kapitel9 ansåg sig ha motsvarande rätt och att samernas rätt var exklusiv i förhållande till staten. Att det var samernas rätt som staten förfogade över genom upplåtelseregleringen i rennäringslagen fick enligt minoriteten också stöd i att detta skulle vara väl förenligt med gällande regler om jakt och fiske på samfälld mark, som innehöll krav på enighet mellan rättighetsinnehavarna på området för jakten och på majoritetsbeslut för fisket. Förbudet för samer mot upplåtelser i förarbetena till 1886 års lag motiverades av att ”lappsamfund” var föga ägnade att förhandla till gemensamt beslut, och att det därför var mindre lämpligt att etablera en sådan ordning när det gällde upplåtelser av jakt och fiske. Även detta talade enligt minoriteten för att staten tog på sig uppgiften att hantera samernas upplåtelserätt. En mer ingående tolkning av 1886 års lag och dess förarbeten gav också stöd för den tolkningen. I 1886 års renbeteslag användes uttrycket för samerna ”afsatta land”. Vad som avsågs med begreppet angavs inte närmare i lagtexten. Uttrycket antydde dock att det ansågs vara fråga om land som hade reserverats, ”vikts”, för samerna. Det antydde också att det var fråga om land som enbart skulle kunna brukas av samerna; marken hade alltså avsatts bara för dem. Det konstaterades i allmänmotiveringen i 1883 års kommittéförslag att landet ovanför den odlingsgräns som man då höll på att dra upp skulle bli vad lagstiftaren åsyftat, nämligen ”ett åt Lapparne förbehållet område”. Beträffande samerna iJämtlands län konstaterades att de genom avvittringen ”fått sig för uteslutande bruk tilldelade särskilda områden”. Lagstiftaren hade vid flera tillfällen angett att renskötselrätten endast var en nyttjanderätt bestämd av villkoren för renskötselns bedrivande, och att rätten till jakt och fiske var kopplad till vad som följde av renskötselns behov. Detta kunde enligt minoriteten inte tolkas som en begränsning av de rättigheter som samer ansågs ha. Om syftet hade varit att begränsa jakt- och fiskerättigheterna hade det kunnat göras genom att de begränsades till husbehov; det var ju den användningen som var omedelbart kopplad till och en direkt förutsättning för att samerna skulle kunna verka på markerna med sina renar även när renen inte gav den mat som behövdes. Men någon sådan begränsning hade inte gjorts i lagen. Argu562
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=