kapitel9 det. Kanske kommer enskilda grupper av markanvändare i Karasjok att föra talan på nytt om äganderätt till vissa delar av marken i kommunen. En central fråga i Karasjokmålet var vem som är rättssubjektet, alltså vilken person som kan ha rättigheter. Høyesteretts slutsats blev att hela befolkningen inte kunde vara en kollektiv markägare. Även i svensk rätt skulle det te sig främmande att säga att alla medborgare i en kommun gemensamt äger något. Regler om samägande finns i Sverige i 1904 års lag om samäganderätt (1904:48), som bygger på gamla principer om förvaltning av det samägda. Varje samägare får använda den samägda egendomen, men när gruppen av samägare fattar beslut om egendomen behöver de vara överens om vilka åtgärder som ska vidtas. Kan de inte komma överens har varje delägare rätt att kräva att en god man utses för att förvalta, eller ytterst sälja, egendomen. Gruppen av samägare har alltså gemensam kontroll, inte bara över själva egendomen utan också över ägargruppen. Ingen ny delägare tillåts utan att alla är överens om det. Om alla folkbokförda personer i en kommun skulle äga marken där, är det svårt att se vad som skulle hända om de inte kom överens om förvaltningen av det samägda. Gruppen av delägare – befolkningen i kommunen – kan inte kontrollera vem som flyttar in, det vill säga vilka som ingår i delägarkollektivet. Att låta folkbokföringen styra vad man äger vore därför en udda fågel i ett svenskt sammanhang. Det skulle kräva att det först skapades någon form av association med regler för förvaltning av det samägda, exempelvis genom en styrelse och stämma med rösträtt för delägarna. En sådan association skulle också behöva ha tydliga villkor för rätten till medlemskap. Däremot är det möjligt att en svensk domstol skulle använda principerna i Girjasdomen, och Karasjokdomen, för att komma fram till att en sameby äger hela eller mindre delar av sina åretruntmarker, om den frågan ställdes under domstolens prövning. Det finns inget i domskälen i Girjasdomen som antyder att avgörandet enbart kan vara prejudicerande i fråga om jakt och fiske. Mycket av det som sägs i domen kan bli relevant även för en bedömning av äganderätt eller andra rättigheter grundade i urminnes hävd. Ett förhållandevis nytt exempel är rättsfallet Gäddeviksås kvarn, NJA2024 s. 800, där Högsta domstolen hänvisade till Girjas558
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=