nya frågor efter girjasdomen Det här innebar emellertid enligt hovrätten inte att Girjas sameby hade rätt att upplåtajakt och fiske. Hovrätten menade att Girjas sameby inte hade visat att det fanns någon ensamrätt till jakt och fiske för de samer som levde i området när 1886 års rennäringslag trädde i kraft. Bedömningen grundades bland annat på att det inte hade framkommit att någon sådan ensamrätt skulle ha manifesterats utåt på ett synligt vis. Samebyn bedömdes därför inte ha mer omfattande rättigheter än vad som framgår i rennäringslagen, där någon rätt till upplåtelser av jakt och fiske inte ingår. Högsta domstolens minoritet kom också fram till att det framgick redan av rennäringslagen att Girjas sameby hade bättre rätt än staten till småviltsjakt och fiske i sitt område, men till skillnad från hovrätten bedömde minoriteten att det var en ensamrätt. Någon prövning av urminnes hävd vad inte nödvändig för den slutsatsen. Minoriteten påminde om att den centrala frågan var om upplåtelsebestämmelserna i rennäringslagen gav uttryck för statens bestämmande över egna rättigheter eller över samernas rättigheter. Vid tiden för tillkomsten av 1886 års lag kunde man enligt minoriteten inte säga att äganderättsbegreppet entydigt hade samma innebörd som i dag, särskilt inte beträffande kopplingen mellan ägandet av mark och rättigheter till jakt och fiske. Att staten var ägare till mark betydde inte självklart att staten hade alla de rättigheter som i dag tillkommer en fastighetsägare. Det sagda gjorde sig särskilt gällande i sådana områden där samerna hade vistats under lång tid. Minoriteten bedömde att innehållet i rennäringslagen måste tolkas utifrån vad 1886 års lag reglerade och de samtidigt pågående avvittringarna, där det hade förklarats att det inte kunde komma i fråga att genom lagstiftningsåtgärder frånhända lapparna någon rätt som de fortfarande var i besittning av. Vid tolkningen av lagregleringen borde det beaktas att staten i olika sammanhang hade angett att samerna hade ensamrätt till jakt och fiske. En naturlig slutsats av dessa uttalanden var att staten inte 561 Minoritetens bedömning i Högsta domstolen 9.2.2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=