i huvudsak behandlar den materiella lagstiftningen. Svenska kyrkans bekännelseskrifter 1944, s. 61. Cit. efter Liljenstrand s. 96. Brilioth 1946 s. 280. Bada stadgorna tryckta i Kjöllerström 1940. Se t.ex. Roberts s. 173 f. och passim, där författaren jämför den svenska reformationen med utvecklingen i Henrik VIlI:s England vid samma tid. Han karakteriserar den förra som präglad av »vagueness, the reluctance to define, the apparent indifference to implications » (s. 174). Dess stora förtjänst enl. Roberts var att den inte, i motsats till vad som var fallet i England, krävde människoliv: »No head fell on the block tor denying or impugning the king’s authority over the church; no heretic went to the stake for adherence to unauthorized doctrines; no attempt was made to invoke the law of treason to enforce ecclesiastical policy; not a single abbot was hanged.» (s. 171). En orsak till detta torde enl. Roberts vara att den svenska reformationen mer var politisk än teologisk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=