98 2.1.1.2. Botinstitutet*’ Den katolska kyrkans botsakrament benämndes i svenskt medeltida språkbruk i allmänhet »skrift». Sakramentet består av fyra delar: ånger (contritio), bekännelse (confessio), d.v.s. vad vi idag kallar själva bikten, lösande från synderna (absolutio), samt föresats att gottgöra synderna (satisfactio).'-' Ursprungligen existerade endast den offentliga bikten, med biskopen som ende meddelare av absolution. Allteftersom privatbikten utbredde sig blev det dock vanligt att biskop och påve reserverade sig rätten att absolvera vid vissa grövre brott, följaktligen benämnda reservatfall. I samband med absolutionen pålade prästen den biktande en bot »phkt». Från början skulle botgöringen äga rum innan avlösningen meddelades, men i samma takt som privatbikten vann insteg blev det också vanligt att avlösning skedde i samband med bikten. Kvar blev mycket svåra brott, somt.ex. avgudadyrkan, otukt, tidelag och mord, där offentlig botgöring måste föregå absolutionen. Sambandet mellan begåendet av en svår synd och påläggandet av tvångsbot finns belagt sedan 1285.''^ Till ledning för biktfäderna i de enskilda fallen sammanställdes på många håll s.k. botböcker,*^ med detaljerade rekommendationer för alla upptänkliga fall.'*’ Boten förelädes för en viss tid, i de svenska statuterna längst femton år för de allra svåraste brotten, blodskam, sodomi och tidelag. Botböckerna fastställde endast tidsrymden, för att sedan överlåta åt biktfadern att bestämma vilken bot som skulle åläggas. Fasta förelädes ofta i formav fyrtiodagarsperioder, carenae. Botgöringens former var, förutom fasta (varunder man inordnade alla former av kroppsliga pålagor, såsom bärande av tagelskjorta e.dyl.), bön och allmosor.'^ En generell regel (som vi även senare återfinner hos Laurentius Petri) var att botgöring för uppenbara brott var offentlig, och för hemliga synder enskild. Den offentliga botgöringen låg, som nämndes ovan, i biskopens händer. Denne uppdrog normalt åt prostarna att rannsaka och döma.''^ Syndarens återupptagande i gemenskapen, restitutio, skedde regelmässigt i dcsmkyrkan. ’’ Avsnittet bygger pä Gallen, J, »Botsaktrament», KLNM, Feine H, Kirchliche Rechtsgescliiclite, s. 429 tt. samt Gummerus, J, Beiträge zur Geschichte des Buss- und Beichtwesens in der schwedischen Kirche des Mittelalters, Upsala, 19C0. '' Anger, bikt och föresats utgör botens mutcria och avlösningen dess form. Läran preciserades av S. Thomas av Aquino, och antogs av kvrkan 1439. Gummerus 1900 s. 67. Botböckerna tillkom enl. Gummerus 1900 s. 70 för nvttiande inom privatboten, men kom också flitigt att begagnas inomden uppenbara skriften. Se t.ex. bihanget till Gummerus (1900). Till allmosor räknades t.ex. pilgrimsfärder. Det bör poängteras, att man frän teologisk sida var helt klar över att människan inte genom botgöringen kunde gottgöra den kränkning av Gud som svnden innebar. Dock; •> liksomkränkningen hade en viss karaktär av oäneflighet genom Guds majestäts oändlighet, sä får gottgörelsen denna karaktär genom oändligheten av Guds barmhärtighet.» (S. Thomas av Aquino: in IV Sentent. dist. 15 q 1 a 2 ad 1) (Cit. efter Gallén a.a.). D.v.s. sadana som uppdagats, eller pä annat sätt kommit till allmän kännedom. Brilioth, 1946, s. 278. 1’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=