epilog Något tydligt svar gav dock inte Högsta domstolen iGirjasdomen. Domen kan alltså inte anses prejudicerande i den frågan. Inte heller i Skattefjällsdomen gavs några svar i det hänseendet. I Skattefjällsdomen konstaterade domstolen att de befogenheter som ingår i renskötselrätten från början har vilat på urminnes hävd. Det får uppfattas som ett generellt konstaterande. När det gällde de jakt- och fiskerättigheter som faktiskt prövades i målet för skattefjällens del, kom domstolen fram till att de var uttömmande reglerade i rennäringslagen. Jakten och fisket var av stor betydelse för samerna, men det närmare innehållet i deras rättigheter historiskt bedömde Högsta domstolen som oklart. Skattefjällsbrevet och senare inrymningsresolutioner gav stöd för att det före 1886 års lag fanns en samisk ensamrätt till fiske, medan det var osäkert vilka befogenheter samerna hade i fråga om jakten (enligt Bertil Bengtssons skiljaktiga mening kunde dock samma tolkning göras beträffande jakten som för fisket).1141 När det särskilt gällde frågan om renskötande samer före 1886 års lag hade rätt till upplåtelser av jakt och fiske, konstaterade domstolen att det fanns skilda uppfattningar och stor ovisshet om det. Övervägande skäl talade dock emot att kronan fick göra sådana upplåtelser.1142 Därefter prövade Högsta domstolen vilken betydelse som 1886 års lag fick för samernas bruksrätt på skattefjällen. Det som hade framkommit om samernas befogenheter på skattefjällen innan lagens tillkomst visade att lagen i stora drag anknöt till vad som redan förut hade gällt. Rätts589 1141 NJA1981 s. 1, s. 197 och 234. 1142 NJA1981 s. 1, s. 237. länsstyrelsen rollen av legal ställföreträdare för samebyns medlemmar. Med denna tolkning skulle medlemmarna i samebyn vara de egentliga jakt- och fiskerättsinnehavarna men länsstyrelsen ha fått till uppgift att förvalta rättigheterna, eftersom samerna har ansetts sakna förmåga att sköta dem på egen hand. Om så är fallet, kan det ifrågasättas om lagens upplåtelsebestämmelser kan upprätthållas i dag. Det kan nämligen hävdas att bestämmelser med denna innebörd står i strid med reglerna om förbud mot diskriminering i 2 kap. 12 § regeringsformen och artikel 14 i Europakonventionen och att bestämmelserna som en följd av detta ska åsidosättas (jfr p. 119 ff.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=