97 församlingens, och senare kyrkans, rätt att tillrättavisa sina medlemmar återfinns i ett antal evangeliecitat, närmast Matt. 18: 15—18:*^ Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig, har du vunnit tillbaka din broder. Men omhan inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på tvä eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, sä tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 2.1.1. Den kanoniska rätten Kyrkans lagstiftning vann snabbt inträefe i det svenska lagmaterialet i ocb med kristendomens landvinningar, och dess logiska och väl utbyggda regelsystem recipierades även i stor utsträckning i den världsliga lagstiftningen.^ Två områden av den kanoniska rätten är intressanta för oss: straffrätten och botinstitutet. 2.1.1.1. Straffrätten Under medeltiden utvecklade kyrkan en universell straffrätt. Denna skyddade i första hand kyrkliga personer och intressen, men kunde också lånas att bevara den allmänna samhällsfnden. Den utvecklades mer och mer i riktningen att straffen användes som medel att uppnå världslig makt.'° De offentliga straffen uppdelas i poenae vindicativae (i första rummet vedergällningsstraff) och poenae rnedicinales (främst förbättringsstraff). De senare omfattar exkommunikation, interdikt och suspension (det sista endast aktuellt för präster). Alla övriga straff är poenae vindicativae, och omfattade på medeltiden t.ex. olika grader av varningar, tvångsfasta, tvångsbot, insättande i kloster och böter. Poenae vindicativae föregås alltid av rättslig undersökning, under det att poenae rnedicinales i vissa fall automatiskt kan träda ikraft i och med den straffbara handlingens utförande. Kanoniska straffbestämmelser, ofta något förändrade för att passa in på lokala förhållanden, återfinns för svenskt vidkommande både i medeltida synodalstatuter och till viss del även i landskapslagarna, i vilka bötesstraffet var den vanligaste formen av poena vindicativa. I som rörde såväl världslig som kyrklig rätt stadgades ofta en uppdelning av böterna i flera delar, t.ex. mellan målsägande, biskop och kung." Texten återgiven i Bibelkommissionens över.s. 1981. '' Enligt Sjöholm 1988, s. 15 t. består landskapskigarna i allt väsentligt av trän romersk-mosaisk rätt recipierat gods. Den gängse uppfattningen om lagarnas »urgermanska grund» skulle således vara till största delen oriktig, beine 1964, s. 436. " Inger, G., Kyrkostraff och kyrkotukt, KLNM X, 1965. Ex. pä dvlika treskiftesböter är Upll-, KB 15:8 (tidelag). fall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=