historisk markanvändning i jämtlands och dalarnas län ningshavare) och häradsrätten varierade i olika delar av Sverige och under olika perioder. I ett antal mål som häradsrätten skulle utreda eller pröva krävdes också landshövdingens inblandning. Flera exempel finns från 1600-talets regler om skogarna i riket, enligt vilka landshövdingen var inblandad i ett antal frågor om byarnas och gårdarnas beskaffenhet i Norrland – bland annat i gränsfrågor. Under slutet av 1700-talet var det dessutom inte bara häradsrätternas medverkan i fråga om hanteringen av lappskatteland som minskade och flyttades till landshövdingarna, utan även häradsrätternas medverkan vid anläggning av nybyggen.794 Skillnaderna mellan skattejord och kronojord tycks alltså inte ha varit så stora före bondens frihetsbrev år 1789. Ingen av de nu beskrivna markanvändarna verkar ha haft ett särskilt starkt rättsskydd historiskt jämför med moderna markägare; varken skattebönder, kronoåbor, lappskattelandsinnehavare eller skattefjällsinnehavare. Även om marker kunde ärvas, pantsättas och överlåtas så kunde de också tas i anspråk av staten och delas ut till någon annan, om staten ansåg att innehavaren hade mer än han behövde. Överlåtelser fick inte göras fritt utan behövde följa särskilda förfaranderegler där myndigheterna var inblandade. Att kronan under 1600- och 1700-talen styrde och ställde över individers egendom på det sättet säger knappast så mycket om styrkan i någons rätt i dag. På den tiden var inte egendomsbegreppet lika starkt utvecklat som nu. Det avgörande för frågan om innehållet i någons rätt borde i stället vara vad som har hänt efter det. Jag återkommer till frågan om vilken tidsperiod som borde vara relevant för att bedöma innehållet i rättigheter i avsnitt 9.2.3. Min slutsats om skattefjällens status är i princip samma som den vi hade i Renmarkskommitténs sekretariat. Slutsatsen är förenad med osäkerhet. Det ges endast begränsad vägledning om de jämtska förhållandena i Girjasdomen. Litteraturen om skattefjällen är inte i närheten av 415 793 Lundmark, 2006, s.95–101. Bäärnhielm diskuterar uppfattningen i artikelnVem äger Lappland?, SvJT2000 s. 966, och anser att ansvaret för ett undanträngande av lappskattelandsinnehavarna inte ska läggas på lokala organ utan på lagstiftaren, det vill säga rikets högsta ledning, s. 970. 794 Larsson, 1977, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet band 12 g, s. 11 f. och band 12 f, s. 20– 29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=