kapitel9 för det subjekt som har upparbetat rätten, det vill säga de personer som har utövat det rättighetsskapande bruket av marker. Enskilda personer, byalag eller siidor kunde i och för sig ha upparbetat äganderätt till sina områden genom alders tids bruk, men det var inte det som var frågan i målet.1107 Høyesterett avslog alltså talan om äganderätt. Talan om ensamrätt till naturresurser, som hade framställts i andra hand, hade aldrig prövats i Utmarksdomstolen (eftersom Utmarksdomstolen biföll förstahandsyrkandet). Høyesterett undanröjde därför Utmarksdomstolens dom, och förklarade att prövningen av andrahandsyrkandena ska fortsätta i Utmarksdomstolen.1108 Høyesteretts minoritet ville däremot fastställa Utmarksdomstolens dom. Skälen för det var sammanfattningsvis att minoriteten bedömde att lokalbefolkningen i Karasjok hade upparbetat äganderätt till området. Lokalbefolkningen, som mestadels hade varit samisk, hade använt markerna gemensamt och haft samfälld rådighet över dem. Kronan hade inte, varken vid gränsregleringen år 1751 eller senare, etablerat någon markäganderätt i Karasjok. Bedömningen grundades bland annat på en ingående tolkning av förarbetena till finnmarkslagen. De inre delarna av Finnmark, det vill säga de som hade varit svenska, hade redan i utredningarna som föregick Finnmarkslagen uppfattats som mark som samerna förmodligen var ägare till helt eller delvis. Även en tolkning avILO-konventionen nr 169 ledde enligt minoriteten till att en äganderätt skulle erkännas, eftersom rättigheterna i konventionen är grupprättigheter. När rättssubjektet (gruppen) ska definieras behövde man enligt minoriteten utgå från sedvänjor och rättsuppfattningar hos urfolket (det vill säga gruppen), och vad urfolket självt önskar. För etablerandet av en markäganderätt var det enligt minoriteten inte avgörande om rättigheten år 1751 var en äganderätt, utan om den rätt 556 1107 HR-2024-982-S p. 198 och 203–205. 1108 HR-2024-982-S p. 198 och 208 f. Den skiljaktiga meningen 9.1.2.2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=