kapitel8 Det ska dock sägas att det finns vissa omständigheter som talar i motsatt riktning. Ändamålet med skattefjällen var, liksom för lappskattelanden, att mot betalning av skatt eller avrad ge innehavaren ensamrätt till naturresurser. Högsta domstolen bedömde visserligen i Skattefjällsmålet att praxis från tiden fram till 1700-talets mitt inte gav något väsentligt stöd för att samer hade en ställning som liknade skattebönders, men å andra sidan gav utredningen i målet inte heller något klart belägg för att fjällen ägdes av staten framför samerna. Jag vill också understryka att det är mycket svårt att bedöma innehållet i äldre tiders rättsskydd för olika markanvändningsformer grundat i jämförelser med skattebönders rätt. Skattebönders rättsskydd har varierat betydligt i styrka under den långa tid som det är fråga om här. Under 1500–1700-talen, fram till år 1789, var skattebondens rätt underkastad en rad inskränkningar som innebar att den stod långt ifrån ett modernt markägande. Skatteböndernas markanvändning övervakades noggrant uppifrån genom återkommande husesyner där det kontrollerades att de höll sina hemman välskötta genom byggning, dikning och plantering. Om de misskötte sina skyldigheter eller inte betalade sin skatt kunde jorden bli skattevrak, vilket innebar att den tillföll kronan. Skattebönderna fick inte leja ut sin jord, och ville de sälja jord utom börd (utanför släkten) hade kronan förköpsrätt. De kunde bli av med mark till förmån för någon annan grundat i behovsprinciper, och kunde hindras från att köpa jord om de ansågs redan ha tillräckligt.792 Att häradsrätten och inte landshövdingen prövade frågor om markanvändning behöver inte heller ha haft avgörande betydelse. Lennart Lundmark har tolkat häradsrätternas minskade inflytande över lappskattelanden i Lappland som att det kan förklaras bland annat av den tidens kulturhierarkiska samhällssyn och av enskilda betydelsefulla individers personligheter.793 Jag är tveksam till om den förklaringen stämmer. Kompetensfördelningen mellan landshövdingen (kungens befall414 792 Hafström, 1970, s. 17, 67 f., 134, och 193–195 samt Bjarne Larsson, Gabriela, 1994, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige, Nerenius & Santérus förlag AB, Stockholm, s.182 och 192–195 och Sundell, Jan-Olof, 2007, Svensk fastighetsrättshistoria, Iustus förlag, Uppsala, s. 29–37 och 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=